Naturens under.

En nässelfjäril fladdrar förbi, jag skyndar mig ut för att hinna ta en bild.
Borta.
Humlan i krokusblomman, den sitter mer stilla, så den fastnar. En citronfjäril likt ett löv i vinden, eller en smörklick – citronfjärilen är visst själva orsaken till att fjäril heter butterfly – smörfluga – på engelska.
Inte heller den vill fastna på bild – eller snarare, den är långt, långt borta i andra kvarter innan jag ens hunnit ställa in min kamera.



Men så, äntligen, nässelfjärilen återkommer, sätter sig nu en mikrosekund på gräset, och bilden är tagen. OK, lite suddig, men dock en bild av en fjäril.

Fjärilen som i höstas var en larv.
Spann sig fast, hängde. Fick ett hårt skal.
Innanmätet blev en sörja, en vit, yoghurtliknande gegga.
Mundelar, matsmältningsorgan, andningsorgan, allt smälte ihop till en formlös massa inuti det skyddande puppskalet.
På fjorton dagar omvandlades all denna gegga till antenner, ben, vätskekanaler till vingar, vingar, sugmun, äggläggningsrör, ögon och alla andra delar en fullbordad fjäril består av!
Hur kan det vara möjligt?
Det är sannerligen ett av naturens under.

Efter att ha varit och lyssnat på ett otroligt fint föredrag om fjärilar, av Hans Karlsson, finner jag mig plötsligt vara mycket intresserad av fjärilar.
Inte för att samla och nåla upp, men för att titta på, fota – om jag kommer att kunna arbeta upp en något bättre taktik än hittills – och framförallt fascineras av.
Lila växter vill de ha.
Vit budleja kan slänga sig i väggen, det är den lila de vill ha.
Och nässlor – det finns bakom mitt hus. Jag får vara lite försiktigare när jag plockar nässlor till nässelvatten hädanefter.

Jag läste också om blåstång.
Hur blåstången, en varm, stilla kväll i slutet av maj – vid fullmåne! – släpper ut sina spermier och ägg i vattnet för att de ska hitta varandra, befruktas och sätta sig fast på en klippa eller sten.
Spermier och ägg!
Jag trodde att blåstång var en slags växt. Men nej, den tillhör gruppen protister, varken växt eller djur.
Och anledningen till att den släpper ut sina spermier och ägg vid fullmåne är att den genetiskt lever kvar i en miljö där tidvattnet spelar en stor roll.
Hur det kan bli!



Simon och Olle planterade några krokusar på gräsmattan för 1½år sedan. någon vecka efter det, levererades en skopa sand just där. Nu, ett år senare, blommar de, de har tagit sig upp genom den flera decimeter tjocka sanden!
Men om man börjar tänka efter, så är ju livet fullt av mirakler… hur kan ett barn bli till? Hur kan fåglarna hitta? Hur kan en stor björk växa upp ur ett så pyttelitet frö?

På tal om frön.. pappa har ett indiskt pagodträd. En stor och knölig stam, på vilken det ibland växer friska, paraplyliknande blad, och ibland utstickande röda blommor.
Han har med stor möda lyckats befrukta några frön, fånga upp dem innan de sprätter iväg och i höstas satte han några i kruka.
De grodde, men det enda som hittills växt upp är en tjock stam. Inga blad, bara lite friskt grönt lurv högst uppe på pinnen.
I vintras hade han nya frön, jag fick några, de grodde och upp kom bladrika små växter.



Alltså; de betedde sig helt olika beroende på ljustillgången när de grodde! Nu var det så lyckat att han hade två av sina höstsådda, jag två av de vårsådda, så byter vi och väntar spänt på hur de ska fortsätta att bete sig. Moderplantan står stolt och övervakar sina små…

Vi är så vana vid underverk att vi inte ser dem, var det någon som sa, och det är nog så sant.

Jag väntar också med spänning på det lilla underverket Pluto, som ska komma nästa vecka. Jag har köpt lite nya saker till honom – det är roligt att köpa hundsaker igen!
Men det är bäst att jag passar på att cykla riktigt mycket nu, innan bebisen kommer.

Jag cyklar frenetiskt, tänker att det ska vara bra mot onda leder, jag vill träna och stärka muskler och muskelfästen. Hoppas sen på vätskedrivande medicin, en biverkan av mina hormontabletter är just att man samlar på sig vätska.
Och på bröstcancerskolan igår berättade vår bröstkirurg Marie Sundqvist, att de senaste rönen säger att effekten är lika bra om man efter 2½ år går över till den snällare sorten tamoxifen. För de här aromatashämmarna har en ganska stor påverkan på hela kroppen.
Två och ett halvt år, det känns betydligt bättre än fem år!



Solen skiner, Nunnedalen är knallblå av blåsippor, vårlöken lyser gul, nunneört och violer blommar….humlorna surrar och livet är fyllt av fantastiska under!