Portad for ever?

Det här är egentligen fusk. Krokusen är fotograferad i pappas växthus, men den lovar vår, eller hur? Och löftet sprider glädje.

Jag är besviken. Riktigt besviken.
Men så ser jag vad jag är besviken över – en bagatell, ett ingenting.
Bör jag skämmas över att jag blir besviken över en liten bagatell, när allt det huvudsakliga är som det ska?
Nej. Egentligen inte.
Jag ska bara vara tacksam för att jag är i den situationen att en liten bagatell kan göra mig besviken. Då är jag frisk, riktigt frisk!
Så här är det.
Jag hade fått tid för att ta bort min port-a-cath, den där grejen som är inopererad under min hud, för att möjliggöra cellgiftsbehandlingar. Nu skulle jag äntligen få ta bort den.
En liten operation, men ändå måste alla förberedelser göras.
Fasta från midnatt.
Skrubbning från topp till tå, med den där vassa svampen och uttorkande tvålen. Håret –ja, jag har ju lite hår nu – det blir som svinto, hårt, torrt, spretigt.
Rena kläder.
12.30 är min tid, så rejält hungrig är jag. Sitter i väntrummet och drömmer om den där mackan man får efteråt. Läser i min bok.
-Tyvärr Eva!
En ung sköterska kommer in. Tyvärr, det har komplicerat till sig, en operation har tagit längre tid än beräknat, en akut kom emellan. Min lilla operation måste därför skjutas upp.
Jag bör varken bli arg eller besviken, tänk på dem som orsakat förseningen… inte skulle jag vilja vara i någon av deras kläder.
Ändå, blir jag så besviken.
Trött, hungrig, jag trodde jag skulle bli av med porten.

Nu blir det ett nytt försök på min födelsedag. Den 17 mars. Med hela proceduren med fasta, skrubbning..
I barndomen var min födelsedag krispiga tulpaner, takdropp och tårta.

Ett år var födelsedagen ett akutbesök på Infektion efter en veckas svår magsjuka… jag minns att apotekstjejen gratulerade mig, när hon skrev mitt personnummer på medicinen…
I fjol var det finnålspunktion av min misstänkta knöl.
Och i år blir det då liten operation.

Ja, ja, födelsedagar ska ju firas…
Vi har haft underbara dagar, våren är äntligen på väg. Vintergäcken blommar, snödropparna tittar upp och de få fåglar som visar sig i vattenbrynet tycks livliga och fulla av energi inför den kommande säsongen.



Jag har plockat fram min cykel!
Klär mig varmt, och trampar saligt iväg
Här nere tinar vägarna först! De blir bara och torra snabbt. Inte som i norr där de är isbelagda till mitten av april. Så nu cyklar jag.


Kallt är det fortfarande, - 7°C i natt, några minusgrader på dagen.

Stelheten i kroppen har släppt! Den släppte helt plötsligt efter den senaste akupunkturbehandlingen! Det är alldeles otroligt, det känns som om hela kroppen är nysmord, armar och ben kan röra sig utan motstånd, jag går nerför trappan utan grimascher ….

Så vad spelar det för roll att jag får ha min port-a-cath en och en halv vecka till? Ingen alls.
Solen skiner, våren kommer och i år ska jag mer än någonsin vara med och suga i mig varje god droppe solsken..

Alvarsvitt

Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle ha så stor glädje av ett par skidor här på Öland!


Så som i min barndom, står de gedigna träskidorna lutade mot husets vägg. Kabelbindningarna gör det möjligt för mig att använda mina vanliga vinterskor.
Pjäxor hade vi som barn, speciella läderpjäxor med en skåra runt hälen för bindningen att ligga i. Dubbelsnörning, och händerna var alltid stela av kyla när de skulle försöka remma upp de frusna knutarna.
Men nu har jag alltså mina vanliga vinterskor.

Jag sätter mig i bilen och kör rakt ut på alvaret. Det är bara vid Möckelmosse som det finns en parkering upplogad, därför stannar jag där också idag.


Och jag klättrar över stenmuren, spänner på mig skidorna. Skidar rakt söderut.
En blek sol tittar ner, för övrigt är det bara vitt.
Dis och dimma, sol i dimma, vit snö. Det är så otroligt vitt att jag egentligen inte ser någonting alls!
Det känns som att ha stoppat huvudet i en säck av vitt ljus. Jag ser inte marken, jag ser inte om det bär av upp eller ner – nu är ju alvaret platt, men snödrev som gör marken något ojämn finns det. Jag ser inte vad som är himmel och vad som är markyta. Allt är vitt.
Så vitt att det spränger i ögonen.
Och jag åker, rakt fram, i oändlighet.




In i den vita säcken. Ser inget framåt, inget bakåt eller åt sidorna, allt är bara vitt.



Vinden är stilla, så mina skidspår syns bakom mig, tur det, annars skulle jag aldrig vågat ge mig iväg.

Det är en helt otrolig känsla, att ensam åka ut i allt detta vita.

Några enbuskar dyker upp, några låga små alvarsträd. En halvt uppäten hare –
En korp kraxar.
För övrig total tystnad.

Solen bryter igenom alltmer.
Inget snöskoterbuller.
Inga fjällturister.
Bara jag och alvaret.
Det är nästan andäktigt.

SNÖ SNÖ SNÖ

Det pratas knappt om annat än om vädret dessa dagar. Inte ens OS berör människor så mycket som det eviga snöandet, den eviga vintern.
Jag skottar snö mest varje dag, känner hur armar och rygg får sin dagliga motion med snöspaden.
Nu börjar det bli svårt att få plats med snön, den rasar ner igen, strax efter att jag lagt upp den.
Promenera kan man endast på plogade vägar, annars blir det till att pulsa.
Pulsa i knädjup snö.

Simon, min yngste son, och hans flickvän Laura kom på besök över helgen. Hon har aldrig varit på Öland förut, så vi måste ju visa henne allt i Mörbylånga som är värt att se.
Flädervägen, så klart.
Och fågeltornet, hamnen.


Jag har bara ett par skidor, så vi pulsade runt.
Det är nyttig träning.

Och de byggde en snölykta av den fina kramsnön.

Det har blivit en vinter så som vintrarna var förr.
Alla är tagna på sängen.
SJ upptäcker – liksom varje vinter – att tågen inte fungerar i snö.
-De är gjorda för torr snö, inte fuktig som den vi har här.
Hus rasar för taken är byggda som om det aldrig snöade.

Fast den gång man byggde stadskärnor på romerskt vis, i vackra kvarter, tänkte man ju inte heller på att den egentliga meningen med kvarteren var att skydda från för mycket sol och ge fritt tillträde för svalkande vindar … något som visserligen är ändamålsenligt i sydligare nejder, men knappast i vårt oftast kyliga klimat..

Kallt, förresten.
Det beror på hur man ser på det.
De senaste 900 000åren har vi oftast haft is här i Skandinavien.
100 000 år is, sen en kortare period på 10-15 000 år med klimat som det vi har nu, 100 000 år istid igen, och en kort 10-15 000 års ”värmebölja”
Så där har det hållit på. Och vi är snart inne i en 100 000 års isperiod igen, även om vår klimatpåverkan kanske kan fördröja den något lite…
Men stå ut, vänner, efter 100 000 år kommer värmen tillbaks…

Fast jag hoppas nog på en vår ändå, nu, alldeles snart…
Och småfåglarna kvittrar friskt.

Hägern flyger över åkern och snön klibbar under mina skidor.
Det droppar från takrännan och Aftonbladet skriver på löpsedeln att våren finns inom räckhåll.
Jag är också hoppfull då jag tycker att stelheten i mina armar och ben blivit lite bättre. Gör det inte också lite mindre ont i mina leder, blir jag inte lite mjukare?
Yoga var morgon.
Träning i form av skidåkning, pulsning, skottning.
Akupunktur.
Qigong i varm bassäng.
Tiden, jag har ätit mina tabletter i snart tre månader, kroppen vänjer sig.
Ja, allt tillsammans, samt drömmar om en annalkande vår, det gör att allt bara blir bättre.

Än är det vinter...........

-Är vi på Öland eller är vi i Sundsvall? frågar pappa i telefon, med ett skratt.
Jag tvekar.. inte har jag märkt att han varit så virrig, har det slagit helt runt nu? Vet han inte längre var vi är…?
-Man kan ju tro att vi aldrig flyttat!

Nej, inte snurrar det för pappa, det är snarare naturen som snurrar..
Vitt, vitt, vitt.
Snöhögarna i Mörbylånga växer.
Min trädgårdsgång blir djupare och djupare. Groparna där de stackars hungriga rådjuren grävt efter fallfrukt blir som grottor i snötäcket. Fasanerna plöjer sig fram – fast oftast använder de ju skottade gångar, vilket jag berättat om tidigare..

Vinten påminner om min barndoms vintrar. De senare åren snöröjs vägarna i norr med snöslungor, snökanterna bli annorlunda. Här plogas det fortfarande – ingen idé att skaffa snöslungor för de sällsynta vintrarna, plogar räcker oftast till.
Men det leder till att landskapet blir ett annat.
Snöhögarna växer. De blir till berg, härliga berg för barn att åka pulka i.
Vägarna kantas av höga snövallar.
Ja, det ser ut som det gjorde i Långsele, när jag var barn. Vita tjocka snövallar.

Annars ser Ölandsvintern ut på ett lite annat sätt än den jag är van vid.
Här draperar flygande, flytande snöböljor vägarna, som mjukt tyll sveper de fram. Vägen blir mindre och minde, drivor bildas tvärs över vägarna.
Runt träden, runt varje buske bildas drivor, vindens riktning syns tydligt. Hålrum på vissa ställen, höga drivor på andra sidan.


En uppskottad väg driver genast igen.

Kalmarsund är isbelagt.
För en vecka sen såg jag hur svarta fåglar trängdes tätt, tätt i en liten öppning strax under bron. Några svanar flög över bron, söderut. Gav de upp? Nu är också de små öppningarna frusna och fåglarna borta.
En isränna under högbron. En isränna fylld av tallriksis..

Min syster Karin har varit här, och vi fick en fantastisk solig dag på alvaret, med mina ”nyfådda” skidor.
Vi kände oss båda som när vi var barn, i Långsele, när vi åkte över lägdorna för att samla poäng till ”snöstjärnan”.
Men det här var inte Långsele, det var Stora Alvaret på Öland!


Sen gick solen i moln och jag blev vrålförkyld.
Besviken, nåt så oerhört, över att jag skulle vara sjuk igen, att jag inte orkade, att jag hörde mig själv gnälla över ont…ont i benen, ont i knäna, ont i halsen…

Ändå hade vi fina dagar, fast vi gick inte de där långa sköna promenaderna som vi hade planerat.. och egentligen var det en välsignelse för min brutna lilltå! Jag har äntligen tvingats lyssna till den, låtit den vila, och kan jag inte nu klokt konstatera att den mått bra av vilan?
Liten och röd, tjock och skimrande som en stekt prinskorv är den, öm och ond, men jag kan nu gå betydligt bättre än jag kunde för en vecka sen…

Cykeln den står där den står, det tycks dröja länge innan den kan komma fram. Så nu har jag lånat böcker om yoga.
Gör solhälsningen var morgon- fast långt ifrån så elegant som de unga eleverna i en skola vi besökte i Indien..

Jag tränar lite på min boll.
Qigongen i vattnet – o, så underbart!
Nu när jag har varit sjuk igen, bara förkyld den här gången, men ändå, och när jag känner hur jag ”vaknar upp” igen, då kommer åter den där nästan lycksaliga känslan av att min kropp är min.
Mitt liv är mitt, jag ska tacksamt ta emot, ta vara på varenda dag jag har!
Även om det snöar, även om vinden viner och ingen vår syns inom räckhåll…

Träning

Det snöar, mer och mer.
Jag skottar. Mer och mer.
Det är ju i och för sig en god träning det också, bara man undviker de sneda rörelserna.
Men fasanerna bligar så irriterat på min trädgårdsgång när jag inte hunnit skotta. De plöjer sig fram i djupsnön, simmar i snön.


Men om jag går ut, då flyger de minsann, de skriker och larmar och lyckas med kort startsträcka lyfta den tunga kroppen.
För att sen åter trava vägen fram när kusten är klar…

När gången är skottat inspekteras den noga.


Jag var till sjukgymnasten igår.
Har oroat mig för mina onda knän, mina tunga ben och ömma leder. Visst vet jag att det är biverkningar man kan få av medicinen, men i ärlighetens namn så har jag haft ont i knäna förr. Efter långa cykelturer…
Tanken på att knäna skulle vara dåliga, att jag sliter ut dem med cykling har jag värjt mig för, och därför knappt registrerat…
Nu lugnade hon mig så helt!
Att knäna gör så ont nu, är säkert för att jag redan hade svagheter i dem… och botemedlet är att träna dem!
Även om det är tendenser till artros, så är det träning som är det viktigaste.
-Men kan jag inte slita sönder knäna då?
-Blir du svullen? Inte? Nej, då är det ingen fara. Svullnad är ett tecken på att de har överbelastats, men annars är det bara bra med träning! Du stärker upp musklerna runt om och avlastar därmed lederna.
Så skönt! Jag har alltid känt en viss bävan när jag efter en lång cykeltur haft riktigt ont i knäna:
-Nu har jag nog förstört någonting, har jag tänkt.
Men så är det alltså inte!

Men än är det långt kvar innan jag kan göra några långa cykelturer.
Dels är ju min kondis så dålig, men jag cyklar på motionscykeln på gymmet… Dock är tio minuter där evighetslånga medan en halvtimmes cykeltur på mina fina cykelvägar går i ett nafs.
Sen är det ju det här med snön… Cykelbanorna är översnöade.
Den brutna tån gillade inte folkdansen i måndags, så nu kan jag knappt gå…Än mindre ställa mig på skidor .
Motigt nu.
Men jag har min stora boll, jag gympar så gott jag kan. Och jag har gymmet.
Det ska nog bli ordning på mig också.
Jag är så evigt tacksam att jag får/kan cykla trots att knäna gör ont… det ska inte få hindra mig.
Jag köpte några fröer i går.
Kunde inte låta bli. Det är ju så ljust nu. Och det ska väl bli vår snart…
Men jag försäkrar, jag har ännu inte sått någonting. Det räcker med att hålla fröpåsarna i handen, än så länge…

Min riktiga cykel står inne under tak, det här är en gammal, dålig, och inte lär den bli bättre av sin vinterförvaring?




Förresten, om ni skriver en kommentar - o, gör gärna det, jag blir alltid så glad när jag får respons! - så har jag nu blivit tvungen att lägga in en granskningsspärr. Jag har nämligen börjat få spam-liknande kommentarer... Men den enda skillnade för er är att jag kollar igenom att det är en "äkta" kommentar innan den blir publicerad. ( jag tror endast att det gäller "anonym" kommentarerna)

Vinter

Det knarrar under skorna när jag går. Vägen ner till samhället, och i hela samhället är gnistrande vit, prima sparkföre.


Men ingen åker spark här. Många cyklar trots de isiga vägarna. Utan hjälm, dessutom!
Jag har lärt mig att man ställer undan cykeln när snön kommer, sen är det sparken som gäller. Till dess att vägen tinar fram igen.
Jag kan fortfarande känna den sprittande lyckan, bara jag tänker på vårens första cykeltur på den nyframtinade grusvägen. Doften av våt väg, av cykeln, av smältande snö i dikena… friheten det innebär att åter kunna cykla.

Snön ligger nu några decimeter djup, luften är torr och kall.
Det är riktig vinter, en så´n vinter som smakar barndom och Långsele.


Jag har fått ett par gamla gedigna träskidor av Anki. Tack Anki!!!
Så spänner jag dem på fötterna, hemma utanför min dörr. Jag stakar mig ut längs havet. Jag hade tänkt köra upp till alvaret, och åka där, men det snöar och jag sparar alvarsturen till en soligare dag. Dessutom var det –17,7 º C i morse! Det kallaste denna vinter.

Åka vilse i snörök och vithet har jag inte lust med när det är så kallt…

Så jag ger mig iväg. Skidor på fötterna, stavar i händerna. En lycka genomströmmar mig, så härligt, så fritt.
Jag åker över åkrarna, jag följer väl uppstampade harstigar.



Deras små mjuka tassar har preparerat spår som passar perfekt för mina skidor. Stavarnas gnekande i den ibland av vinden hårt sammanpackade snön. En korp kraxar.


Några rådjur letar desperat föda på majsåkern..

Jag kommer så ner till havet.
Där är alldeles stilla. Alldeles tyst. Inte ett vågskvalp, inte ett fågelrop. Havet är fruset så långt det går att se.

Ja, när jag körde över bron till Kalmar i fredags, såg jag att det faktiskt var fruset hela vägen över. En liten ränna mitt under högbron. Någon liten pöl där mängder av frusna fåglar samlades, annars bara vitt.

Jag skidar fram, men det går sakta. Benen är tunga, fötterna gör ont, jag har så dålig kondition. Det har inte gått obemärkt förbi, det här året, och hormontabletterna jag äter nu, ger som biverkan just trötthet i ben och muskler, ledvärk… men, men, det är bara att arbeta sig fram.
Konditionen ska jag hitta igen, hoppas jag. Biverkningarna av tabletterna kanske kroppen vänjer sig vid. I vilket fall är det att föredra, framför att låta bli att äta dem…
Och i morgon är det februari! Ett steg närmare våren…

Kurorten Mösseberg

Så är jag hemma igen, efter en stärkande, fin vecka i Västergötland.
Mösseberg.
Mösseberg är ett av platåbergen, de som sticker upp ur det annars ganska plana landskapet. Och som jag skrev sist, här vid foten av berget, eller klättrat en liten bit upp, ligger kurorten.
Berget reser sig lodrätt rakt upp, på sydsidan ligger denna fantastiska park och det stora huset.

När solen ligger på, vår och sommardagar, måste det bli en växthusliknande miljö här.
Jag kan gott föreställa mig varför man valt att lägga en kurort här.



I den vackra parken finns mängder med mindre träbyggnader, kalla och frusna nu, men de minner om svunna tider.

Och nu är jag här. En av många rehab-patienter.
Jag får så lustiga bilder i mitt huvud.
Dels den där om att vi ser ut som kvinnliga buddistiska munkar, de brukar ju vandra i enhetliga kläder och med rakade huvuden. Nu har vi ju alla hår, men det är väldigt kort på de flesta av oss…
Vattengymnastik i bassängen, vi tänjer och stretchar, hänger likt havstulpaner fastkletade vid bassängkanten..
Som strandande insekter ligger vi sen på yogamattor och lyfter armar och ben utan att förflytta oss…
Men det är så gott. Det känns att muskler finns där jag inte trott några muskler skulle finnas.


Det väsentliga med den här rehabiliteringen är just den fysiska träningen. Att hitta tillbaks till rörelser, att bygga upp styrka oh kondition. Förebygga lymfödem och andra problem genom smidighet i muskler och leder.
-Men det tar minst ett halvt till ett år, innan alla av cellgifterna skadade friska celler har återhämtat sig.
Det är lite skönt att veta. Jag måste lära mig att vara snäll mot kroppen, att tålmodigt och segt träna den, men att inte misströsta när jag känner att jag inte orkar.
Bubbelbad på kvällen, skönt att slappna av de trötta musklerna i varmt bubblande vatten. Skönt att sträcka ut alla senor och leder i bassängen.

Vi har ett eget bord i matsalen, vi elva som kom samma dag. Och alltefter att veckan går, hinner vi lära känna varandra mer och mer. Vi kommer från olika situationer, har olika svårigheter med oss, men vi möts här med det gemensamma målet att lära oss hantera vår situation både fysiskt och psykiskt.
Det är gott.


Det finns också tid att gå ut i det vackra vinterlandskapet,

Maria och jag går långa promenader, både i den lilla staden Falköping, och uppe vid bergskanten. Frisk ren vinterluft.

Nu har jag också denna vecka gjord, nu har jag verkligen avslutat min cancerperiod.
Porten sitter kvar under huden vid vänster nyckelben, jag kan inte riktigt förstå varför jag ska ha den kvar…
Nu är jag frisk. Nu startar resten av mitt liv.
Det goda livet.



Och nu längtar jag efter vår...