Jag vet att man kan genomgå en ny kris vid tiden för återbesök, och det har jag nu gjort, alldeles väldigt.
Så starkt och tydligt att jag inte ens skrivit i min blogg, jag har försökt stänga alla tankar, har kastats som fladdrande löv på skräckens hav – där fick jag till det, va?
Så här är det:
Kalmar landsting har två fantastiska bröstsjuksköterskor. De utgör en länk mellan oss patienter/fd patienter och sjukvården, de är spindeln i nätet, den man alltid kan ringa, också med de allra dummaste frågor. Och man känner sig alltid tagen på allvar.
De har, tillsammans med kuratorn, en ”bröstcancerskola”, dit man blir kallad en tid efter operationer och behandlingar. Det ska vara när allt har lagt sig lite, när livet så sakteliga börjar återgå till det normala.
Vi började den 17 mars. Min födelsedag, och samma dag som jag fick min port bortopererad.
Så långt allt väl.
Vi möts ett tjugotal kvinnor, vilka alla nyligen genomgått bröstcancerbehandling. Några, liksom jag, med det nya håret spirande.
Och vi får information, vi får prata med varandra om mediciners biverkan, om hur det känns nu, hur allt varit.
Det känns givande, gott och fint, solen skiner och jag är så glad för att min port äntligen är borta. Till avslutning visas en video om hur man undersöker sina bröst. Hur man känner igenom dem/det, hur man lyfter armen uppåt, tittar på bilden i spegeln och ser så det inte finns några indragningar, inåtbuktningar, förändringar i bröstets form…
Så har jag aldrig tittat förr.
Alltså gör jag det när jag kommer hem.
Och där är helt tydligt en indragning i det icke-opererade bröstet.
Världen rasar igen. Munnen blir knastertorr. Livet som såg så ljust ut – nu mörknade det.
Efter en sömnlös natt ringer jag bröstsjuksköterskan, hon ordnar genast en tid till mammografi. Jag skulle ju ändå på återbesök i maj, nu får det bli lite tidigare.
Väntar i två veckor på mammografin.
Och livet smulas sönder.
Allt återupprepas. Skräcken från i fjol nästlar sig in i nuet, våren skrämmer mig nu som i fjol. Framtiden krasas sönder.
Ska jag sitta i karantän ännu en sommar?
Må illa ännu en sommar.
Tappa håret igen.
Och en sämre prognos, betydligt sämre prognos.
Våga lita på livet?
Jag försöker att bara hålla tankarna borta. Försöker att inte fundera på hur och om.. men särskilt på nätterna kommer de upp igen, alla räslor.
Jag vill ju leva, jag vill inte vara sjuk, jag vill vara med i livet…
Positivt tänkande, det orkar jag inte. Övertalning av Gud och ödet, inte heller det orkar jag, ändå gör jag det i alla fall på natten… försöker, försöker ..
Framför spegeln vågar jag inte titta på min kropp. Jag väjer med blicken.
Livet får sig ännu en törn. Framtiden skrämmer mig.
Två veckor, sen får jag komma på mammografi.
Klinisk mammografi.
Rummet som minns min skräck från i fjol.
Allt känns som en upprepning, och vad kan då bli annorlunda i frågan om resultat?
Munnen torr som en öken.
Sömnlösa nätter… igen…. Jag tittar på naturen, jag tar bara förbehållslöst in. Allt gott och vackert jag kan...
Så har det gått två veckor, vi träffas åter på sjukhuset för ”böstcancerskola”.
Jag bönar och ber och får tillåtelse att ringa sköterskorna för att fråga efter resultatet nästa dag.
Kriser. Krishantering.
”-Ofta kommer en ny kris, i samband med återbesöket”
Jo, tack, jag vet det. Mycket väl vet jag det, och jag hoppas att det bara är en krisreaktion..
I tankarna formulerar jag sms:en jag ska skriva – sen efter, när allt är över…
Och, slår det mig plötsligt, jag formulerar det hela tiden i positiva ordalag!
Då ser jag att jag nog ändå egentligen inte tror att det är något farligt, det här.
Egentligen är det nog en krisreaktion i samband med återbesök, uppblandat med lite kryddstakt hysteri.
Och visst.
Beskedet kommer sen, i telefon, 2 min över 8…Jag ringer på minuten när de öppnar…
-”Det ser helt normalt ut”
Livet tänds igen.
Framtiden kommer till mig, med vårsol och nyutslagna blåsippor.
Jag jublar och påsken är här, livet finns, också för mig!
Ännu viktigare, ännu viktigare att ta tillvara varje underbar fantastisk dag!
Nu ska vi cykla till Beijershamn och titta på fåglar, Stina, Sam, Kerstin och jag….
Och en GLAD GLAD påsk önskar jag er alla!
Inlägg
2 kommentarer:
Jag förstod det. Har varit här och kikat, inte varje dag, men ofta, ofta och undrat och tänkt. Och funderat igen - på varför jag oroas för en för mig nästan helt okänd kvinna. Jag känner dej ju bara genom dina ord, dina berättelser. Den digitala datoriserade världen är märklig!
Vad förstod jag? Jo att något 'hänt' att något höll dej borta från din blogg. Visste ju inte vad, men fantiserade.
Blev glad att det var ett nytt inlägg idag. Kände redan från första raden att jag blev lugn, även om jag läste om din oro så kände jag genom raderna din positivism! Att allt var bra, ingen fara, inget återfall.
'Nyckelkurs', heter det inte så, den bröstcancerskolan du skriver om? Jag har en arbetskamrat som just går den också...
Jag önskar dej en riktigt god fortsättning på påsken som håller på att gå över till vanlig vardag igen.
Anmaja på fastlandet.
Jag har också anat att något inte "stod rätt till". Som tur är så gjorde det ju det till sist. Vilken lättnad och jag är så glad för din skull.
Jag förstår precis vilken vånda du haft och det är ingen känsla som precis går att beskriva i ord. Inga ord räcker till. Nyligen genomgick jag en skelettröntgen och jag skall om några dagar göra en röntgen på thorax och buk för att få besked till veckan. Det är så fasansfullt att gå och vänta och jag kan inte riktigt ta mig för med något annat än att lösa några meningslösa korsord. Nu hoppas jag också få bra besked att inga metastaser har dykt upp. Jag fick min sista strålbehandling för bröstcancer i september förra året och skall nu göra min första kontroll.
Varma hälsningar från ett soligt men fortfarande snöigt norrland.
Rut
Skicka en kommentar