Fåk.

Rosorna ger upp nu.

Att vara instoppad i en vit säck. 
Allt är vitt, luften, marken, himlen, Vitt, vitt.
Jag har hört mycket om fåken, det talas ofta om den här på Öland.
-Vänta bara tills fåken kommer...

    

Man måste köra försiktigt i det hala väglaget!

För er som inte vet vad fåk är, kan jag berätta att det är den öländska snöstormen. Den där snön som "faller" horisontellt, alla vägar som genast sopas igen av hårt packad snö. Man blir blind, man ser ingenting annat än vitt.
Många är historierna om människor som gått vilse på alvaret i fåken, förirrat sig, sen frusit ihjäl. Hästslädar har kört på östra sidan - där inte landborgen berättar att man är nära havet. Isen har legat hård och fast, snön har täckt över alltsammans och hästskjutsen har kört åt fel håll, istället för inåt land har de kört utåt, mot iskanten...
Snöstorm eller fåk, vitt är det i alla fall. Överallt.
Men vi går inte vilse Totoro och jag, vi leker i snön.

    

    

Jag tränar honom att INTE nosa i rådjursspår, harspår.. Svårt.

Det är den sista november idag, och det känns som att vintern har kommit för att stanna. Vinter i november. På Öland!
Det känns alldeles väldigt bekant för mig, vinter i november, det är inte alls ovanligt i norra Sverige. Det känns som barndomsvinter.
Frågan är hur ovanligt det egentligen är här nere.
Mamma berättade att hon och morbror Erik fått en spark i julklapp ett år. De fick tillåtelse att leka med den istället för att gå till julottan det året. En fantastisk ynnest! (det kan ha varit 1923-24)

      

Men det jag tänker på är att det naturligtvis var riktiga vintrar då, annars skulle de aldrig ha fått en spark! De åkte skidor, mamma som var sjuk av astma blev buren av drängen till skolan när det var riktigt besvärliga snödrivor. Och det var alltså i Högsrum, på mellersta Öland.
Hon hade dessutom minnen av att de körde med häst och vagn över isen till Kalmar! Hon var själv inte med, men hon hörde berättas om det.
Frågan är vad som är normalt. Vi har alltid så kort perspektiv när vi försöker hitta det normala!
Och det är nog bara att "gilla läget", skotta snön när den ligger djup, skratta med hunden som så fullkomligt gläder sig ut till yttersta svansspets.

Resterna av en backstuga. Murstocken är det som syns.

Vi hade kursdag i Orreforsskogen i lördags. Letade efter kulturminnen under snön.
Vi hittade rester efter en backstuga. En liten stuga med en stor sten som ena väggen. Murstock, tre väggar  och tak. Ända till -30talet fanns det folk som bodde här!
Ännu svårare hade jordkulefolket. De bodde i en håla, nedgrävd i marken. De ägde ingen skog att bygga stuga av, så de grävde sig ner i ett gryt, likt rävar. Och det är inte länge sen, på slutet av 1800-talet....

Fägatan i Stibbetorp.

En vacker fägata i Stibbetorp. Gatan används än idag för att driva ut djuren från ladugården ut på betesmarkerna utanför inägomarken.

Nu sitter jag i brasans sken och gläder mig åt att jag inte bor i en jordkula eller i en backstuga. Vi har det varmt och gott, Totoro och jag. Han är trött och nöjd efter att ha tumlat runt med kompisen Leona i snön.

     

Fåk.

Paddan har visat sig i källaren igen! Jag som trodde att den hade hittat sin väg ut. Nu är det ju för kallt för honom ute, så jag kan inte släppa ut honom. En hel vinter till i den mörka källaren! Stackars padda!