måndag 27 september 2010

Vinden sveper bort det sista av sommaren...

 ( OBS, lägg märke till snabeln! Du kan klicka på bilden så får du amiralen i större format)
För två dagar sen skrev jag om sommaren... Två ynka dagar, och nu är det som en helt annat tid. Vart tog värmen vägen, solen, den vackra sensommaren? Nu sveper vindarna över ön, plockar ner de sista päronen, försöker också kasta ner de röda vinteräpplena.
Men för att försöka minnas att sommaren inte är längre bort än två dagar, får den varma dagens ord ligga kvar...
 -----------------
Oh, vilken underbar sensommardag! Jag sitter i min soliga berså, med datorn i knät. det är egentligen för ljust, men jag vill skriva och jag vill inte sitta inne.
Totoro undersöker ingående en hink som står här, tar en slurk läckert regnvatten emellanåt, lystrar när någon går förbi på gatan, hoppas på beröm där han då står vid grinden.

-Men vilken vacker hund! Är det en vattenhund? O, så vacker...
Vi bröstar oss, både Totoro och jag...
------------------------------------------

Leona - hon är favoriten bland favoriter.... Labradoodle...Ullig, busig, underbar. Lika gammal som Totoro.
Man blir väldigt "nörd" när man har hund, speciellt under valptiden. Det är ju regler, umgänge och träning all vaken gemensam tid. Men det kan kännas som en viktig investering i framtiden, om jag ska få den lugna, välfostrade och lyckliga hund som jag önskar mig. Och vi har väldigt roligt ...
Eftersom jag inte har någon TV, tittar jag ibland på svt play, när jag fått tips om något program.
Programmet om hundar var jag bara tvungen att se.
Och jag blir så oerhört fascinerad!
Hundarna och människan har utvecklats tillsammans.
Sen tiden då isen smälte bort från vårt vackra Öland, för 10-12000 år sedan, sedan dess har människan och hunden haft en gemensam utveckling.
Vargar - ja, alla hundar kommer från vargarna, det är nu genestiskt klarlagt - är dagjagande sociala djur. Också människan är det, men inte många andra djurarter. Smart då att slå sig samman.
Och de har utvecklat en förmåga att läsa människans ansiktsuttryck, på samma sätt som vi själva gör!

Hunden, till skillnad från vargen, söker människans stöd vid svåra uppgifter, de ingår i vår flock....
10 000 år av utveckling, av avel!
 Är det underligt att jag gång på gång överväldigas av kärlek gentemot min lilla bruna varg?


------------------------
Där slutade jag skriva, då i förrgår, det blev alltför varmt och soligt i bersån.
 Höstvindarna må vina men än blommar det i mina rabatter.
 Och i skogen blommar kaprifolen...
Vår kör åkte i går, söndag, till Mörrum i Blekinge och sjöng.
Mörrumsån - jag kände mig nästan som hemma i Långseletrakten när jag såg allt forsande vatten. Mindes hur jag stod och tittade ner i den strömmande Faxälven, på väg till skolan.
Jag låtsades ibland att det var Ölandsfärjan som gjorde att vattnet virvlade...

En för mig helt ny växt, när jag flyttat hit ner, är tidlösa. Jungfrun i det gröna, kallas den också. Blommar som en krokus, men på hösten, och med långa stjälkar, alla kommer upp ur samma lök... En lite märklig blomma.. Jättegiftig är den också.

måndag 20 september 2010

Allt går att köpa för pengar...

Så är valet över.
Resultatet gör mig uppgiven, men dessutom känner jag mig frustrerad över hur en valrörelse fungerar. Inte för att jag vet hur det skulle vara, men så här är det ju helt tokigt.
Alla vill ha makten. Man satsar massor på att få makten. Reklambyråer anlitas, de ska utforma propagandan så att så många som möjligt låter sig duperas och rösta på just det "rätta" partiet. Reklamvärlden vet precis vad som går hem, den som har mest pengar att satsa lyckas alltså bäst, och den får flest röster och mest makt. Är det sann demokrati?
Var är ideologierna? Vem funderar över hur vi vill att världen ska se ut, hur vår människosyn är?
Det är kanske inte så underligt att ett missnöjesparti återigen kommit in i riksdagen. Ian och Bert var där på 90-talet. Jag hoppas att SD dalar lika markant.

I mörkret och småregnet har mitt ytterlyse passat på att gå sönder, så natten är svart.
Jag sitter inne vid brasan och stickar - det är så härligt att göra det så här på hösten.
Jag lyssnar på en ljud-biblioteksbok, "Pansarhjärta" av Nesbö. Jättekusligt är det, en kvinna springer längs en mörk väg och tycker sig höra flåsande bakom sig...
Totoro  är med sina 7 månader nu inne i "spökåldern". Han rycker till, springer till dörren och skäller lite då och då. Jag kopplar honom och går ut och tittar - rakt ut i den kolsvarta natten.
Ingenting.
Men så, när vi sitter där inne helt lugnt, då hörs en rejäl smäll vid husväggen.
Något som bökar och härjar.
Totoro håller på att gå upp i limningen, har skäller som en besatt, nu gäller det att skydda och rädda matte!
Jag lyckas koppla den fladdrande hunden och så går vi ut....
Grannens röda katt fräser till och rusar bort från husväggen.
Men Totoro visar tydligt att där finns mer, jag hämtar ficklampan. En duva! En stackars tufsig duva som nog flugit mot fönstret och sen blivit överfallen av katten...
Tack vare Totoro är duvan nu räddad och kan fortsätta att sjunga To-to-Totoro.....

Förresten så går kärlek också att köpa för pengar! Det är bara att vända sig till en kennel... jag har köpt 22kg chokladbrun kärlek, med bärnstensfärgade, trogna, goda ögon....
All kärlek som finns i den hundkroppen räcker också till vita, fina Leona... Delad kärlek är dubbel kärlek...

lördag 18 september 2010

Dags att blogga igen!

Jag blir så rörd när jag hör att människor saknar min blogg, när jag får veta att de väntar...
Så det känns nu att det är dags att börja skriva i bloggen igen.
Den har varit lite för starkt förknippad med cancer och behandlingar, det är nog därför jag velat ta lite avstånd ett tag.
Men nu får det här vara början på en ny fas av min blogg. Jag mår ju bra, jag är ju frisk nu (får man säga så utan att genast bli straffad? Jag gör ett försök).
Det gäller att inse att vingarna bär, även på den fjäril som blivit nafsad av en fågelnäbb.

Jag ska skriva en blogg om min älskade Totoro, en blogg om den fascinerande naturguidningen och om hela vackra, underbara Öland. Och om allt annat som kommer i mina tankar...
Det har blivit höst, idag virvlar höstvindarna runt med löven på gatorna, och de goda päronen faller med mättade dunsar till marken. Jag skalar, kärnar ur, skivar dem i ett nafs, med manicken från Clas Olssons.

Totoro kan driva mig till vansinne. Vi skulle gå ner till centrum här i Mörbylånga idag, jag vill att han ska gå fint, utan att dra i kopplet.
Och han kan ju det.
Ibland.
När han vill.
När det inte är virvlande löv på gatan, mötande hundar, eller allra värst, vägen ner till Leona, den underbara valpkompisen.
Nu är det både Leonas väg, virvlande löv och andra hundar. Jag stannar var gång han drar, han tittar på mig, går fint upp till min sida, tittar mig varmt in i ögonen, med sina bärnstensfärgade, och en blick som säger : Jag älskar dig matte!
Ja, så får han gå igen – tills dess att kopplet blivit sträckt och han har lagt all sin hundkraft i att sträcka det ytterligare. (dvs en halv sekund senare)
Stopp.
Proceduren upprepas, jag blir allt svettigare, alltmer irriterad.
Man ska inte vara irriterad när man tränar med sin hund...
Till sist ger jag upp, blir släpad efter en oerhört stark dragande hund... till LEONA!

Men se, då nafsar han lite på henne, hon hoppar känguruhopp av glädje och han fortsätter att dra. Han ska till trädgården där de brukar leka..
Vi är beslutsamma att de ska lära sig, så vi går en promenad, och då plötsligt visar han sig riktigt duktig. Som om han vill visa Leona..
Den hund som nyss var till salu för en billig penning blir återigen den dyrbaraste klenod.
Kommer det till sist att bli en trygg trogen och lugn hund av honom? Just nu tror jag att han består till 98% av hormoner och de andra två procenten är rent och skärt bus... Ändå är han lugn, det går inte att komma ifrån. Så det är nog ändå världens bästa hund jag fått!
När vi sen går hemåt önskar jag att Maggan,vår hundkursledare, ska se oss. Fast jag hoppas att hon inte såg oss tidigare....

Vi har haft besök från Stockholm, lilla 4 kg tunga Skrållan, 1,5 år, med matte har varit här några dagar.
Svårt för en 6½månaders valp på 22kg, att inse hur man leker med en så liten, men äldre dam.

När man är liten gäller det att sträcka på benen så att man kan se över gräskanten...

söndag 27 juni 2010

Sommaren är här...




Vilken midsommar! Solen flödar, värmen är bara underbar, efter denna kalla vinter och kyliga vår.
Nu kommer den, den väller sig över oss, vi badar i ett överflöd av solsken och värme. Underbart.
Och jag njuter som aldrig förr! Jag kan bada, jag kan vara i solen, behöver inte skydda varje kvadratcentimeter av min hud från solens strålar.
Jag har inget ärr som ännu inte läkt, jag är frisk.
Och jag njuter, jag njuter både för i år, för förra året och alla nästkommande somrar.
Vattnet i Kalvhagen är varmt, riktigt varmt. Stenbryggan – vilken jag felaktigt kallat piren – leder ut till det djupa vattnet, så det är bara att kasta sig i direkt..
Simma.
Flyta.
Plaska.
Kroppen är lätt och smidig och inga knän eller andra leder knakar och gör ont.

Midsommar, med sill och nubbe, med goda vänner, sång och midsommarstång.
Härligt.


Men visst är det underligt.
Vi människor, i alla fall jag, tål så oerhört lite vad det gäller värme, och kyla.
Jag brukar tänka på älgar, rådjur, rävar och andra djur i skogen. De ska klara trettiogradig hetta, men de ska också klara trettiogradig kyla ( åtminstone de uppe i norr) sextio graders tolerans.
Min tolerans ligger kanske på fem grader.. högst.


Jag blir så trött, handlingsförlamad av värmen. Cyklar och badar, sitter sen i skuggan och läser om alvaret.
I gårkväll cyklade jag till Möckelmosse. Ca en mil är det, hundkärran kändes i uppförsbacken .
- Ja, det finns uppförsbackar också på Öland, kalkstensplattan som är Öland, tippar långsamt åt öster, medan den har en skarp landborgskant i väster.
Puh, så slut jag var.
Och var gång jag kryper ner för att se en liten honungsblomster eller solvända, snurrar det betänkligt i huvudet.
Men det blir bättre… nästa gång på alvaret ska jag ha hatt, även om det är på kvällen!
Jag klagar absolut inte över värmen, absolut inte, men jag behöver vänja mig.

Totoro orkar inte vara i solen, men han måste följa mig hela tiden. Han försöker gång på gång att ligga under min stol, i halvskugga – men det blir för varmt och han kapitulerar, går nästan hela fem meter ifrån mig för att ligga i kompakt skugga!
Fem meter, det är mycket för en liten Totoro!



Jag möttes en kväll av stark parfymdoft, när jag gick längs stigen till pappa. Vildkaprifolen slingrar sig upp bland lönnarna. MEN.




När jag nästa dag går dit för att ta en bild av den, ser jag hur den har slingrat sig runt den stackars lönnen, så lönnen har snörts av nästan helt! Ändå lever lönnen, den har försökt reparera sig så gott det går!





Vallmon har hittat en fin plats under äppelträdet.

fredag 18 juni 2010

Tåg och alvar..




Jag vet inte om kan få kalla sig bloggare när man inte skriver mer än något enstaka inlägg då och då?
Äsch, om jag inte är bloggare, så skriver jag ändå.
Livet bara rullar på, det är underbart att leva ett vanligt liv!

Min gamla dator trilskas, den hänger sig och vill knappt ha något med mina bilder att göra.
Jag vågar aldrig tömma kameran utan att först ha kopierat alla bilder på en extern hårddisk. När som helst kan det här tröskverket strejka. Men än fungerar den ändå...

Halva juni har gått.
Det är i dag exakt ett år sen jag fick mina första cellgifter. Och mamma låg på sjukhuset, den sista veckan i hennes liv.
Tiden går, jag är så enormt tacksam över att livet är så väldigt annorlunda nu, mot hur det var för ett år sedan.
Nu kan jag låta solen värma min hud. Jag känner vinden leka i håret, kammar mig… vilken ynnest!
Sen har jag ju min lille ullboll, Totoro.
Han präglar mitt liv nu.
Mycket kretsar kring honom.
Vi tränar ensamvarande och inkallning. Vi tränar rulla-runt och sitt och stanna kvar..



Åkte tåg till Göteborg. Spårvagn och hiss…Allt klarade den lille krabaten så galant!

Tågresor är alltid spännande, som gjorda för funderande.
Ett ungt par kommer in i kupén. De ska göra en resa tillsammans.
De ska sitta mitt emot varandra i några timmar.
Läge för samtal, läge för djupa blickar in i varandras ögon.
Tjejen är snyggt sminkad, klädd i tighta kläder, naglarna långa, välvårdade och målade i en klarröd nyans.
Hon sitter rak i ryggen mitt emot sin pojkvän.
Han har nedhasade jeans, med trasiga knän, han halvligger över två säten.
Direkt när han slår sig ner, öppnar han sin dator, sticker skärmen emellan sig och tjejen. All kontakt bryts. Inte ett ord yppas. Han stoppar snäckor i örnen, ser en film, småler, skrattar till..
Hon halar upp sin iPod och försvinner bort i sin musik.
Det känns så tragiskt. Det underbara tillfället till förtrolighet bara försvinner…
Ungdomarna stänger så ofta in sig i sina bubblor, i sina hörlurar..

Jag ser cyklister trampa på med hörlurar – det må så vara i storstadens larm, men här på Öland, bland näktergal och koltrast…
Förresten i storstadens larm blir det väl en trafikfara av det?

Jag har ingen musik i öronen när jag cyklar.



Jag har nu en kärra efter cykeln, Totoro sitter i kärran och jag trampar iväg. Kärran väger sina kilo, hunden likaså, så visst blir det lite tyngre. Men det är skönt att inte skylla allt på dålig kondition!

.
Hela Sverige stannar andäktigt upp i morgon, det är ju prinsessbröllop.
Men jag tar nog ännu en cykeltur upp till alvaret för att titta på alla de fantastiska överlevarna.
Att kunna växa där ingen jord finns, där kylan är stark på vintern, oftast utan snö, eller inbäddade i is. Sommarens stekheta dagar och månadslång torka… ändå växer de!



Gul fetknopp direkt på en kalkhäll...



Och den störste överlevaren av alla : Ölands solvända. En av de första växterna som kom efter istiden. Den har helt anpassat sig till alvarets hårda växtförhållanden, men den finns bara här! Fantastiskt

måndag 31 maj 2010

Stilla innekväll...




En regnruskig dag på Öland.
Den sista maj, men det känns som höst i luften. Vinden piskar det kalla regnet. Blommande träd vajar i vinden. Syrenerna har precis börjat blomma, det är sent, långt senare än det brukar vara.
Vid mina fötter ligger valpen. Han ligger nästan alltid vid mina fötter.

Fortfarande följer han mig, ligger där jag sitter. Han får mig att tveka inför alla impulser… nej, jag behöver faktiskt inte dricka vatten just nu… jag sitter kvar… lägger planer på hyllan, alltför mycket stör den lilles sömn.
Ibland har jag nästan varit orolig för honom. Är han alltför stillsam, jag vill minnas att valpar busade och härjade oupphörligt.
Den här lille, han är ofta så stilla.
Men tack och lov flänger han också ofta omkring, fladdrar med de stora, hängande öronen, avverkar min tomt på noll sekunder blankt… Biter visst ibland i förbjudna saker, det är bara det att han är så ivrig att vara till lags, att ett stilla nej räcker..
Det är annat än vår första hund, Dooshka, samojeden…. Hon tuggade och bet i allt.
Barnen var små, Simon bara några år. Han tog Dooshkas ben och la i sin säng, Dooshka tog hans leksaker och la i sin korg.

Nu är jag visserligen mer van vid hundar, kanske mer tydlig, kanske är det tryggare då det inte finns barn i familjen, men ändå är det en alldeles väldigt fin och lätthanterlig valp – än så länge!
Inkallningsövningen på hundkursen – ha, som om det vore något. Han rusar ju efter mig vart jag går…
Klickerträning är underbart roligt. Vi övar just nu på att putta boll med nos..
Övar på att åka cykelkärra – det går jättebra, bara lite gnäll från början, men sen kan jag cykla många kilometer…
Övar på att gå på stan.
Övar på att sova ensam nere – det går förträffligt. (även om morgonkisset då gärna kommer inne)
Övar på att vara ensam när jag cyklar till affären – mycket, mycket svårare.
Snart ska vi öva på att åka tåg – vi ska hälsa på Olle i Göteborg.



Han är med på guidning på alvaret.


Ser majvivor vid Hörninge mosse.
Han är med pappa och mig till mammas grav på Mors Dag. Och på vår utflykt till Karums alvar.


Ser ölands solvända lysa gult.

AJ, där var ett elstängsel.
Elstängsel mot känslig, nyfiken nos…
Skriken hördes vida kring alvarsmarken.

Idag är sommaren så långt borta, trots att det är den sista maj.
Men en vacker ros har jag plockat in.




Tulpaner i alla möjliga stadier blommar fortfarande.



Syrener, päronträd, äppelträd…

Jag skriver alltmer sällan i min blogg. Det känns inte lika viktigt för mig längre, men jag vill ändå inte släppa den.
Så, ni som orkar fortsätta att läsa, hoppas att ni håller tillgodo med att det ibland blir ganska glest med inlägg.
Jag går då mest omkring och njuter av dagen och tar vara på varenda sekund av det liv jag har.

lördag 22 maj 2010

Svensk sommar och lite mer från Ungern.




Det är svårt att sitta inne vid en seg dator när solen flödar, när sommaren överväldigar med sin skönhet. Det är därför jag är så dålig bloggskrivare nu.
Den efterlängtade sommaren, sommaren som ska få ersätta både förra årets tunga sommar, och vinterns hårda kyla, är äntligen här.

Jag går runt och tittar i min trädgård. Jag besiktigar alla ympar på fruktträden. Det finns en klase blomknoppar på en treårs-ymp.. jag vet inte om det är maglem eller stenkyrka..
Och många tvåårsympar ser livskraftiga ut, en ”Backatorp” som kusin Gunnel och jag fixade, några ympar från min granne Jolo, några från min systers svärföräldrar på Sorö.. ja, fruktträdgården kommer att bli en kompott av vänner och minnen, allt manifesterat i läskande frukt.
Näktergalen tjattrar, göken gal..
Jag plockade in en stor bukett tulpaner igår. Det är bara att bara välja och vraka, ta de färger jag vill ha. Inte syns det i trädgården heller, var jag plockat blommor.
Och en stor bukett gullvivor.
UNDERBART

Ungern, det var en så fin vecka. När vi kom sken solen och vi fick känna på det riktigt varma sommarlandskapet – det som sen kommit hit hem.
Men ibland regnade det också...




Ungern har flera varma sjöar, Hevyz är den som ligger närmast där vi var.
Sjön är cirkelrund, och vattnet är svavelosande, tungt. Året runt håller det en temperatur runt 30 grader. När lufttemperaturen är svalare ångar det från ytan. Näckrosor växer i bästa lotus-blomstil.



Den nyare delen av badet känns som ett spa, och jag tyckte nog att det var lite tråkigt. Men den gamla delen – som ett kallbadhus! Trätrall att gå på, duschar med sjövatten, alltså inte varmare än de 30… Och överallt den lätt kväljande doften av svavel.



Att sänka sig ner i det varma vattnet, när regnet piskar, det är bara så ljuvligt. Vattnet är tungt, kroppen blir tung, det är en prestation att simma, så man hänger mest över en stång och känner hur det varma vattnet gör kroppen fullkomligt avslappnad.

Besöket sen i den underbara vinkällaren. Endre har vunnit många priser med sitt vin,. Och utan tvekan är det överlägset det godaste vin jag någonsin smakat. Både det röda och det vita.
Gästfriheten, all den goda maten vi blev bjudna på…



Och Budapest, med ett fantastiskt restaurangbesök. Underbar mat. Vin som får smaklökarna att smälta.
Musiken som spelas av tre äldre herrar, två violiner och en cello, de spelar kvällen igenom.


Musiker lite här och var i Budapest… stan är stor och vacker och vi bor alldeles otroligt centralt. Oturligt nog i samma byggnad som ett natt-aktivt disko. Öronpropparna hjälper endast marginellt.

Så kommer jag hem och hämtar min lille Totoro.
Och har han inte vuxit på en vecka?
Dessutom blivit klok och förståndig och ännu mer fixerad vid mig.
Faktiskt, det är det enda problemet, med den lille. Han vill aldrig lämna min sida.
Och det kan kännas lite bundet.
Men nu har jag börjat en hundkurs, där all träning ska ske genom positiv respons.
Det fungerar utmärkt på min lille raring, men jag undrar hur det hade varit på en lite tuffare hund?
Nå, nu är det helt rätt, och Totoro lystrar och svarar på all fostran… än så länge. Jag vet att en tonårsperiod ska komma, men än så länge är han bara underbar.
Och på kursledarens rekommendation har jag nu börjat en ny form av ensamhetsträning.
Han älskar ju mig, över allt annat. Jag är bara helt underbar.
MEN.
Ett märgben är faktiskt ännu underbarare.
Så han får ett märgben att gnaga på, endast när jag går ifrån honom.
Första försöket gnällde han sig igenom, missade benet… men sen kände han lukten där det legat, och en så´n miss riskerar han inte en gång till.
Så två gånger har jag nu ersatts av märgbenet, med gott resultat!
Och jag har lånat grannens barnkärra efter cykeln och cyklat med honom till stranden. Det var väl så där lagom kul, men det går. Jag kände dock frihetens vindar smeka, och jag blir helt salig i tanken på alla utflykter vi ska kunna göra..

Förkylningen dämpar mig, får mig att ta det riktigt, riktigt lugnt, och det är faktiskt riktigt skönt.
Må gott alla vänner, låt oss alla njuta storligen av den sommar som ligger framför oss.
Var dag är en underbar gåva…




Det skålar vi för!