Akupunktur

Detta är vägen upp till mitt hus! Man kan inte ana att jag har två affärer, bank, apotek, bibliotek inom några minuters cykelavstånd... Samt HAVET.

Trots att jag har köpt en  router som ” är enkel att installera”, är jag fortfarande bunden av nätsladden när jag ska ut på nätet. Ja, ja, det sägs att det är bra, så kan ingen kapa mina bankkoder.  Men jag hoppas ändå på att få hjälp med routern när Simon, 25-årssonen, kommer hem.

Det är obekvämare att sitta i hallen än i min fåtölj.

Det här skriver jag som en liten förklaring till varför jag inte skrivit i min blogg på länge.

Nu har jag dock kopplat lös datorn från nätet och sitter alldeles ouppkopplad och skriver. Musiken från Spotify har tystnat. Det som hörs är mitt knattrande på tangenterna och Totoros bökande med ett ben i hundkorgen.

Tystnaden är behaglig.

Tung suck från hundkorgen. Det är snart dags att sova.

Sidensvansar ersätter löven i almen.

Jag har fått akupunktur idag, den fjärde gången den här omgången.

-  Du måste väl tro på akupunktur  för att den ska kunna hjälpa dig, frågade någon mig, häromdagen. Jag hade berättat om hur oerhört mycket bättre jag känner mig i stela leder och onda ben.

-Nej, egentligen inte. Egentligen har jag svårt att förstå att det kan hjälpa – MEN DET GÖR DET!

Jag berättar för Marie, min akupunktör om konversationen.

Jag ligger på britsen, hon sticker in den ena nålen efter den andra, väntar in så att hon känner ett litet motstånd (?) eller ser min reaktion. Ja, för jag känner när de hamnar rätt. Ibland som en liten stöt, ibland som ett litet stick. Nå´n gång har det varit en liten elektrisk stöt genom hela handen. Om det gör ont? Nej, inte alls, men det känns.

Marie skrattar;

-Nej, man måste verkligen inte tro på det, det finns massor av vetenskaplig forskning på att det verkligen fungerar. Och om man tänker så här: Hur ofta sticker vi hål på huden? Inom sjukvården är det när vi ska ta blodprov eller få en spruta. Så kan det vara om vi skadar oss. Men när kroppen registrerar att en nål sticks in, då skickar den ut sin arsenal av lymfa och vita blodkroppar, för att hindra skadliga ämnen att tränga in i kroppen. Flera nålar, på de rätta ställena, och ett flöde kommer igång. Endorfiner frigörs.

Så när nålarna sitter där i min kropp, då jobbar mina vätskor, leder och muskler genomspolas och jag blir smidig, mjuk och varm.

Det är en oerhört skön känsla.

Tabletterna ska jag äta i fem år, men om jag får en dos akupunktur lite då och då, så kommer jag att klara av de här fem åren med glans.

Benskörhet är också en biverkan av medicineringen. Jag gör vad jag kan för att motverka det. Och Totoro hjälper mig. Vi går på långa promenader.

 För att överraska honom, för att vara en rolig och spännande matte – roligare än rådjuren vid sidan av vägen – springer jag lite då och då, hoppar några gånger, springer in i skogen och gömmer mig, hoppar baklänges. Och medan jag gör det, känner jag hur bra det är för mitt skelett att jag belastar det!  Vilken tur att Totoro har kommit in i mitt liv. Tack mina kära barn för att ni givit mig honom!

Även om mina vuxna barn ibland anklagar mig för att skämma bort honom som vore han en sladdis.

Bortskämd?

Den lilla vattenpoolen i trädgården – i form av en snäcka.

Leksaker.

Äntligen en riktig hundbädd –  fast varför köpte jag inte en redan till Cheeta, eller till Inka, till Bella, till Dooshka?

En lånad bild från Internet. Ettårskalas för hundarna.

Ja, ja, jag skämmer kanske bort honom lite, men han betyder så mycket för mig. Och jag har i alla fall inte planerat ett ettårskalas på McDonalds, vilket förekommer i USA.

Han växer och är tonåring, vi jobbar hårt för att hitta följsamhet i koppel.

I Borgholm, med 20 andra (okända) hundar på stadspromenad, där vet vi ingenting om följsamhet, där gäller det att i 45 minuter slita och dra allt vad koppel och mattearmar håller...

Men det ska nog bli bättre, det också. Trägen vinner, och jag tänker vara trägen!

I lördags gick vi på den fantastiska järnvägsvallen mellan Kastlösa och Skärlöv.

    

Tvärs över alvaret. Bara Totoro och jag, dimma, alvar, en kungsörn. Så fantastiskt!

   

Mot väster.

Mot öster.

Anas där någon i skumrasket?

    

Höst

Mitt lilla hus, inbäddat i höstlöv.

En frostkall söndsgasmorgon.

Skördetider...

Pumpiga herrar.

Skördemånaden visar sig överallt på Öland.

  

Nu har min pappa fyllt 85 år. Han och jag sitter vid kaffebordet, visserligen i Mörbylånga, men det är ändå samma kaffebord där vi suttit så många gånger tillsammans, min syster Karin, mamma, pappa och jag.

 Karin och mamma brukade vara de som stod för pratandet, i ungdomsåren även för konflikterna och diskussionerna.

Nu är mamma borta och Karin i Danmark. Kvar sitter pappa och jag. Tillsammans. Det är fint. Lite tomt, men ändå är det fint. Och vi pratar om gamla tider, om hur det var när pappa växte upp.

Den lille gossen i Norrlands inland som tjurnackat vägrade göra det ” kloka” som alla gjorde: satsa på ett liv i skogen, som skogsarbetare. Han ville odla växter. Han ville odla blommor.

-Men varifrån kom egentligen ditt intresse? Farmor var väl inte speciellt intresserad av blommor och växter.

-Nej, men pappa var intresserad! Han hade en drivbänk, och det var stor sensation att ha en drivbänk i Norrlands inland på den tiden. Gurka, västeråsgurka var det som han fick att växa där...

Farfar dog när pappa var 9 år, det gjorde kanske att odlandet och växterna blev än mer magiska för pappa, en länk till fadern.

Han refererar ofta till det gamla kinesiska ordspråket som låter ungefär så här : vill du vara lycklig en dag, drick en flaska vin, vill du vara lycklig en månad gift dig med en vacker kvinna, vill du vara lycklig hela livet, skaffa dig en trädgård.

--------------------------

Tiden är svår att förstå, det skrev jag om redan i mitt förra inlägg.

 Torvmossen, tusenårig historia.

Men det kan kännas hisnande också i kortare perspektiv:

Jag har ett foto av mina barn, små då, när vi gratulerade pappa på en födelsedag i Krånge. Jag började tänka: Hur gammal var han då? Var det 75?? Nej, det måste ha varit 70.. 65? Jag räknar efter och inser att det var pappas 60 årsdag! 60 år. Där är vi ju snart, min syster och jag.  Men han var ju gammal då... eller ..

Jag berättar det för mina barn, fullt medveten om att de inte alls kan se att det är något märkvärdigt i det.

När är det den där svindlande känslan infinner sig? Är det när man kan minnas sina föräldrar i den ålder man själv just är? Är det då som generationerna tar skutt i huvudet och man inser att livet är ändligt och föränderligt?

Min son tror inte att de, han och hans syskon, kommer att känna samma rusning av tiden i huvudet,  ” våra generationer är ju ändå närmare varandra än din och dina föräldrar” . Han menar att vi lever mer i samma värld, och han har nog rätt till en del.

Ändå tror jag att det också för dem en gång kommer att kännas konstigt att tänka att ” nu är jag lika gammal som mamma var då när vi... ”

Jag har ont i benen, i leder och muskler, knän, vrister, fötter och händer. Det är en direkt biverkan av hormontabletterna jag får, de tabletter jag ska äta i fem år.

Ändå blir jag smidigare av att gå, jag kan röra mig, jag låter mig inte hindras speciellt mycket. Alltså kan jag ändå inte vara så lidande.

Jag blir plötsligt varse att det kanske inte är stelhet och onda leder som är mitt största problem. Problemet är att jag inte kan identifiera mig med den som har ont.  Jag är van, jag är bortskämd med att ha en kropp som alltid fungerar. En kropp som är stark och frisk och inte blir trött.

JAG är inte en som har ont.

 JAG är inte en som lider av ålderskrämpor. Jag känner helt enkelt inte igen mig själv...

Samtidigt som den insikten kom gick jag också till min sjukgymnast och fick en omgång nålar, dvs akupunktur igen.

Inga stela leder här inte.

Och det har en mirakulös verkan på stelheten. Fantastiskt att det kan fungera, underbart att det fungerar! Så nu hoppas jag kunna lägga ålderskrämporna på hyllan ett tag till...

Det är faktiskt två hundar på bilden.

... två som blivit blöta

 Vi tar fina promenader längs vackra stränder. Leona och Totoro leker bland tång och i hav.

Spökskepp eller drömslott?

 

Littorinavallens stenar.

En gammal strandvall, Littorinavallen, syns tydligt på vissa ställen där havet karvar ur stranden. De här stenarna slipades och svallade upp på strandkanten för 6-8 000år sedan. Där har de sen varit gömda tills nu...

Nutid och dåtid

Sommaren och hösten spelar nu på samma planhalva.

När det blåser hårt över ön, då händer det ibland att mitt Internet slutar fungera. En lampa på mitt adsl-modem indikerar tydligt att den inkommande signalen saknas. ( innan jag såg den slocknade lampan raderade jag genom ett feltryck lösenordet...hmmm...klantigt).
Så jag ringer supporten, dels för att höra om det är hela Öland som är utan täckning, dels för att be om mitt lösenord.
Att anlita en supportertjänst via telefon är något jag verkligen tycker illa om. Det brukar sannerligen inte ge mig den hjälp jag behöver. Men vad gör man?

Störning på nätet...

-Nej, det ser inte ut att vara någon störning på nätet...
-Nej, lösenordet kan vi inte ge ut via telefon. men... gå in på kontrollpanelen, så ska vi göra en systemomställning av din uppkoppling mot modemet...
Jag var en gång tidigare dum nog att följa rådet, fick efter en hel dags klickande och återuppringande till supporten, höra att det trots allt visade sig vara ett fel på täckningen just den dagen - och jag fick ägna ytterligare en massa timmar åt att omställa allt tillbaks igen.
-Jag vill INTE göra någon systemändring, jag tror att det kommer att fungera när bara täckningen kommer tillbaks, kan jag inte bara få mitt lösenord?
Nej, se det gick inte alls. Och inte kommer vi längre här, tack och adjö....

Jo, han hade lovat skicka mitt lösenord, men inte fick jag det inte.
Dock erkänner jag att nästa supporterkille, när jag återigen ringde för att be om lösenord, var mycket vänlig och efter några kontroller gav han mig lösenordet per telefon, det hade slutat blåsa över Öland och jag kan nu koppla upp igen.

Visst, det här är en irriterande liten upplevelse. Speciellt som min syster Karin och jag hade bestämt att vi skulle sitta och sticka tillsammans, småprata och titta på varandra via skype - hon i Danmark och jag här..
Men ändå blir jag lite bestört över att inse hur oerhört beroende jag är av Internet. Allt som är så lätt att kolla upp, öppettider, busstider, telefonnummer.. Allt gör man ju via datorn nuförtiden, och när den kanalen släcks, om så bara för en dag, är det som att världen utanför blir så svår att nå. Jag har ju heller ingen TV, är van att kolla nyheter på datorn. Radion, javisst, men det där att passa nyhetstider, det har jag slutat med för länge sedan.
Små irritationsmoment. Men de pekar på hur annorlunda livet har blivit bara de senaste åren. För fyra år sen fick jag bredband. Innan det hade jag uppringt modem, klickande taxa, omöjligt att ta hem filer, titta på TV osv. Fyra år, och allt är förändrat.

Jag går en mycket spännande naturguideutbildning i Kalmar. Visserligen använder vi oss av nätverk och datorer, men det vi behandlar är minst sagt från en annan tidsålder.
Självklara saker, saker jag sett i hela mitt liv, har jag ändå aldrig registrerat och funderat över:
Hur man ser åkrarna i sänkor längs vägen i Småland. Skogspartier växer på små höjder. Böljande fält i de lågt liggande partierna. Javisst, det är ju för att havet legat där, näringsrik jord har sedimenterat på havsbottnen, och efter landhöjningen har det blivit bördig jordbruksmark...
Men, så helt plötsligt blir bilden en annan - det är det här jag aldrig riktigt reflekterat över:
I dalar och sänkor är det mossar, kärr eller sjöar. Det odlas nu på de högre liggande partierna. Eller tallskogen breder ut sig, avlöses av lövskog...
Och facit-Jan berättar att vi passerat högsta kustlinjen... här har aldrig havet bidragit med sediment. Moränen ligger obearbetad, tallarna breder ut sig... men om berget plötsligt består av "grönsten", diabas eller någon annan gångbergart, ja då blir jordmånen näringsrik och där växer de ädlare lövträden.
Spännande att kunna läsa naturen!
Vi åkte i lördags till en mosse strax utanför Nybro.

Inte helt lätt att komma ner på tre meters djup.

En torvmosse med alla norrländska växterna: Dvärgbjörk, pors, rosling, hjortron, skvattram!!!!! Samt rött vatten som klafsade runt stövlarna...

Med borrspadar (eller vad tusan de heter, jag vet inte) grävde vi oss ner i mossen. Den har ju lagrats och växt i långa tider och 1 mm representerar ungefär ett år...vi kom ner 3,65m  - dryga 3000år med andra ord! Det vasstrå vi pillrade med växte här tusen år före Kristus!

Ett flertal skogsbränder för tusen år sedan.

En liten tallkotte på 2000års djup...
Skogsbränder visade sig som svarta kolränder i borrkärnan.

Tuggprovet.

Gyttja längst ner, genom att försiktigt tugga på den kunde vi konstatera att det absolut inte fanns några mineralpartiklar, dvs allt var helt och hållet organiskt, dvs det var gyttja, inte lera...

Inte visste jag skillnaden mellan gyttja och lera förrän nu...

Vi besökte också en mosse där torv brutits i många år, och en gammal man fortfarande bryter på gammalt vis, med spade..

På vägen hem från Kalmar idag stannade jag och tittade på mötet mellan nutid och dåtid... Stenarna som släppts av isen i ett band från Småland till Öland, en moränvall där isen tvekande stod och stampade i flera hundra år, då när istidsvåren fick ett bakslag för si så där 12 000 år sedan.

Och på den moränvallen byggdes Ölandsbron 1972, nu är den vägen över till den underbara ön.... Vilken tur att isen tvekade...för trots allt är det praktiskt med bron, även om vi var motståndare till att den skulle byggas då, på -70talet.

Jag kan inte låta bli att ta med den lilla madonnabilden som är upphängd i en fd banvaktsstuga i Penåsa, mitt på det öländska alvaret.