Höst

Mitt lilla hus, inbäddat i höstlöv.

En frostkall söndsgasmorgon.

Skördetider...

Pumpiga herrar.

Skördemånaden visar sig överallt på Öland.

  

Nu har min pappa fyllt 85 år. Han och jag sitter vid kaffebordet, visserligen i Mörbylånga, men det är ändå samma kaffebord där vi suttit så många gånger tillsammans, min syster Karin, mamma, pappa och jag.

 Karin och mamma brukade vara de som stod för pratandet, i ungdomsåren även för konflikterna och diskussionerna.

Nu är mamma borta och Karin i Danmark. Kvar sitter pappa och jag. Tillsammans. Det är fint. Lite tomt, men ändå är det fint. Och vi pratar om gamla tider, om hur det var när pappa växte upp.

Den lille gossen i Norrlands inland som tjurnackat vägrade göra det ” kloka” som alla gjorde: satsa på ett liv i skogen, som skogsarbetare. Han ville odla växter. Han ville odla blommor.

-Men varifrån kom egentligen ditt intresse? Farmor var väl inte speciellt intresserad av blommor och växter.

-Nej, men pappa var intresserad! Han hade en drivbänk, och det var stor sensation att ha en drivbänk i Norrlands inland på den tiden. Gurka, västeråsgurka var det som han fick att växa där...

Farfar dog när pappa var 9 år, det gjorde kanske att odlandet och växterna blev än mer magiska för pappa, en länk till fadern.

Han refererar ofta till det gamla kinesiska ordspråket som låter ungefär så här : vill du vara lycklig en dag, drick en flaska vin, vill du vara lycklig en månad gift dig med en vacker kvinna, vill du vara lycklig hela livet, skaffa dig en trädgård.

--------------------------

Tiden är svår att förstå, det skrev jag om redan i mitt förra inlägg.

 Torvmossen, tusenårig historia.

Men det kan kännas hisnande också i kortare perspektiv:

Jag har ett foto av mina barn, små då, när vi gratulerade pappa på en födelsedag i Krånge. Jag började tänka: Hur gammal var han då? Var det 75?? Nej, det måste ha varit 70.. 65? Jag räknar efter och inser att det var pappas 60 årsdag! 60 år. Där är vi ju snart, min syster och jag.  Men han var ju gammal då... eller ..

Jag berättar det för mina barn, fullt medveten om att de inte alls kan se att det är något märkvärdigt i det.

När är det den där svindlande känslan infinner sig? Är det när man kan minnas sina föräldrar i den ålder man själv just är? Är det då som generationerna tar skutt i huvudet och man inser att livet är ändligt och föränderligt?

Min son tror inte att de, han och hans syskon, kommer att känna samma rusning av tiden i huvudet,  ” våra generationer är ju ändå närmare varandra än din och dina föräldrar” . Han menar att vi lever mer i samma värld, och han har nog rätt till en del.

Ändå tror jag att det också för dem en gång kommer att kännas konstigt att tänka att ” nu är jag lika gammal som mamma var då när vi... ”

Jag har ont i benen, i leder och muskler, knän, vrister, fötter och händer. Det är en direkt biverkan av hormontabletterna jag får, de tabletter jag ska äta i fem år.

Ändå blir jag smidigare av att gå, jag kan röra mig, jag låter mig inte hindras speciellt mycket. Alltså kan jag ändå inte vara så lidande.

Jag blir plötsligt varse att det kanske inte är stelhet och onda leder som är mitt största problem. Problemet är att jag inte kan identifiera mig med den som har ont.  Jag är van, jag är bortskämd med att ha en kropp som alltid fungerar. En kropp som är stark och frisk och inte blir trött.

JAG är inte en som har ont.

 JAG är inte en som lider av ålderskrämpor. Jag känner helt enkelt inte igen mig själv...

Samtidigt som den insikten kom gick jag också till min sjukgymnast och fick en omgång nålar, dvs akupunktur igen.

Inga stela leder här inte.

Och det har en mirakulös verkan på stelheten. Fantastiskt att det kan fungera, underbart att det fungerar! Så nu hoppas jag kunna lägga ålderskrämporna på hyllan ett tag till...

Det är faktiskt två hundar på bilden.

... två som blivit blöta

 Vi tar fina promenader längs vackra stränder. Leona och Totoro leker bland tång och i hav.

Spökskepp eller drömslott?

 

Littorinavallens stenar.

En gammal strandvall, Littorinavallen, syns tydligt på vissa ställen där havet karvar ur stranden. De här stenarna slipades och svallade upp på strandkanten för 6-8 000år sedan. Där har de sen varit gömda tills nu...