Valpmamma-liv

När man är en liten valp måste man vara fullkomligt alert och uppmärksam på mamman – flockledaren. Även om valpen sover djupt, måste den följa med när mamman går någonstans. Vargmamman räknar inte in sina ungar, den som ligger kvar blir övergiven – och förlorar den livsviktiga flocken.
Och det märks när man som jag, nu blivit hundmamma.



Jag försöker ibland att smita när han sover, åtminstone gå på toaletten, utan att han ska måsta vakna och följa med. Jag ser ju att han behöver sin sömn.
Men inte en chans. Minsta rörelse jag gör, och han är beredd.
En baby kan man smyga ifrån, låta sova tills den vaknar.
Valpen sover tills jag bara inte står ut med att vara på samma plats längre.
En baby kan man ta med sig i barnvagnen och den kan man bära på magen.
Vad gör man med en baby-valp?
Jo, man kan gå korta, korta promenader.
Man kan hålla sig stilla och mestadels inne… så att den lille stackaren få lite sömn.

Men sen. Valpen växer oerhört fort. Benen blir längre på några dagar, trappan som var en omöjlighet i går, forcerar man snabbt idag.
Inlärningen går fort.
Totoro lystrar till sitt namn – och han tittar undrande upp mot skogen och alla ringduvors sång : Tootootoo Tootoro
Han kommer oftast när jag ropar.

En valp blir visserligen tonårstrotsig, men det är ändå lättare än människotonåringarna.. det gäller bara att vara konsekvent och tydlig. Ett nej behöver inte motiveras och förklaras…Det är ett nej, rätt upp och ner..

Nätterna går rätt bra. jag ligger på en madrass i vardagsrummet – lyfter honom till hans bädd var gång han kravlat ur och ligger bredvid mig. då fortsätter han gott att sova där.. till nästa gång.
Fast i natt har han faktiskt varit kvar i sin bädd ända till kl 6.
Då gäller det att snabbt gå ut, så slipper jag torka kiss den gången.
Annars bryr jag mig inte så mycket om kisset. Jag vet att han blir rumsren. Jag tar ut honom var gång han sovit, ätit och ibland mitt i leken. Nästan alltid kissar han då i gräset. Fast, visst blir det också pölar inne…

Jo, nu har världen plötsligt förändrats och allt, allt kretsar kring valpen.
Så mycket bättre det är nu än förra våren…

En tydlig paradox igen:
Jag skaffar hund för att komma ut mycket. För att öka min dagliga motion.
Så har jag hunden och jag är jättelåst.
Sitter inne för att han ska kunna sova…

Men men, jag vet att bebistiden är – till skillnad från människobarnens – mycket, mycket kort.
Och jag ordnar frihet.




Tar bilen, packar Totoro i en liten kartong, där han sitter nästan helt tillfreds, och vi åker upp till alvaret. Några minuters resa.
Sen. Frihet på det stora oändliga.




Doftande backsippor.



Jätteflyttblock, vid vilket vi sen sitter och vilar. Mina ben är tältpinnar, min tröja tältduk., och där är gott att sova.

Men min kropp vill röra sig mer. Jag känner mer av medicinbiverkningar, svettningar, stelhet, när jag inte rör mig lika mycket.
Men det kommer , det kommer.
Och det räcker med att titta in i de ljuvliga ögonen, smeka den lena pälsen, så är jag helt såld på den lille!



Fiskmåsarna är med för att inte alla bilder ska vara bruna..:-)