Blå Jungfrun

Solen flödar en hel dag, mitt i regnperioden.
Otroligt, med tanke på hur blött det har varit i flera veckor.
Nu är det strålande sol. Nästan varmt.
Och långt där ute i Kalmarsund, där tar Blå Jungfrun emot oss. Hon är en granitklump, som en röd valross. 86 meter över havet.
En ung flicka, en ung jungfru, drunknade i en brunn i Borgholms slott. Hon försvann ner i djupet, och flöt upp i en sjö på Blå Jungfrun.
Ingen vet längre var sjön finns. Eller Jungfrun.
Nu vilar friden över ön.
Och över det blå havet.
Och över de mjukt slipade klipporna.
Snåriga vägar, eller vindlande stigar, branta bergssidor som man tar sig upp för.
Underbara, söta blåbär i den "norrländska" skogen.
Eken breder ut sig längs marken, likt krypgranen längre norrut.

Vid dagens slut ser vi åter den blå ön på avstånd.
Myterna kring ön är lätta att förstå.
Den ligger lång borta, som en blå knöl, svår att ta sig i land på, avvikande från allt i dess omgivning, i form, färg och struktur.