Än är det vinter...........

-Är vi på Öland eller är vi i Sundsvall? frågar pappa i telefon, med ett skratt.
Jag tvekar.. inte har jag märkt att han varit så virrig, har det slagit helt runt nu? Vet han inte längre var vi är…?
-Man kan ju tro att vi aldrig flyttat!

Nej, inte snurrar det för pappa, det är snarare naturen som snurrar..
Vitt, vitt, vitt.
Snöhögarna i Mörbylånga växer.
Min trädgårdsgång blir djupare och djupare. Groparna där de stackars hungriga rådjuren grävt efter fallfrukt blir som grottor i snötäcket. Fasanerna plöjer sig fram – fast oftast använder de ju skottade gångar, vilket jag berättat om tidigare..

Vinten påminner om min barndoms vintrar. De senare åren snöröjs vägarna i norr med snöslungor, snökanterna bli annorlunda. Här plogas det fortfarande – ingen idé att skaffa snöslungor för de sällsynta vintrarna, plogar räcker oftast till.
Men det leder till att landskapet blir ett annat.
Snöhögarna växer. De blir till berg, härliga berg för barn att åka pulka i.
Vägarna kantas av höga snövallar.
Ja, det ser ut som det gjorde i Långsele, när jag var barn. Vita tjocka snövallar.

Annars ser Ölandsvintern ut på ett lite annat sätt än den jag är van vid.
Här draperar flygande, flytande snöböljor vägarna, som mjukt tyll sveper de fram. Vägen blir mindre och minde, drivor bildas tvärs över vägarna.
Runt träden, runt varje buske bildas drivor, vindens riktning syns tydligt. Hålrum på vissa ställen, höga drivor på andra sidan.


En uppskottad väg driver genast igen.

Kalmarsund är isbelagt.
För en vecka sen såg jag hur svarta fåglar trängdes tätt, tätt i en liten öppning strax under bron. Några svanar flög över bron, söderut. Gav de upp? Nu är också de små öppningarna frusna och fåglarna borta.
En isränna under högbron. En isränna fylld av tallriksis..

Min syster Karin har varit här, och vi fick en fantastisk solig dag på alvaret, med mina ”nyfådda” skidor.
Vi kände oss båda som när vi var barn, i Långsele, när vi åkte över lägdorna för att samla poäng till ”snöstjärnan”.
Men det här var inte Långsele, det var Stora Alvaret på Öland!


Sen gick solen i moln och jag blev vrålförkyld.
Besviken, nåt så oerhört, över att jag skulle vara sjuk igen, att jag inte orkade, att jag hörde mig själv gnälla över ont…ont i benen, ont i knäna, ont i halsen…

Ändå hade vi fina dagar, fast vi gick inte de där långa sköna promenaderna som vi hade planerat.. och egentligen var det en välsignelse för min brutna lilltå! Jag har äntligen tvingats lyssna till den, låtit den vila, och kan jag inte nu klokt konstatera att den mått bra av vilan?
Liten och röd, tjock och skimrande som en stekt prinskorv är den, öm och ond, men jag kan nu gå betydligt bättre än jag kunde för en vecka sen…

Cykeln den står där den står, det tycks dröja länge innan den kan komma fram. Så nu har jag lånat böcker om yoga.
Gör solhälsningen var morgon- fast långt ifrån så elegant som de unga eleverna i en skola vi besökte i Indien..

Jag tränar lite på min boll.
Qigongen i vattnet – o, så underbart!
Nu när jag har varit sjuk igen, bara förkyld den här gången, men ändå, och när jag känner hur jag ”vaknar upp” igen, då kommer åter den där nästan lycksaliga känslan av att min kropp är min.
Mitt liv är mitt, jag ska tacksamt ta emot, ta vara på varenda dag jag har!
Även om det snöar, även om vinden viner och ingen vår syns inom räckhåll…