Havsörn

Ölands södra udde är ett eldorado för fågelskådare, och det är inte att förvånas över. Marianne, min granne och vän, och jag begav oss ut till udden i strålande solsken och med ljumma vindar i nacken.
Det är en väg på ca 30km, men det tog oss timmar att komma fram. Vi stannade vid vägkanten, höll upp våra kikare och tittade med häpnad på de enorma mängderna fåglar som nu betar på åkrar och i strandkanter för att ladda med energi inför de långa flyttningarna.
Hemma i äppelträden hoppar de små kungsfåglarna från gren till gren och äter sig nagot gram fetare. Väger man fem gram behöver man nog lägga på hullet lite innan den långa resan.
Men här på strandängarna var det tranor, vitkindade gäss, prutgäss och en hel massa andra fåglar.
En hare låg död på vägen, där såg vi en stor rovfågel... vi trodde det var en havsörn. När vi senare pratade med några inbitna tubkikarägare från Trollhättan, och de visade oss på de två havsörnarna som cirklade runt, ja då var vi säkra.
En varfågel i en björktopp. Flera fjällvråkar med tydlig vit täckning på stjärten.
- Är det första gången ni är här på hösten? undrade trollhätteborna.
-Nej, vi bor här!

Nog är det speciellt att se de ovanliga fåglarna, men att bara stå och iaktta de tusentals vitkindade gässen när de betar, det är sannerligen inte dåligt det heller. När alla nästan samtidigt lyfter, hela luften fylls av skränande fåglar vid havsörnarnas ankomst.
Såsmåningom lägger sig lugnet över flocken igen, tätt, tätt sitter de i strandkanten.

Vi kom aldrig fram till udden, klockan hade hunnit bli så mycket, vi hade gått långt ut på schaferiängarna och dagen började ta slut. Men det var en fullspäckad fågelskådardag.
Endast 30 kilometer från hemmet....

Zoo i källaren

Det är spännande att gå ner i källaren. Där händer ofta något nytt. De små paddorna växer, jag bar upp den första, och den andra jag hittade, men har sen kommit fram till att de nog trivs där nere. De växer ju, de tycks ha det riktigt bra. Och nog finns där gråsuggor och spindlar att mumsa på... Frågan är nu om det räcker också till denne lille snok som låg på golvet ikväll. Han hade fullt sjå att krypa ur sin gamla kostym, den nya glänste och blänkte vackert.
Jag är dock glad för de tydliga, nästan övertydliga gula fläckarna, en snok får gärna bo i källaren, jag hade varit mindre välkomnande till en orm.
Skönt är det att det inte är en kobra... eller en skallerorm.. eller ens en huggorm...

Akvareller

En bild från mitt gamla liv i Norrfjärden, Hälsingland, och en från mitt nya på Öland...

Giftasvuxen dotter

Med ett fång lotusblommor vill jag välkomna Indien in i min släkt!
Om allt vore som vanligt skulle jag nu planera en resa till Stockholm för att hälsa på min dotter...
Istället har hon inkvarterat sig hos sin nya familj på andra sidan jorden. Hon ligger i sitt nya rum, hennes blivande make sover i rummet intill, svärföräldrarna är i kyrkan..
Den resan jag planerar är istället resan till Bangalore och till det bröllop som ska stånda i januari.
Nog är det underligt! Jag sa till min granne igår; hon beklagade sig lite då barnen (2, 4, 7år) var sjuka, det blev mycket skrik och bråk:
-Ibland vill jag bara sticka iväg..
-Lugn, sa jag, det går så fort, det är en tid, nu, men snart så åker de till Indien och gifter sig...
Utopiskt för henne. Utopiskt var det också för mig en gång, och utopiskt är det kanske fortfarande. Jag har faktiskt inte fattat det än.
Men världen har krympt, livet är här och nu, det gäller att göra allt det man tror är rätt.
Min mammas giftermål i norrländska Rossön 1950 var faktiskt lika exotiskt. Hennes föräldrar träffade aldrig pappas föräldrar, avståndet var för stort, världarna var alltför avlägsna.
I januari träffar Janne och jag Sams föräldrar.
Mamma kunde inte ringa hem, det var alltför dyrt med rikssamtal.
Vi kan prata så mycket vi vill via datorn.
Vi kan skicka bilder, vi kan resa emellan...
Och Sam är en underbar kille, han är hjärtinnerligt välkommen in i vår familj!

Skördefest

Äppelhöst i Mörbylånga.
Solen skiner efter ett häftigt regn. det gör den öländskla hösten ännu vackrare. Lönnarnas röda, gula, bruna löv i stark kontrast mot det gröna som fartfarande finns där... hasselns ljust gula i nyans med de mörkare gröna.
Turisterna har lämnat ön. Det var sista turistdagen förra veckan, skördefesten.
Nu är det bara vi bofasta som är kvar på ön. Turistparadiset har slumrat in i sin glesbygdsvinter igen.
Och jag har skickat min dotter till Indien och till ett giftermål där...
Mina söner pluggar i Göteborg, även om den ene just idag springer en öl-orientering... hur man nu kan kombinera två så oförenliga saker..
Taket har de brutit upp, plockat av, byggt på nytt, isolerat och nu är det bara teglet som ska på. Jag hoppas att höststormarna lyser med sin frånvaro den helg de tänker göra det klart.

Rosorna har blommat flitigt i sommar, jag har lite ekorrmässigt samlat rosor, köpt rosor, förökat rosor, och planerat mängder av nya rosor där förr de trista enahanda cerisrosa rosorna stod.
Sniglarna har hållit sig någorlunda i skinnet. Det kanske ärde fina paddorna som bor och ynglar av sig i hela trädgården, ja också i källaren, som håller antalet sniglar nere? Jag såg en padda som glatt glufsade i sig en samling snigelägg i min rosenrabatt....
Gråpäronträdet bjöd på underbara päron. Den stora beskäringen jag gjorde i våras har tydligen fått trädet att må bättre. I vinter fortsätter beskärningen.
Äppelträden dignar under stora skördar, och jag har fått reda på att det är Lobo och Ribston jag har, förutom de redan tidigare kända Cox Orange, Transparantblanche och naturligtvis Ingrid-Mari. Vårens ympar har tagit sig dåligt, några enstaka klarade sig, men vänta bara, nästa år... Jag har nu fått reda på att man ska förvara de klippta ympkvistarna nedgrävda i jorden på norrsidan av huset.
Men som sagt, nu tynger alla äpplen ner trädens grenar, jag har plockat av en hel del, befriat de tyngda grenarna från bördan, men massor är kvar.
Och problemet är ju vinterlagringen...
Mamma och pappa har flyttat hit till Möryblånga och egentligen har det hänt alldeles väldigt mycket på ett år.
NU:
Just nu skiner, som jag nyss också nämnde, solen. Det är en vacker lördagseftermiddag. Min kropp är trött efter att ha burit in 1664kg pellets i källaren! Tänk, om jag säger det som ett och ett halvt ton, så oerhört mycket det låter. Jag ser mig själv som en liten myra som idogt släpar in detta dryga ett och ett halvt ton.. det är kanske inte konstigt att jag känner mig trött i ryggen.

För att slippa matas i evinnerlighet med deprimerande nyheter, med svarta rapporter från den rådade stora finanskrisen, dessutom för att slippa irritera mig över alla dåliga filmer, och för att med gott samvete slippa betala TV-licens, har jag sen drygt ett halvår helt skippat min TV. Jag såg ju ändå nästan aldrig på den.
Nu matar jag mig istället med italienska radioprogram, de pratar sitt smattrande språk oupphörligen i Radio due, eller som just nu Radio tre. Och till min förvåning känner jag hur språket liksom tränger in i mig, ord och meningar bildas alldeles av sig självt i mitt huvud.. Det är en bra förberedelse för italienskkursen som jag antagligen börjar på måndag.
Annars är det bibliotekets ljudböcker jag ägnar kvällarna åt. Eller något spännande radioprogram på webradion.
Alltmedan jag stickar.
Eller dricker vin med Marianne. Eller med Elisabeth. Eller sjunger i kören. Eller cyklar ut i svarta natten, ut på det så enormt svarta alvaret. Stjärnhimlen lyser. Vinden viner ikapp med min tinnitus.

Fågelskåding

Den har kommit nu!

Den där underbara sommaren har kommit!

Dagar av sol. Dagar med vind, med doft av Ölands alvar. Vinden som fladdrar i de tunna kläderna är inte kall, inte ens på kvällen... tanken på att ta med en kofta på kvällspromenaden dyker inte ens upp.

Ändå var det bara två dagar med smällhet sol, och det räckte.

Nu njuter jag av den milda värmen, av de svala vindara, av den sköna solen.

Jag cyklade ut till Beijershamn nu ikväll. Runt 1850 skulle man bygga en hamn, man byggde en lång pir rakt ut i vattnet, men ingen tänkte på att vattnet måste kunna cirkulera under stenarna i piren. Nu slammades hamnen upp på båda sidor och den kunde endast användas några år.

Istället har där blivit ett fågelparadis, både för fåglar och skådare... Våtmarker, vassruggar, uppslammad sand.

Jag är absolut ingen fågelskådare.

Men som inflyttad på Öland måste jag ha en fältkikare... jag har köpt mig en. Och när jag cyklar till Beijershamn har jag min kikare med mig.

En skylt på fågeltornet påtalar att jag går upp i tornet på egen risk... vems skulle det annars vara? En ringduva sitter i mitt blickfång och jag mixtrar med kikare och kamera - i brist på teleobjektiv.

Jag går ut på den långa piren. Vinden tar i, det är som att stå mitt ute i havet..

Plötsligt förstår jag precis varför fågelskådare är som de är... jag står som förstelnad och bara tittar på skådespelet framför mig. Fåglar i mängd, i otrolig mängd. Det är mitten av juli, det är kväll, inte alls tid för fågelskåderi, men likafullt är där massor av fåglar. Spov i flera varianter, tofsvipor, gäss, svalor, en hel massa fåglar som jag inte alls vet vad de heter. Och de rör sig för snabbt för att jag ska hinna se hur de ser ut.

Men jag ser rörelserna, jag ser rytmerna, jag ser hur allt böljar, växlar, sveper.

Så ser jag några underliga fåglar, kantiga, spetsiga... Kikaren hjälper mig, det är hägrar! 12 stycken hägrar går och spanar efter fisk i strandkanten. Vinden tar i men det berör mig inte. Aldrig förr har jag sett 12 hägrar på samma gång.. Jag saknar teleobjektiv till kameran!

Men kanske är det upplevelse som är det viktiga, att stå där ute, mitt i havet, alldeles ensam förutom alla tusentals fåglar, och titta på de knyckiga, stelbenta rörelserna hos fiskande hägrar. Ingen kamera, oavsett hur bra objektiv den har, skulle kunna fånga min upplevelse ikväll.

Blå Jungfrun

Solen flödar en hel dag, mitt i regnperioden.
Otroligt, med tanke på hur blött det har varit i flera veckor.
Nu är det strålande sol. Nästan varmt.
Och långt där ute i Kalmarsund, där tar Blå Jungfrun emot oss. Hon är en granitklump, som en röd valross. 86 meter över havet.
En ung flicka, en ung jungfru, drunknade i en brunn i Borgholms slott. Hon försvann ner i djupet, och flöt upp i en sjö på Blå Jungfrun.
Ingen vet längre var sjön finns. Eller Jungfrun.
Nu vilar friden över ön.
Och över det blå havet.
Och över de mjukt slipade klipporna.
Snåriga vägar, eller vindlande stigar, branta bergssidor som man tar sig upp för.
Underbara, söta blåbär i den "norrländska" skogen.
Eken breder ut sig längs marken, likt krypgranen längre norrut.

Vid dagens slut ser vi åter den blå ön på avstånd.
Myterna kring ön är lätta att förstå.
Den ligger lång borta, som en blå knöl, svår att ta sig i land på, avvikande från allt i dess omgivning, i form, färg och struktur.