Mors 89:de födelsedag

Dimman ligger tät över hela ön, men luften är ljummen. Mamma fyller 89 år idag.
En stor bukett syrener har jag i min famn när jag går vägen upp till deras lägenhet, hennes och pappas.
Jag hade kört halvvägs när jag insåg att jag glömt dem, blommorna. Komma tomhänt till en födelsedag, nej, jag vände.
Det rasar vita och lila små stjärnor av dem, syrenerna har sett sina bästa dagar, men de är pampiga.
Förr om åren har jag alltid uppvaktat med styvmorsvioler, nu är det ett helt annat läge, 80 mil längre söderut.
Och vi sätter oss i bilen, packad med fikakorg, nyinköpta wienerbröd. Kör ut på ön igen, den dimmiga.
Mitt på bron åker vi isolerade i dimma -hav, dimma, hav-. Fiskmåsar står stilla i luften, ovanför bilen.
89 år efter den dag hon föddes, står vi utanför grinden till det hus där hon drog sitt första andetag.
Hon känner stenarna, hon känner träden, hon känner murarna.
Alla vänner är borta, alla syskon, alla bekanta. Men stenar, träd och vägar finns kvar. Luften är densamma, evig.
Min telefon ringer.
Olle vill gratulera mormor på födelsedagen.
Hörapparaten hamnar på trädgårdsbordet. Öronsnäckan till handsfree-mobilen in i örat, och där sitter mamma och pratar med sitt barnbarn.
Hon föddes i en tid då elektriciteten var ny och ovan.
Radion fanns inte, inte telefonen.
Tv och dator, kom långt, långt senare.
Så oerhört mycket det är som har förändrats under hennes tid!
När hon fyllde 7 satt hon här, just här, vid sin mormors hus, och åt en chokladkaka som hon fått på sin födelsedag. Gräset var som nu, fullt av tusenskönor.
Alla syskonen var runt omkring, avundsjuka naturligtvis. Men det var hennes dag, den trettionde maj.
Det är fortfarande hennes dag, den trettionde maj.