Medan färgen torkar

Vinden tar i utanför mitt fönster. Äppeträdet nästan viker sig i byarna.
Jag tvättade av det fina akvarellpappret. Bilden blev alldeles för stel. Jag tappade lättheten i det jag målade.
Barnet, vattenpölen, den mjuka runda kroppen, bilden måste vara lätt och direkt.
Nu är pappret så vått att jag inte kan ge mig på det igen.

Sen så länge, ja det är nog tre veckor nu, har jag varit utan vatten i kranarna, och akvarell är mitt medium!
Jag ringde kommunen och tjatade igår, det skulle precis bli av att de kom nu.. alldeles precis nu... Än har ingen dykt upp. Än har inget hänt.
Ensam kvinna behöver inget vatten.
Ensam kvinna är inget att räkna med.
Ensam kvinna klarar sig alltid.
Och gör hon inte det, vem bryr sig?
När inte världen bryr sig, varför ska jag?
Eller är det kanske så att världen inte bryr sig för att jag inte gör det?
Kanske måste jag skrika, ryta, gorma för att världen ska bry sig, för att vatten ska komma att rinna i mina ledningar igen?
Kanske väntar världen på att lejoninnan i mig ska vakna, den mjuka kissekatten vanka bort och vilddjuret ryta?