torsdag 28 oktober 2010

Akupunktur


Detta är vägen upp till mitt hus! Man kan inte ana att jag har två affärer, bank, apotek, bibliotek inom några minuters cykelavstånd... Samt HAVET.
Trots att jag har köpt en  router som ” är enkel att installera”, är jag fortfarande bunden av nätsladden när jag ska ut på nätet. Ja, ja, det sägs att det är bra, så kan ingen kapa mina bankkoder.  Men jag hoppas ändå på att få hjälp med routern när Simon, 25-årssonen, kommer hem.
Det är obekvämare att sitta i hallen än i min fåtölj.
Det här skriver jag som en liten förklaring till varför jag inte skrivit i min blogg på länge.
Nu har jag dock kopplat lös datorn från nätet och sitter alldeles ouppkopplad och skriver. Musiken från Spotify har tystnat. Det som hörs är mitt knattrande på tangenterna och Totoros bökande med ett ben i hundkorgen.
Tystnaden är behaglig.
Tung suck från hundkorgen. Det är snart dags att sova.
Sidensvansar ersätter löven i almen.


Jag har fått akupunktur idag, den fjärde gången den här omgången.
-  Du måste väl tro på akupunktur  för att den ska kunna hjälpa dig, frågade någon mig, häromdagen. Jag hade berättat om hur oerhört mycket bättre jag känner mig i stela leder och onda ben.
-Nej, egentligen inte. Egentligen har jag svårt att förstå att det kan hjälpa – MEN DET GÖR DET!
Jag berättar för Marie, min akupunktör om konversationen.
Jag ligger på britsen, hon sticker in den ena nålen efter den andra, väntar in så att hon känner ett litet motstånd (?) eller ser min reaktion. Ja, för jag känner när de hamnar rätt. Ibland som en liten stöt, ibland som ett litet stick. Nå´n gång har det varit en liten elektrisk stöt genom hela handen. Om det gör ont? Nej, inte alls, men det känns.
Marie skrattar;
-Nej, man måste verkligen inte tro på det, det finns massor av vetenskaplig forskning på att det verkligen fungerar. Och om man tänker så här: Hur ofta sticker vi hål på huden? Inom sjukvården är det när vi ska ta blodprov eller få en spruta. Så kan det vara om vi skadar oss. Men när kroppen registrerar att en nål sticks in, då skickar den ut sin arsenal av lymfa och vita blodkroppar, för att hindra skadliga ämnen att tränga in i kroppen. Flera nålar, på de rätta ställena, och ett flöde kommer igång. Endorfiner frigörs.
Så när nålarna sitter där i min kropp, då jobbar mina vätskor, leder och muskler genomspolas och jag blir smidig, mjuk och varm.
Det är en oerhört skön känsla.
Tabletterna ska jag äta i fem år, men om jag får en dos akupunktur lite då och då, så kommer jag att klara av de här fem åren med glans.
Benskörhet är också en biverkan av medicineringen. Jag gör vad jag kan för att motverka det. Och Totoro hjälper mig. Vi går på långa promenader.
 För att överraska honom, för att vara en rolig och spännande matte – roligare än rådjuren vid sidan av vägen – springer jag lite då och då, hoppar några gånger, springer in i skogen och gömmer mig, hoppar baklänges. Och medan jag gör det, känner jag hur bra det är för mitt skelett att jag belastar det!  Vilken tur att Totoro har kommit in i mitt liv. Tack mina kära barn för att ni givit mig honom!
Även om mina vuxna barn ibland anklagar mig för att skämma bort honom som vore han en sladdis.
Bortskämd?
Den lilla vattenpoolen i trädgården – i form av en snäcka.
Leksaker.
Äntligen en riktig hundbädd –  fast varför köpte jag inte en redan till Cheeta, eller till Inka, till Bella, till Dooshka?

En lånad bild från Internet. Ettårskalas för hundarna.
Ja, ja, jag skämmer kanske bort honom lite, men han betyder så mycket för mig. Och jag har i alla fall inte planerat ett ettårskalas på McDonalds, vilket förekommer i USA.
Han växer och är tonåring, vi jobbar hårt för att hitta följsamhet i koppel.
I Borgholm, med 20 andra (okända) hundar på stadspromenad, där vet vi ingenting om följsamhet, där gäller det att i 45 minuter slita och dra allt vad koppel och mattearmar håller...
Men det ska nog bli bättre, det också. Trägen vinner, och jag tänker vara trägen!
I lördags gick vi på den fantastiska järnvägsvallen mellan Kastlösa och Skärlöv.
    
Tvärs över alvaret. Bara Totoro och jag, dimma, alvar, en kungsörn. Så fantastiskt!
   
Mot väster.
Mot öster.


Anas där någon i skumrasket?

    


söndag 17 oktober 2010

Höst

Mitt lilla hus, inbäddat i höstlöv.

En frostkall söndsgasmorgon.
Skördetider...
Pumpiga herrar.

Skördemånaden visar sig överallt på Öland.

  

Nu har min pappa fyllt 85 år. Han och jag sitter vid kaffebordet, visserligen i Mörbylånga, men det är ändå samma kaffebord där vi suttit så många gånger tillsammans, min syster Karin, mamma, pappa och jag.
 Karin och mamma brukade vara de som stod för pratandet, i ungdomsåren även för konflikterna och diskussionerna.
Nu är mamma borta och Karin i Danmark. Kvar sitter pappa och jag. Tillsammans. Det är fint. Lite tomt, men ändå är det fint. Och vi pratar om gamla tider, om hur det var när pappa växte upp.
Den lille gossen i Norrlands inland som tjurnackat vägrade göra det ” kloka” som alla gjorde: satsa på ett liv i skogen, som skogsarbetare. Han ville odla växter. Han ville odla blommor.
-Men varifrån kom egentligen ditt intresse? Farmor var väl inte speciellt intresserad av blommor och växter.
-Nej, men pappa var intresserad! Han hade en drivbänk, och det var stor sensation att ha en drivbänk i Norrlands inland på den tiden. Gurka, västeråsgurka var det som han fick att växa där...
Farfar dog när pappa var 9 år, det gjorde kanske att odlandet och växterna blev än mer magiska för pappa, en länk till fadern.
Han refererar ofta till det gamla kinesiska ordspråket som låter ungefär så här : vill du vara lycklig en dag, drick en flaska vin, vill du vara lycklig en månad gift dig med en vacker kvinna, vill du vara lycklig hela livet, skaffa dig en trädgård.
--------------------------
Tiden är svår att förstå, det skrev jag om redan i mitt förra inlägg.
 Torvmossen, tusenårig historia.
Men det kan kännas hisnande också i kortare perspektiv:
Jag har ett foto av mina barn, små då, när vi gratulerade pappa på en födelsedag i Krånge. Jag började tänka: Hur gammal var han då? Var det 75?? Nej, det måste ha varit 70.. 65? Jag räknar efter och inser att det var pappas 60 årsdag! 60 år. Där är vi ju snart, min syster och jag.  Men han var ju gammal då... eller ..
Jag berättar det för mina barn, fullt medveten om att de inte alls kan se att det är något märkvärdigt i det.
När är det den där svindlande känslan infinner sig? Är det när man kan minnas sina föräldrar i den ålder man själv just är? Är det då som generationerna tar skutt i huvudet och man inser att livet är ändligt och föränderligt?
Min son tror inte att de, han och hans syskon, kommer att känna samma rusning av tiden i huvudet,  ” våra generationer är ju ändå närmare varandra än din och dina föräldrar” . Han menar att vi lever mer i samma värld, och han har nog rätt till en del.
Ändå tror jag att det också för dem en gång kommer att kännas konstigt att tänka att ” nu är jag lika gammal som mamma var då när vi... ”
Jag har ont i benen, i leder och muskler, knän, vrister, fötter och händer. Det är en direkt biverkan av hormontabletterna jag får, de tabletter jag ska äta i fem år.
Ändå blir jag smidigare av att gå, jag kan röra mig, jag låter mig inte hindras speciellt mycket. Alltså kan jag ändå inte vara så lidande.
Jag blir plötsligt varse att det kanske inte är stelhet och onda leder som är mitt största problem. Problemet är att jag inte kan identifiera mig med den som har ont.  Jag är van, jag är bortskämd med att ha en kropp som alltid fungerar. En kropp som är stark och frisk och inte blir trött.
JAG är inte en som har ont.
 JAG är inte en som lider av ålderskrämpor. Jag känner helt enkelt inte igen mig själv...
Samtidigt som den insikten kom gick jag också till min sjukgymnast och fick en omgång nålar, dvs akupunktur igen.
Inga stela leder här inte.
Och det har en mirakulös verkan på stelheten. Fantastiskt att det kan fungera, underbart att det fungerar! Så nu hoppas jag kunna lägga ålderskrämporna på hyllan ett tag till...
Det är faktiskt två hundar på bilden.
... två som blivit blöta

 Vi tar fina promenader längs vackra stränder. Leona och Totoro leker bland tång och i hav.
Spökskepp eller drömslott?

 
Littorinavallens stenar.

En gammal strandvall, Littorinavallen, syns tydligt på vissa ställen där havet karvar ur stranden. De här stenarna slipades och svallade upp på strandkanten för 6-8 000år sedan. Där har de sen varit gömda tills nu...

fredag 8 oktober 2010

Nutid och dåtid

Sommaren och hösten spelar nu på samma planhalva.
När det blåser hårt över ön, då händer det ibland att mitt Internet slutar fungera. En lampa på mitt adsl-modem indikerar tydligt att den inkommande signalen saknas. ( innan jag såg den slocknade lampan raderade jag genom ett feltryck lösenordet...hmmm...klantigt).
Så jag ringer supporten, dels för att höra om det är hela Öland som är utan täckning, dels för att be om mitt lösenord.
Att anlita en supportertjänst via telefon är något jag verkligen tycker illa om. Det brukar sannerligen inte ge mig den hjälp jag behöver. Men vad gör man?
Störning på nätet...
-Nej, det ser inte ut att vara någon störning på nätet...
-Nej, lösenordet kan vi inte ge ut via telefon. men... gå in på kontrollpanelen, så ska vi göra en systemomställning av din uppkoppling mot modemet...
Jag var en gång tidigare dum nog att följa rådet, fick efter en hel dags klickande och återuppringande till supporten, höra att det trots allt visade sig vara ett fel på täckningen just den dagen - och jag fick ägna ytterligare en massa timmar åt att omställa allt tillbaks igen.
-Jag vill INTE göra någon systemändring, jag tror att det kommer att fungera när bara täckningen kommer tillbaks, kan jag inte bara få mitt lösenord?
Nej, se det gick inte alls. Och inte kommer vi längre här, tack och adjö....
Jo, han hade lovat skicka mitt lösenord, men inte fick jag det inte.
Dock erkänner jag att nästa supporterkille, när jag återigen ringde för att be om lösenord, var mycket vänlig och efter några kontroller gav han mig lösenordet per telefon, det hade slutat blåsa över Öland och jag kan nu koppla upp igen.

Visst, det här är en irriterande liten upplevelse. Speciellt som min syster Karin och jag hade bestämt att vi skulle sitta och sticka tillsammans, småprata och titta på varandra via skype - hon i Danmark och jag här..
Men ändå blir jag lite bestört över att inse hur oerhört beroende jag är av Internet. Allt som är så lätt att kolla upp, öppettider, busstider, telefonnummer.. Allt gör man ju via datorn nuförtiden, och när den kanalen släcks, om så bara för en dag, är det som att världen utanför blir så svår att nå. Jag har ju heller ingen TV, är van att kolla nyheter på datorn. Radion, javisst, men det där att passa nyhetstider, det har jag slutat med för länge sedan.
Små irritationsmoment. Men de pekar på hur annorlunda livet har blivit bara de senaste åren. För fyra år sen fick jag bredband. Innan det hade jag uppringt modem, klickande taxa, omöjligt att ta hem filer, titta på TV osv. Fyra år, och allt är förändrat.


Jag går en mycket spännande naturguideutbildning i Kalmar. Visserligen använder vi oss av nätverk och datorer, men det vi behandlar är minst sagt från en annan tidsålder.
Självklara saker, saker jag sett i hela mitt liv, har jag ändå aldrig registrerat och funderat över:
Hur man ser åkrarna i sänkor längs vägen i Småland. Skogspartier växer på små höjder. Böljande fält i de lågt liggande partierna. Javisst, det är ju för att havet legat där, näringsrik jord har sedimenterat på havsbottnen, och efter landhöjningen har det blivit bördig jordbruksmark...
Men, så helt plötsligt blir bilden en annan - det är det här jag aldrig riktigt reflekterat över:
I dalar och sänkor är det mossar, kärr eller sjöar. Det odlas nu på de högre liggande partierna. Eller tallskogen breder ut sig, avlöses av lövskog...
Och facit-Jan berättar att vi passerat högsta kustlinjen... här har aldrig havet bidragit med sediment. Moränen ligger obearbetad, tallarna breder ut sig... men om berget plötsligt består av "grönsten", diabas eller någon annan gångbergart, ja då blir jordmånen näringsrik och där växer de ädlare lövträden.
Spännande att kunna läsa naturen!
Vi åkte i lördags till en mosse strax utanför Nybro.
Inte helt lätt att komma ner på tre meters djup.
En torvmosse med alla norrländska växterna: Dvärgbjörk, pors, rosling, hjortron, skvattram!!!!! Samt rött vatten som klafsade runt stövlarna...
Med borrspadar (eller vad tusan de heter, jag vet inte) grävde vi oss ner i mossen. Den har ju lagrats och växt i långa tider och 1 mm representerar ungefär ett år...vi kom ner 3,65m  - dryga 3000år med andra ord! Det vasstrå vi pillrade med växte här tusen år före Kristus!
Ett flertal skogsbränder för tusen år sedan.
En liten tallkotte på 2000års djup...
Skogsbränder visade sig som svarta kolränder i borrkärnan.
Tuggprovet.
Gyttja längst ner, genom att försiktigt tugga på den kunde vi konstatera att det absolut inte fanns några mineralpartiklar, dvs allt var helt och hållet organiskt, dvs det var gyttja, inte lera...
Inte visste jag skillnaden mellan gyttja och lera förrän nu...

Vi besökte också en mosse där torv brutits i många år, och en gammal man fortfarande bryter på gammalt vis, med spade..

På vägen hem från Kalmar idag stannade jag och tittade på mötet mellan nutid och dåtid... Stenarna som släppts av isen i ett band från Småland till Öland, en moränvall där isen tvekande stod och stampade i flera hundra år, då när istidsvåren fick ett bakslag för si så där 12 000 år sedan.
Och på den moränvallen byggdes Ölandsbron 1972, nu är den vägen över till den underbara ön.... Vilken tur att isen tvekade...för trots allt är det praktiskt med bron, även om vi var motståndare till att den skulle byggas då, på -70talet.
Jag kan inte låta bli att ta med den lilla madonnabilden som är upphängd i en fd banvaktsstuga i Penåsa, mitt på det öländska alvaret.

måndag 27 september 2010

Vinden sveper bort det sista av sommaren...

 ( OBS, lägg märke till snabeln! Du kan klicka på bilden så får du amiralen i större format)
För två dagar sen skrev jag om sommaren... Två ynka dagar, och nu är det som en helt annat tid. Vart tog värmen vägen, solen, den vackra sensommaren? Nu sveper vindarna över ön, plockar ner de sista päronen, försöker också kasta ner de röda vinteräpplena.
Men för att försöka minnas att sommaren inte är längre bort än två dagar, får den varma dagens ord ligga kvar...
 -----------------
Oh, vilken underbar sensommardag! Jag sitter i min soliga berså, med datorn i knät. det är egentligen för ljust, men jag vill skriva och jag vill inte sitta inne.
Totoro undersöker ingående en hink som står här, tar en slurk läckert regnvatten emellanåt, lystrar när någon går förbi på gatan, hoppas på beröm där han då står vid grinden.

-Men vilken vacker hund! Är det en vattenhund? O, så vacker...
Vi bröstar oss, både Totoro och jag...
------------------------------------------

Leona - hon är favoriten bland favoriter.... Labradoodle...Ullig, busig, underbar. Lika gammal som Totoro.
Man blir väldigt "nörd" när man har hund, speciellt under valptiden. Det är ju regler, umgänge och träning all vaken gemensam tid. Men det kan kännas som en viktig investering i framtiden, om jag ska få den lugna, välfostrade och lyckliga hund som jag önskar mig. Och vi har väldigt roligt ...
Eftersom jag inte har någon TV, tittar jag ibland på svt play, när jag fått tips om något program.
Programmet om hundar var jag bara tvungen att se.
Och jag blir så oerhört fascinerad!
Hundarna och människan har utvecklats tillsammans.
Sen tiden då isen smälte bort från vårt vackra Öland, för 10-12000 år sedan, sedan dess har människan och hunden haft en gemensam utveckling.
Vargar - ja, alla hundar kommer från vargarna, det är nu genestiskt klarlagt - är dagjagande sociala djur. Också människan är det, men inte många andra djurarter. Smart då att slå sig samman.
Och de har utvecklat en förmåga att läsa människans ansiktsuttryck, på samma sätt som vi själva gör!

Hunden, till skillnad från vargen, söker människans stöd vid svåra uppgifter, de ingår i vår flock....
10 000 år av utveckling, av avel!
 Är det underligt att jag gång på gång överväldigas av kärlek gentemot min lilla bruna varg?


------------------------
Där slutade jag skriva, då i förrgår, det blev alltför varmt och soligt i bersån.
 Höstvindarna må vina men än blommar det i mina rabatter.
 Och i skogen blommar kaprifolen...
Vår kör åkte i går, söndag, till Mörrum i Blekinge och sjöng.
Mörrumsån - jag kände mig nästan som hemma i Långseletrakten när jag såg allt forsande vatten. Mindes hur jag stod och tittade ner i den strömmande Faxälven, på väg till skolan.
Jag låtsades ibland att det var Ölandsfärjan som gjorde att vattnet virvlade...

En för mig helt ny växt, när jag flyttat hit ner, är tidlösa. Jungfrun i det gröna, kallas den också. Blommar som en krokus, men på hösten, och med långa stjälkar, alla kommer upp ur samma lök... En lite märklig blomma.. Jättegiftig är den också.

måndag 20 september 2010

Allt går att köpa för pengar...

Så är valet över.
Resultatet gör mig uppgiven, men dessutom känner jag mig frustrerad över hur en valrörelse fungerar. Inte för att jag vet hur det skulle vara, men så här är det ju helt tokigt.
Alla vill ha makten. Man satsar massor på att få makten. Reklambyråer anlitas, de ska utforma propagandan så att så många som möjligt låter sig duperas och rösta på just det "rätta" partiet. Reklamvärlden vet precis vad som går hem, den som har mest pengar att satsa lyckas alltså bäst, och den får flest röster och mest makt. Är det sann demokrati?
Var är ideologierna? Vem funderar över hur vi vill att världen ska se ut, hur vår människosyn är?
Det är kanske inte så underligt att ett missnöjesparti återigen kommit in i riksdagen. Ian och Bert var där på 90-talet. Jag hoppas att SD dalar lika markant.

I mörkret och småregnet har mitt ytterlyse passat på att gå sönder, så natten är svart.
Jag sitter inne vid brasan och stickar - det är så härligt att göra det så här på hösten.
Jag lyssnar på en ljud-biblioteksbok, "Pansarhjärta" av Nesbö. Jättekusligt är det, en kvinna springer längs en mörk väg och tycker sig höra flåsande bakom sig...
Totoro  är med sina 7 månader nu inne i "spökåldern". Han rycker till, springer till dörren och skäller lite då och då. Jag kopplar honom och går ut och tittar - rakt ut i den kolsvarta natten.
Ingenting.
Men så, när vi sitter där inne helt lugnt, då hörs en rejäl smäll vid husväggen.
Något som bökar och härjar.
Totoro håller på att gå upp i limningen, har skäller som en besatt, nu gäller det att skydda och rädda matte!
Jag lyckas koppla den fladdrande hunden och så går vi ut....
Grannens röda katt fräser till och rusar bort från husväggen.
Men Totoro visar tydligt att där finns mer, jag hämtar ficklampan. En duva! En stackars tufsig duva som nog flugit mot fönstret och sen blivit överfallen av katten...
Tack vare Totoro är duvan nu räddad och kan fortsätta att sjunga To-to-Totoro.....

Förresten så går kärlek också att köpa för pengar! Det är bara att vända sig till en kennel... jag har köpt 22kg chokladbrun kärlek, med bärnstensfärgade, trogna, goda ögon....
All kärlek som finns i den hundkroppen räcker också till vita, fina Leona... Delad kärlek är dubbel kärlek...

lördag 18 september 2010

Dags att blogga igen!

Jag blir så rörd när jag hör att människor saknar min blogg, när jag får veta att de väntar...
Så det känns nu att det är dags att börja skriva i bloggen igen.
Den har varit lite för starkt förknippad med cancer och behandlingar, det är nog därför jag velat ta lite avstånd ett tag.
Men nu får det här vara början på en ny fas av min blogg. Jag mår ju bra, jag är ju frisk nu (får man säga så utan att genast bli straffad? Jag gör ett försök).
Det gäller att inse att vingarna bär, även på den fjäril som blivit nafsad av en fågelnäbb.

Jag ska skriva en blogg om min älskade Totoro, en blogg om den fascinerande naturguidningen och om hela vackra, underbara Öland. Och om allt annat som kommer i mina tankar...
Det har blivit höst, idag virvlar höstvindarna runt med löven på gatorna, och de goda päronen faller med mättade dunsar till marken. Jag skalar, kärnar ur, skivar dem i ett nafs, med manicken från Clas Olssons.

Totoro kan driva mig till vansinne. Vi skulle gå ner till centrum här i Mörbylånga idag, jag vill att han ska gå fint, utan att dra i kopplet.
Och han kan ju det.
Ibland.
När han vill.
När det inte är virvlande löv på gatan, mötande hundar, eller allra värst, vägen ner till Leona, den underbara valpkompisen.
Nu är det både Leonas väg, virvlande löv och andra hundar. Jag stannar var gång han drar, han tittar på mig, går fint upp till min sida, tittar mig varmt in i ögonen, med sina bärnstensfärgade, och en blick som säger : Jag älskar dig matte!
Ja, så får han gå igen – tills dess att kopplet blivit sträckt och han har lagt all sin hundkraft i att sträcka det ytterligare. (dvs en halv sekund senare)
Stopp.
Proceduren upprepas, jag blir allt svettigare, alltmer irriterad.
Man ska inte vara irriterad när man tränar med sin hund...
Till sist ger jag upp, blir släpad efter en oerhört stark dragande hund... till LEONA!

Men se, då nafsar han lite på henne, hon hoppar känguruhopp av glädje och han fortsätter att dra. Han ska till trädgården där de brukar leka..
Vi är beslutsamma att de ska lära sig, så vi går en promenad, och då plötsligt visar han sig riktigt duktig. Som om han vill visa Leona..
Den hund som nyss var till salu för en billig penning blir återigen den dyrbaraste klenod.
Kommer det till sist att bli en trygg trogen och lugn hund av honom? Just nu tror jag att han består till 98% av hormoner och de andra två procenten är rent och skärt bus... Ändå är han lugn, det går inte att komma ifrån. Så det är nog ändå världens bästa hund jag fått!
När vi sen går hemåt önskar jag att Maggan,vår hundkursledare, ska se oss. Fast jag hoppas att hon inte såg oss tidigare....

Vi har haft besök från Stockholm, lilla 4 kg tunga Skrållan, 1,5 år, med matte har varit här några dagar.
Svårt för en 6½månaders valp på 22kg, att inse hur man leker med en så liten, men äldre dam.

När man är liten gäller det att sträcka på benen så att man kan se över gräskanten...