Alvarsvitt

Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle ha så stor glädje av ett par skidor här på Öland!


Så som i min barndom, står de gedigna träskidorna lutade mot husets vägg. Kabelbindningarna gör det möjligt för mig att använda mina vanliga vinterskor.
Pjäxor hade vi som barn, speciella läderpjäxor med en skåra runt hälen för bindningen att ligga i. Dubbelsnörning, och händerna var alltid stela av kyla när de skulle försöka remma upp de frusna knutarna.
Men nu har jag alltså mina vanliga vinterskor.

Jag sätter mig i bilen och kör rakt ut på alvaret. Det är bara vid Möckelmosse som det finns en parkering upplogad, därför stannar jag där också idag.


Och jag klättrar över stenmuren, spänner på mig skidorna. Skidar rakt söderut.
En blek sol tittar ner, för övrigt är det bara vitt.
Dis och dimma, sol i dimma, vit snö. Det är så otroligt vitt att jag egentligen inte ser någonting alls!
Det känns som att ha stoppat huvudet i en säck av vitt ljus. Jag ser inte marken, jag ser inte om det bär av upp eller ner – nu är ju alvaret platt, men snödrev som gör marken något ojämn finns det. Jag ser inte vad som är himmel och vad som är markyta. Allt är vitt.
Så vitt att det spränger i ögonen.
Och jag åker, rakt fram, i oändlighet.




In i den vita säcken. Ser inget framåt, inget bakåt eller åt sidorna, allt är bara vitt.



Vinden är stilla, så mina skidspår syns bakom mig, tur det, annars skulle jag aldrig vågat ge mig iväg.

Det är en helt otrolig känsla, att ensam åka ut i allt detta vita.

Några enbuskar dyker upp, några låga små alvarsträd. En halvt uppäten hare –
En korp kraxar.
För övrig total tystnad.

Solen bryter igenom alltmer.
Inget snöskoterbuller.
Inga fjällturister.
Bara jag och alvaret.
Det är nästan andäktigt.