tisdag 23 februari 2010

SNÖ SNÖ SNÖ



Det pratas knappt om annat än om vädret dessa dagar. Inte ens OS berör människor så mycket som det eviga snöandet, den eviga vintern.
Jag skottar snö mest varje dag, känner hur armar och rygg får sin dagliga motion med snöspaden.
Nu börjar det bli svårt att få plats med snön, den rasar ner igen, strax efter att jag lagt upp den.
Promenera kan man endast på plogade vägar, annars blir det till att pulsa.
Pulsa i knädjup snö.

Simon, min yngste son, och hans flickvän Laura kom på besök över helgen. Hon har aldrig varit på Öland förut, så vi måste ju visa henne allt i Mörbylånga som är värt att se.
Flädervägen, så klart.
Och fågeltornet, hamnen.


Jag har bara ett par skidor, så vi pulsade runt.
Det är nyttig träning.

Och de byggde en snölykta av den fina kramsnön.

Det har blivit en vinter så som vintrarna var förr.
Alla är tagna på sängen.
SJ upptäcker – liksom varje vinter – att tågen inte fungerar i snö.
-De är gjorda för torr snö, inte fuktig som den vi har här.
Hus rasar för taken är byggda som om det aldrig snöade.

Fast den gång man byggde stadskärnor på romerskt vis, i vackra kvarter, tänkte man ju inte heller på att den egentliga meningen med kvarteren var att skydda från för mycket sol och ge fritt tillträde för svalkande vindar … något som visserligen är ändamålsenligt i sydligare nejder, men knappast i vårt oftast kyliga klimat..

Kallt, förresten.
Det beror på hur man ser på det.
De senaste 900 000åren har vi oftast haft is här i Skandinavien.
100 000 år is, sen en kortare period på 10-15 000 år med klimat som det vi har nu, 100 000 år istid igen, och en kort 10-15 000 års ”värmebölja”
Så där har det hållit på. Och vi är snart inne i en 100 000 års isperiod igen, även om vår klimatpåverkan kanske kan fördröja den något lite…
Men stå ut, vänner, efter 100 000 år kommer värmen tillbaks…

Fast jag hoppas nog på en vår ändå, nu, alldeles snart…
Och småfåglarna kvittrar friskt.

Hägern flyger över åkern och snön klibbar under mina skidor.
Det droppar från takrännan och Aftonbladet skriver på löpsedeln att våren finns inom räckhåll.
Jag är också hoppfull då jag tycker att stelheten i mina armar och ben blivit lite bättre. Gör det inte också lite mindre ont i mina leder, blir jag inte lite mjukare?
Yoga var morgon.
Träning i form av skidåkning, pulsning, skottning.
Akupunktur.
Qigong i varm bassäng.
Tiden, jag har ätit mina tabletter i snart tre månader, kroppen vänjer sig.
Ja, allt tillsammans, samt drömmar om en annalkande vår, det gör att allt bara blir bättre.

fredag 12 februari 2010

Än är det vinter...........


-Är vi på Öland eller är vi i Sundsvall? frågar pappa i telefon, med ett skratt.
Jag tvekar.. inte har jag märkt att han varit så virrig, har det slagit helt runt nu? Vet han inte längre var vi är…?
-Man kan ju tro att vi aldrig flyttat!

Nej, inte snurrar det för pappa, det är snarare naturen som snurrar..
Vitt, vitt, vitt.
Snöhögarna i Mörbylånga växer.
Min trädgårdsgång blir djupare och djupare. Groparna där de stackars hungriga rådjuren grävt efter fallfrukt blir som grottor i snötäcket. Fasanerna plöjer sig fram – fast oftast använder de ju skottade gångar, vilket jag berättat om tidigare..

Vinten påminner om min barndoms vintrar. De senare åren snöröjs vägarna i norr med snöslungor, snökanterna bli annorlunda. Här plogas det fortfarande – ingen idé att skaffa snöslungor för de sällsynta vintrarna, plogar räcker oftast till.
Men det leder till att landskapet blir ett annat.
Snöhögarna växer. De blir till berg, härliga berg för barn att åka pulka i.
Vägarna kantas av höga snövallar.
Ja, det ser ut som det gjorde i Långsele, när jag var barn. Vita tjocka snövallar.

Annars ser Ölandsvintern ut på ett lite annat sätt än den jag är van vid.
Här draperar flygande, flytande snöböljor vägarna, som mjukt tyll sveper de fram. Vägen blir mindre och minde, drivor bildas tvärs över vägarna.
Runt träden, runt varje buske bildas drivor, vindens riktning syns tydligt. Hålrum på vissa ställen, höga drivor på andra sidan.


En uppskottad väg driver genast igen.

Kalmarsund är isbelagt.
För en vecka sen såg jag hur svarta fåglar trängdes tätt, tätt i en liten öppning strax under bron. Några svanar flög över bron, söderut. Gav de upp? Nu är också de små öppningarna frusna och fåglarna borta.
En isränna under högbron. En isränna fylld av tallriksis..

Min syster Karin har varit här, och vi fick en fantastisk solig dag på alvaret, med mina ”nyfådda” skidor.
Vi kände oss båda som när vi var barn, i Långsele, när vi åkte över lägdorna för att samla poäng till ”snöstjärnan”.
Men det här var inte Långsele, det var Stora Alvaret på Öland!


Sen gick solen i moln och jag blev vrålförkyld.
Besviken, nåt så oerhört, över att jag skulle vara sjuk igen, att jag inte orkade, att jag hörde mig själv gnälla över ont…ont i benen, ont i knäna, ont i halsen…

Ändå hade vi fina dagar, fast vi gick inte de där långa sköna promenaderna som vi hade planerat.. och egentligen var det en välsignelse för min brutna lilltå! Jag har äntligen tvingats lyssna till den, låtit den vila, och kan jag inte nu klokt konstatera att den mått bra av vilan?
Liten och röd, tjock och skimrande som en stekt prinskorv är den, öm och ond, men jag kan nu gå betydligt bättre än jag kunde för en vecka sen…

Cykeln den står där den står, det tycks dröja länge innan den kan komma fram. Så nu har jag lånat böcker om yoga.
Gör solhälsningen var morgon- fast långt ifrån så elegant som de unga eleverna i en skola vi besökte i Indien..

Jag tränar lite på min boll.
Qigongen i vattnet – o, så underbart!
Nu när jag har varit sjuk igen, bara förkyld den här gången, men ändå, och när jag känner hur jag ”vaknar upp” igen, då kommer åter den där nästan lycksaliga känslan av att min kropp är min.
Mitt liv är mitt, jag ska tacksamt ta emot, ta vara på varenda dag jag har!
Även om det snöar, även om vinden viner och ingen vår syns inom räckhåll…

onsdag 3 februari 2010

Träning

Det snöar, mer och mer.
Jag skottar. Mer och mer.
Det är ju i och för sig en god träning det också, bara man undviker de sneda rörelserna.
Men fasanerna bligar så irriterat på min trädgårdsgång när jag inte hunnit skotta. De plöjer sig fram i djupsnön, simmar i snön.


Men om jag går ut, då flyger de minsann, de skriker och larmar och lyckas med kort startsträcka lyfta den tunga kroppen.
För att sen åter trava vägen fram när kusten är klar…

När gången är skottat inspekteras den noga.


Jag var till sjukgymnasten igår.
Har oroat mig för mina onda knän, mina tunga ben och ömma leder. Visst vet jag att det är biverkningar man kan få av medicinen, men i ärlighetens namn så har jag haft ont i knäna förr. Efter långa cykelturer…
Tanken på att knäna skulle vara dåliga, att jag sliter ut dem med cykling har jag värjt mig för, och därför knappt registrerat…
Nu lugnade hon mig så helt!
Att knäna gör så ont nu, är säkert för att jag redan hade svagheter i dem… och botemedlet är att träna dem!
Även om det är tendenser till artros, så är det träning som är det viktigaste.
-Men kan jag inte slita sönder knäna då?
-Blir du svullen? Inte? Nej, då är det ingen fara. Svullnad är ett tecken på att de har överbelastats, men annars är det bara bra med träning! Du stärker upp musklerna runt om och avlastar därmed lederna.
Så skönt! Jag har alltid känt en viss bävan när jag efter en lång cykeltur haft riktigt ont i knäna:
-Nu har jag nog förstört någonting, har jag tänkt.
Men så är det alltså inte!

Men än är det långt kvar innan jag kan göra några långa cykelturer.
Dels är ju min kondis så dålig, men jag cyklar på motionscykeln på gymmet… Dock är tio minuter där evighetslånga medan en halvtimmes cykeltur på mina fina cykelvägar går i ett nafs.
Sen är det ju det här med snön… Cykelbanorna är översnöade.
Den brutna tån gillade inte folkdansen i måndags, så nu kan jag knappt gå…Än mindre ställa mig på skidor .
Motigt nu.
Men jag har min stora boll, jag gympar så gott jag kan. Och jag har gymmet.
Det ska nog bli ordning på mig också.
Jag är så evigt tacksam att jag får/kan cykla trots att knäna gör ont… det ska inte få hindra mig.
Jag köpte några fröer i går.
Kunde inte låta bli. Det är ju så ljust nu. Och det ska väl bli vår snart…
Men jag försäkrar, jag har ännu inte sått någonting. Det räcker med att hålla fröpåsarna i handen, än så länge…

Min riktiga cykel står inne under tak, det här är en gammal, dålig, och inte lär den bli bättre av sin vinterförvaring?




Förresten, om ni skriver en kommentar - o, gör gärna det, jag blir alltid så glad när jag får respons! - så har jag nu blivit tvungen att lägga in en granskningsspärr. Jag har nämligen börjat få spam-liknande kommentarer... Men den enda skillnade för er är att jag kollar igenom att det är en "äkta" kommentar innan den blir publicerad. ( jag tror endast att det gäller "anonym" kommentarerna)

söndag 31 januari 2010

Vinter



Det knarrar under skorna när jag går. Vägen ner till samhället, och i hela samhället är gnistrande vit, prima sparkföre.


Men ingen åker spark här. Många cyklar trots de isiga vägarna. Utan hjälm, dessutom!
Jag har lärt mig att man ställer undan cykeln när snön kommer, sen är det sparken som gäller. Till dess att vägen tinar fram igen.
Jag kan fortfarande känna den sprittande lyckan, bara jag tänker på vårens första cykeltur på den nyframtinade grusvägen. Doften av våt väg, av cykeln, av smältande snö i dikena… friheten det innebär att åter kunna cykla.

Snön ligger nu några decimeter djup, luften är torr och kall.
Det är riktig vinter, en så´n vinter som smakar barndom och Långsele.


Jag har fått ett par gamla gedigna träskidor av Anki. Tack Anki!!!
Så spänner jag dem på fötterna, hemma utanför min dörr. Jag stakar mig ut längs havet. Jag hade tänkt köra upp till alvaret, och åka där, men det snöar och jag sparar alvarsturen till en soligare dag. Dessutom var det –17,7 º C i morse! Det kallaste denna vinter.

Åka vilse i snörök och vithet har jag inte lust med när det är så kallt…

Så jag ger mig iväg. Skidor på fötterna, stavar i händerna. En lycka genomströmmar mig, så härligt, så fritt.
Jag åker över åkrarna, jag följer väl uppstampade harstigar.



Deras små mjuka tassar har preparerat spår som passar perfekt för mina skidor. Stavarnas gnekande i den ibland av vinden hårt sammanpackade snön. En korp kraxar.


Några rådjur letar desperat föda på majsåkern..

Jag kommer så ner till havet.
Där är alldeles stilla. Alldeles tyst. Inte ett vågskvalp, inte ett fågelrop. Havet är fruset så långt det går att se.

Ja, när jag körde över bron till Kalmar i fredags, såg jag att det faktiskt var fruset hela vägen över. En liten ränna mitt under högbron. Någon liten pöl där mängder av frusna fåglar samlades, annars bara vitt.

Jag skidar fram, men det går sakta. Benen är tunga, fötterna gör ont, jag har så dålig kondition. Det har inte gått obemärkt förbi, det här året, och hormontabletterna jag äter nu, ger som biverkan just trötthet i ben och muskler, ledvärk… men, men, det är bara att arbeta sig fram.
Konditionen ska jag hitta igen, hoppas jag. Biverkningarna av tabletterna kanske kroppen vänjer sig vid. I vilket fall är det att föredra, framför att låta bli att äta dem…
Och i morgon är det februari! Ett steg närmare våren…

måndag 25 januari 2010

Kurorten Mösseberg






Så är jag hemma igen, efter en stärkande, fin vecka i Västergötland.
Mösseberg.
Mösseberg är ett av platåbergen, de som sticker upp ur det annars ganska plana landskapet. Och som jag skrev sist, här vid foten av berget, eller klättrat en liten bit upp, ligger kurorten.
Berget reser sig lodrätt rakt upp, på sydsidan ligger denna fantastiska park och det stora huset.

När solen ligger på, vår och sommardagar, måste det bli en växthusliknande miljö här.
Jag kan gott föreställa mig varför man valt att lägga en kurort här.



I den vackra parken finns mängder med mindre träbyggnader, kalla och frusna nu, men de minner om svunna tider.

Och nu är jag här. En av många rehab-patienter.
Jag får så lustiga bilder i mitt huvud.
Dels den där om att vi ser ut som kvinnliga buddistiska munkar, de brukar ju vandra i enhetliga kläder och med rakade huvuden. Nu har vi ju alla hår, men det är väldigt kort på de flesta av oss…
Vattengymnastik i bassängen, vi tänjer och stretchar, hänger likt havstulpaner fastkletade vid bassängkanten..
Som strandande insekter ligger vi sen på yogamattor och lyfter armar och ben utan att förflytta oss…
Men det är så gott. Det känns att muskler finns där jag inte trott några muskler skulle finnas.


Det väsentliga med den här rehabiliteringen är just den fysiska träningen. Att hitta tillbaks till rörelser, att bygga upp styrka oh kondition. Förebygga lymfödem och andra problem genom smidighet i muskler och leder.
-Men det tar minst ett halvt till ett år, innan alla av cellgifterna skadade friska celler har återhämtat sig.
Det är lite skönt att veta. Jag måste lära mig att vara snäll mot kroppen, att tålmodigt och segt träna den, men att inte misströsta när jag känner att jag inte orkar.
Bubbelbad på kvällen, skönt att slappna av de trötta musklerna i varmt bubblande vatten. Skönt att sträcka ut alla senor och leder i bassängen.

Vi har ett eget bord i matsalen, vi elva som kom samma dag. Och alltefter att veckan går, hinner vi lära känna varandra mer och mer. Vi kommer från olika situationer, har olika svårigheter med oss, men vi möts här med det gemensamma målet att lära oss hantera vår situation både fysiskt och psykiskt.
Det är gott.


Det finns också tid att gå ut i det vackra vinterlandskapet,

Maria och jag går långa promenader, både i den lilla staden Falköping, och uppe vid bergskanten. Frisk ren vinterluft.

Nu har jag också denna vecka gjord, nu har jag verkligen avslutat min cancerperiod.
Porten sitter kvar under huden vid vänster nyckelben, jag kan inte riktigt förstå varför jag ska ha den kvar…
Nu är jag frisk. Nu startar resten av mitt liv.
Det goda livet.



Och nu längtar jag efter vår...

tisdag 19 januari 2010

Mösseberg

Ett tjockt lager snö ligger över Västergötland. Det syns att det aldrig varit över noll, snön är kritvit och fluffig, drivorna djupa, vägarna vita.
En stor vacker gammal park, med resliga träd, vitmålade av snö på ena sidan stammen, vackra trähus med snickarglädje runt om i parken. "Öferläkare" står på en skylt, "Kontor" på en annan.
Husen är tomma och kalla nu, men det är inte svårt att föreställa sig finklädda herrar och damer på kurort, spatserande runt i parken... Alla träden i grönska, fåglar, blommor.
Berget, Mösseberg ligger bakom, eller egentligen ligger kurorten en bit upp på berget.
Det största huset, huvudbyggnaden, fortfarande ett vackert gammalt trähus, med långa loftgångar och balkonger, det är det som används nu. Och det är tillbyggt med en stor nyare del.
Här går vi ibland omkring i vita morgonrockar, alla de kortklippta kvinnorna. Likt buddistmunkar.
Vi får gymnastik och bubbelbad, vi får egna träningsprogram.
Mjukgymnastik på morgonen, god mat i matsalen.
Ja, vi har det så gott.
Alla har vi dessutom liknande erfarenheter, vi har liknande historia.
Jag är den enda från Öland, de flesta kommer från Stockholmstrakten, Stockholms landsting betalar vistelsen, till skillnad från Kalmar landsting. Kalmar har inte avtal med någon rehabilateringsgård. En klar brist!
Jag har sökt, och fått fondmedel från CTRF - tusen tack CTRF- men det innebär också att jag endast har en vecka här, medan de andra har 12 dagar.
-Så synd, sa läkaren, man hinner så långt på tolv dagar... men en vecka är bra det med...
Kan stressa mig lite.
Det känns ännu viktigare för mig att verkligen ta vara på varje dag, varje aktivitet här...
Det är gott, det är så gott att vara här.
Jag kom i lördags, det är tisdag idag, och det känns redan som att jag har varit här väldigt länge. Det är fint.
Jag sitter nu i källaren, vid en av två gästdatorer. Alldeles bredvid mig är S:t Eriks Kapell. Som en liten grotta under stora huset. Påminner mig om internetcaféet i Mt Abu, Indien, vägg i vägg med hindutemplet.
Inga bilder idag. Bilderna kommer när jag kommer hem. Nu ska jag iväg och få mitt personliga träningsprogram i gymmet. Hinner knappt läsa igenom vad jag skrivit då klockan tickar fort och jag måste skynda mig för att hinna i tid till sjukgymnasten...
Men jag har det gott. Ska nu lära mig se framåt, våga lita på att isen bär.

lördag 16 januari 2010

Tulpanens Dag


Igår stod jag i badet igen, det varma ljuva vattnet på behandlingsbadet på sjukhuset.
Qigong.
Jo, visst är det lite svårt att hålla jordförbindelsen, när kroppen är lätt och mjuk, men det är så underbart det där att vara lätt och mjuk.
Armarna rör sig smidigt, det är så skönt och välgörande att sträcka ut, att tänja alla muskler och senor. Värmen gör det lätt.
Jag tittar på dem som står framför mig, perspektiven bryts i vattnet, de ser ut att bestå av huvud och ben, fötter. Som så´na där huvudfotingar barn ritar.. Huvudfotingar är vi allihop, ändå är det armarna som rör sig mest.
Man kan känna sig så vacker, smidig, ja rent av graciös, när man står där i vattnet och rör sig likt svajande sjögräs.
Här suger vi på varje rörelse. Känner in. Långsamt.
Total kontrast till de snabba, rytmiska rörelserna i folkdansen. Där gäller det att hålla tungan rätt i mun, att hinna uppfatta vart foten ska nästa sekund… fast jag hinner aldrig uppfatta det…
Så olika, och så väldigt bra, på var sitt sätt…
-Nu får ni använda de fem minuter som återstår till vad ni vill… säger ledaren när musiken tystnar.
Och jag flyter ut i vattnet, ligger rakt upp och ner, sträcker varenda muskel, varenda sena i hela kroppen, och det är bara så ljuvligt underbart!

Jag mår så gott när jag går därifrån, glad över att jag hittat den här gruppen. Och inte blir jag mindre glad när jag utanför MAXI möts av en hel massa unga flickor. De står med stora hinkar fyllda med tulpaner, delar ut en bukett med tre vackra blommor till var och en som passerar.
-Får jag ge dig en tulpan idag, det är Tulpanens dag.
-Va, får jag dem?
Människor häpnar, får vi dem? Alla ser vi lika glada och förvånade ut, får vi dem?

-Det här var det roligaste jag någonsin gjort, hör jag en av tjejerna säga till en annan. Dela ut tulpaner…
Stämningen inne i affären är en annan, alla ler, alla är så positiva.
Trädgårdsmästardotter som jag är, så tycker jag egentligen att det är lite konstigt att Tulpanens dag firas i januari. När jag var barn kom tulpanerna alltid lagom till min födelsedag, i mitten av mars.
Jag tycker fortfarande att det krispiga ljudet av tulpanstjälkar mot varandra, betyder JAG FYLLER ÅR. Det betyder vår, takdropp och tinade fläckar på grusvägen. Jag älskade tulpaner då och jag älskar dem nu, också när de kommer i januari!

Men vi är många som längtar efter vår och varmt vatten....


Jag åker i morgon till en rehabiliteringsvecka i Mösseberg, Västergötland. Jag ser mycket fram emot det, tänker mig att det ska bli det tydliga avstampet från min sjukdomstid, in i den friska vardagen.
Min blogg vill jag nog fortsätta att skriva i, det är så roligt att göra det. Och jag ser att ni fortfarande är många som följer mig.
Men bloggen kommer att återgå mer i det den var från begynnelsen, hoppas jag. En betraktelse över livet, ö-livet och Öland.
Ja, ja, vi får väl se vad det blir. Somliga skriver varje dag, ibland flera gånger om dagen, för mig passar det nog bättre med någon gång i veckan. Bloggen får inte vara ett självändamål. Inte heller tänker jag låta den tynga mig. Tillräckligt mycket har jag gjort av plikt och för att ”vad ska de andra annars tänka” .
Det liv jag får nu, efter cancer och behandlingar, det känner jag verkligen att jag vill använda på det allra bästa sätt. Ärligt. Sant. Klokt…. Och fyllt av tacksamhet.