Akupunktur

Detta är vägen upp till mitt hus! Man kan inte ana att jag har två affärer, bank, apotek, bibliotek inom några minuters cykelavstånd... Samt HAVET.

Trots att jag har köpt en  router som ” är enkel att installera”, är jag fortfarande bunden av nätsladden när jag ska ut på nätet. Ja, ja, det sägs att det är bra, så kan ingen kapa mina bankkoder.  Men jag hoppas ändå på att få hjälp med routern när Simon, 25-årssonen, kommer hem.

Det är obekvämare att sitta i hallen än i min fåtölj.

Det här skriver jag som en liten förklaring till varför jag inte skrivit i min blogg på länge.

Nu har jag dock kopplat lös datorn från nätet och sitter alldeles ouppkopplad och skriver. Musiken från Spotify har tystnat. Det som hörs är mitt knattrande på tangenterna och Totoros bökande med ett ben i hundkorgen.

Tystnaden är behaglig.

Tung suck från hundkorgen. Det är snart dags att sova.

Sidensvansar ersätter löven i almen.

Jag har fått akupunktur idag, den fjärde gången den här omgången.

-  Du måste väl tro på akupunktur  för att den ska kunna hjälpa dig, frågade någon mig, häromdagen. Jag hade berättat om hur oerhört mycket bättre jag känner mig i stela leder och onda ben.

-Nej, egentligen inte. Egentligen har jag svårt att förstå att det kan hjälpa – MEN DET GÖR DET!

Jag berättar för Marie, min akupunktör om konversationen.

Jag ligger på britsen, hon sticker in den ena nålen efter den andra, väntar in så att hon känner ett litet motstånd (?) eller ser min reaktion. Ja, för jag känner när de hamnar rätt. Ibland som en liten stöt, ibland som ett litet stick. Nå´n gång har det varit en liten elektrisk stöt genom hela handen. Om det gör ont? Nej, inte alls, men det känns.

Marie skrattar;

-Nej, man måste verkligen inte tro på det, det finns massor av vetenskaplig forskning på att det verkligen fungerar. Och om man tänker så här: Hur ofta sticker vi hål på huden? Inom sjukvården är det när vi ska ta blodprov eller få en spruta. Så kan det vara om vi skadar oss. Men när kroppen registrerar att en nål sticks in, då skickar den ut sin arsenal av lymfa och vita blodkroppar, för att hindra skadliga ämnen att tränga in i kroppen. Flera nålar, på de rätta ställena, och ett flöde kommer igång. Endorfiner frigörs.

Så när nålarna sitter där i min kropp, då jobbar mina vätskor, leder och muskler genomspolas och jag blir smidig, mjuk och varm.

Det är en oerhört skön känsla.

Tabletterna ska jag äta i fem år, men om jag får en dos akupunktur lite då och då, så kommer jag att klara av de här fem åren med glans.

Benskörhet är också en biverkan av medicineringen. Jag gör vad jag kan för att motverka det. Och Totoro hjälper mig. Vi går på långa promenader.

 För att överraska honom, för att vara en rolig och spännande matte – roligare än rådjuren vid sidan av vägen – springer jag lite då och då, hoppar några gånger, springer in i skogen och gömmer mig, hoppar baklänges. Och medan jag gör det, känner jag hur bra det är för mitt skelett att jag belastar det!  Vilken tur att Totoro har kommit in i mitt liv. Tack mina kära barn för att ni givit mig honom!

Även om mina vuxna barn ibland anklagar mig för att skämma bort honom som vore han en sladdis.

Bortskämd?

Den lilla vattenpoolen i trädgården – i form av en snäcka.

Leksaker.

Äntligen en riktig hundbädd –  fast varför köpte jag inte en redan till Cheeta, eller till Inka, till Bella, till Dooshka?

En lånad bild från Internet. Ettårskalas för hundarna.

Ja, ja, jag skämmer kanske bort honom lite, men han betyder så mycket för mig. Och jag har i alla fall inte planerat ett ettårskalas på McDonalds, vilket förekommer i USA.

Han växer och är tonåring, vi jobbar hårt för att hitta följsamhet i koppel.

I Borgholm, med 20 andra (okända) hundar på stadspromenad, där vet vi ingenting om följsamhet, där gäller det att i 45 minuter slita och dra allt vad koppel och mattearmar håller...

Men det ska nog bli bättre, det också. Trägen vinner, och jag tänker vara trägen!

I lördags gick vi på den fantastiska järnvägsvallen mellan Kastlösa och Skärlöv.

    

Tvärs över alvaret. Bara Totoro och jag, dimma, alvar, en kungsörn. Så fantastiskt!

   

Mot väster.

Mot öster.

Anas där någon i skumrasket?