Halvvägs nu.......

Trött, trött, trött.
-Du får behandling idag, sa Ann med ett leende, när jag kom. Hon visade mig utskriften av mina prover, de vita blodkropparna låg nu på 1,0. Gränsen är 1,0.
Men det innebar i alla fall att jag fick min behandling.
-Våra läkare säger att det är bra, det visar att du får en verksam behandling, det ska ju bli resultat.
-Kan jag göra något så att det stiger snabbare? Äta något, vila mer…?
-Nej det är endast tiden. Man kan inget göra själv.

Det rödorange giftet droppar långsamt in genom porten. Samt vätskedropp. Och sen de andra två giftpåsarna.
Jag är så trött idag.
Också igår, när jag var och tog mina blodprover var jag trött. En sjukhussäng utlöser genast total passivitet. Jag vill bara ligga.
Så fort det har blivit en vana att se de snabba sjuksköterskorna plocka med blodrör och slangar, nålar i porten och plåster, att från liggande ställning se dem ta hand om mig…
Som om det alltid varit så.
Ändå är det så nytt för mig.
Min kropp som alltid varit så frisk.

Jag är svagare än normalt nu. Inte underligt, då antibiotikan givit mig diarré igen. Magen bara väntade, den behövde bara en signal så var det igång.
Ändå är jag mycket tillfreds med att jag nu fått tre av sex behandlingar. Hälften gjort.

Jag hittade det första tidiga sommaräpplet under trädet. Mums. Och päronen växer, det vattnas i munnen när jag ser dem...
En solros blommar. Vinden känns kallare idag, men sommaren ska visst återkomma. Det är gott. Och jag har bara tre behandlingar kvar.

Tack också alla ni som ger mig så mycket uppmuntran i mail och telefonsamtal. Det hjälper mig mycket, det vill jag att ni ska veta!

Ditt blod är inte med dig idag!

Cellgiftsonsdag.
Nej, jag erkänner, jag var inte alls upplagd för cellgift, det är alltid motigt när kroppen äntligen börjar kännas välbekant. Visserligen trött, men det är som om kroppen är min egen igen, jag känner igen den och dess reaktioner. Kraften börjar komma tillbaks, då är det dags för nya cellgifter.
Mitt finger, och den i april opererade senan, det började dock bli lite mer rött än tidigare, och en vit prick tog alltmer form av en varklump – under huden.
Det gjorde att jag började ana att det kanske inte skulle bli någon kur idag. Trots att jag inte vill ha behandlingen, så ville jag för allt i världen inte få veta att vi måste skjuta upp den!

Jag möter Anne, min fina sköterska.
-Eva, du har lite för lite vita blodkroppar. Men vi tar ett nytt prov nu, så får vi se om det har blivit bättre…
Och jag visade fingret. Blev rådd att gå till ortopeden och se om någon kunde titta på det… Jag hade en timme att vänta på blodproverna.
Hos ortopeden gick det bra, jag fick prata med både sköterskor och läkare, och jag fick en tid nästa vecka hos den kirurg som opererade fingret i våras. Och jag fick en förmodan att det nog inte skulle vara något hinder för cellgiftsbehandlingen.

Men uppe på onkologen Anne kom med orden:
”- Ditt blod är inte med dig idag. Fortfarande ligger du under gränsen. ”
Jaha.
Besvikelse.
Bara att åka hem.
Men först kom onkologläkaren och tittade på fingret, bedömde att jag ändå borde få antibiotika…

Så nu har jag en hel hop med illande lila tabletter – de ser verkligen giftiga ut – som jag ska ta tre gånger om dagen i tio dagar. Vanliga biverkningar är illamående, kräkningar och diarré.
För att se det lite positivt, så var det kanske bra att jag inte fick cellgift idag, nu kan jag lättare hålla isär illamåendena från varandra, veta vad som är vad…

I morgon ska jag ta nya blodprover, och sen gör vi ett nytt försök på fredag…

Sommaren är fortfarande kvar, solen värmer, vinden svalkar, jorden och växterna skriker efter vatten igen.
Men det börjar förändras. Fågelsången är så mycket tystare. Fiskmåsar skränar, lite tjatter och kvitter i buskarna, men de där drillande försommarsångerna har sedan länge tystnat.
Fågelsträcken går tätt över vattenytan, men nu går de söderut!
Gässen samlas igen, de flyger i stora flockar över himlen. Längs stränderna samlas små kärrsnäppor och andra vadare. Flockar av starar, av svalor som övningsflyger, svärmar av olika småfåglar..

(OK, Olle, svärmar, det är väl bara insekter som svärmar, men fåglarna ser ut som om de också gör det…)
Nog känns det lite tragiskt! Vart tog sommaren vägen? Är den redan slut? Måste ni verkligen ge er iväg redan nu?

Jag tröstar mig med att med hösten kommer också slutet på min cellgiftskur. Om jag inte måste skjuta upp behandlingen mycket mer, kommer jag att vara klar i början av oktober, och på så sätt ser jag verkligen fram emot att sommaren övergår i höst…

fokusera på det goda...

I min handväska har jag en kam.
Ha ha, plötsligt är det en väldigt lustig detalj. Vad ska jag med kam till?
Mycket blir underligt.
Nu vet jag hur det känns att inte behöva tänka på att håret blir smutsigt.
När det regnar blir jag inte våt i håret. Det är bara att byta buff, om den blivit blöt.
Håret värmer ganska mycket, det känner jag nu när huvudet är kalt. Det är svalt och luftigt utan hår.
Ändå har jag fortfarande hår kvar. Kort, kort, Stina klippte mig för några veckor sen. Men det är så glest och tunt att det nästan inte är.
När jag tvättar ansiktet tvättar jag av huvudet samtidigt, klart på en minut. Torrt nästa minut.
Annat var det när jag hade långt hår, när jag skulle stå och borsta och lirka med det, föna det.
Nu ligger hårtorken som en övergiven relik i skåpet.

Det gäller att välja vad man ska fokusera på.
Varje gång jag borstar tänderna tänker jag: ”Vilken tur att det inte är tänderna som lossnar av cellgifterna”
Tänk om det vore det, om jag skulle vara tvungen att offra tänderna för att bli frisk. Eller ögonen…eller ..
Håret växer ut igen.

Jag är nu inne på min tredje vecka, den bästa. Kroppen vaknar till liv igen, även om det är segt den här gången. Men krafterna återkommer. Konditionen har jag tappat mycket av, men under tröttheten känner jag ändå att det finns kraft.
Magen är så gott som normal och jag känner mig riktigt bra.
Jag kan fokusera på det, eller på att det bara är fem dagar till nästa behandling.
Jag väljer att se de fem fina, starka dagar jag har.

Svininfluensan, eller H1N1-viruset, som det heter, hotar oss alla nu. De kallare länderna i norr, dvs vi, hotas eftersom influensor gärna sprids här på hösten, vintern.
Samtidigt är det vi som har ett hälsosystem som fungerar.
Vi som har dåligt immunförsvar, vi hotas, men vi lär väl vaccineras fort – för det går väl att vaccinera även om man går på cytostatika?
Asien, inte då minst Indien, med sin överbefolkning, med fattigdomen och trångboddheten och ett hälsosystem som definitivt inte finns för de fattiga, de hotas ännu mer.
Klimathotet. De låga molnen minskar i antal och därmed ökar jordens uppvärmningen ännu mer…
Den ekonomiska krisen. Förvärrad av svininfluensan.
Nog finns det mycket att oroa sig för.
Både i det stora, och i det lilla.

Kanske är det därför jag tycker att det är så underbart att pyssla med mina rossticklingar. Att gå på alvaret och se de små, små blommorna som i år har ett fantastiskt år, både sol, värme och regn i lagom mängd.
Att se vägkanterna som är som de vackraste blomsterplanteringar - fast vackrare då de också har det vilda, levande livet i sig...
Jag väljer att fokusera på det.
Och att lita på sjukvården för min del.
Och jag gläds stort över att jag fått två telefonsamtal från Indien, från goda vänner där som ber för mig, som önskar mig lycka till.
Två familjer, en i Bombay, en i Bangalore bekymrar sig och ber för lilla mig, på andra sidan jorden, det känns oerhört gott.

Begravning och missvisande statestik.

Sommardagar går, åskan mullrar ordentligt idag, regn forsar ner.
Vi har haft mammas begravning.
När hon var fem år, och hostande låg i sin säng, med astma, kom en grannkvinna in och sa:
-Här blir det snart gravöl, kan jag se...
Hon hade fel, hon förutspådde det 86 år för tidigt..
Men nu har mamma kommit hem, till sin hemkyrka, på sitt älskade Öland.
Det var en riktig sommarbegravning, med blommor från alvaret, tvärflöjtspel och solosång. Det var vackert, det var så som jag verkligen tror att mamma skulle ha velat ha det.
Före begravningen sa vi adjö till mamma, kistan var öppen, och vi såg hennes tomma skal ligga nedbäddad i vita lakan. Men så tydligt det syntes att det endast var ett tomt skal. Mamma var inte alls där. Det var så likt ett tomt puppskal, att det inte ens kändes riktigt sorgligt. Hon var ju inte där. Det var verkligen endast ett stoft, en övergiven puppa – där fjärilen flugit ut…
Inte ens Malika, 5 år, tyckte att det var otäckt. Farmorsmor var inte där.

Jag kände mig verkligen inte helt bekväm med att sitta som närmast sörjande – i sjal. Det kändes så underligt, så fel. Men min stora tröst är att mamma slapp se mig utan hår, hon slapp bekymra sig, oroa sig, tycka synd om mig för det.

En epok är över, hon var den sista av syskonen som växte upp i Sörgården. Den sista av mostrarna. Nu har vi ingen att fråga, alla historier vi hört får vi skarva och snickra med bäst vi kan, ingen av oss vet vilken som är riktigt den sanna versionen.

Jag mådde bättre efter cellgifterna den här gången, men dagen före begravningen ”dippade” kroppen totalt, den ENORMA tröttheten kom. Den där tröttheten som nästan förlamar varje muskel. Det värkte i vadmusklerna av trötthet – när jag låg platt!
Och det höll i sig över begravningen. Jag gick på vilja och adrenalin.
Men nu är det bättre, mycket bättre.
Jag är på väg uppåt igen, ser fram emot att åka ut och cykla i morgon. Om det inte blir alltför regnigt..

Så hörde jag en nyhet i radion, häromdagen. Jag halvslumrade först, men jag lystrade då jag felaktigt tänkte att det kanske hade med min efterbehandling att göra. Men nyheten var att om man får en sorts hormonersättning mot klimakteriebesvär, så ökar risken att få äggstockscancer med 45%!
Det låter horribelt. 45% ökad risk! Nästan varannan…
Och det är en svårbotad form av cancer.

Sen, längre ner i nyheten, kom upplysningen att det är 4 fall på 10.000 kvinnor utan hormonbehandling, medan det är drygt 5 fall på 10 000 om man får behandlingen.
Så annorlunda det blev. Men visst, om det är 5,8 kvinnor på 10.000 som får cancer, så visst, det är en 45 %ig ökning…. Och för den kvinna som drabbas är det total katastrof…
Ändå. Ska man verkligen presentera nyheter så?

Barnen fyller huset. Det är gott. Fattas bara Olle, men han tycks ha det fint i Canada.
Vi har åkt till Ekerums badplats, min syster Karin och jag. Vi tittade på kiosken där vi sommarjobbade när vi var tonåringar – för 40 år sedan. Alla byggnader är desamma, allt ser nästan likadant ut..

Vi hittade en plats bland enbuskarna, där vi alltid låg, hela somrarna. Vare sig det regnade eller var solsken, vi låg på våra filtar och läste tidningar, fnissade om pojkar, drack saft och åt Grönhögensbröd. Fem kusiner i en rad.
Nu satt vi där igen. Badade åter i det långgrunda vattnet.
Jag badar med buff. Jag struntar i om folk undrar. En ovanlig badmössa, kan de få tänka.

Jag smörjer mig väl med sololja, sitter i skugga efter badet.
Jo, lite synd om mig kan jag tycka. Det är det där igen, varför just jag... att jag skulle få bröstcancer..varför just jag?
Men jag är i sommarparadiset. Och jag kan bada. Jag mår inte illa, jag orkar bada. Kraften i armarna finns där, liksom i benen, även om den ligger undangömd nu. Men den finns där, och nu har jag drygt en vecka på mig att börja vänja kroppen vid rörelser igen.
Cykeln.
Gymmet (lugnt, lugnt)
Så jag inser att det faktiskt inte alls är synd om mig.
Jag har det riktigt, riktigt bra, trots allt.

Kusiner och vänner...

Jag är trött nu, väldigt trött. Kroppen tar ut sin rätt. Men det känns bra.
Så mycket bättre än det verkade i onsdags, efter min cellgiftsbehandling.
En miss gjorde att jag inte fick med mig ondansetron-tabletter. En verksam tablett mot illamående.
Paniken låg inom mig, det fanns nämligen heller inte att få tag på apoteket, trots att ett recept ordnades snabbt….
Jo, cortison och pimperan fick jag ju.
Men..
Så underligt då att känna att jag inte alls mådde lika dåligt som förra gången! Jag mådde nästan inte illa alls! Kanske ska jag inte alls ta de där tabletterna nästa gång? Kan illamående vara en biverkan på en anti-illamåendetablett?

Dagarna har virvlat i ett snabbt tempo. Vi har haft det fint, nästan blåst bort ute vid Långe Jan. Luktat på alvarets blommor.

Igår träffades vi fem ”flickor” som tillbringade somrarna i mosters och morbros hem mitt på Öland, när vi var barn. Fem kusiner.
Nu är vi fem kvinnor, alla över femtio år.
Vi möts och vi skrattar åt gamla minnen, vi pratar om nuet, om livet, om döden, om svårigheter och glädje. Och det känns som om vi verkligen berör det viktiga, vi väjer inte för osynliga murar.
Kanske är det vår uppgift, att lära oss möta världen och varandra med öppenhet och utan rädsla att såra. Våra mammor var så oerhört hänsynsfulla mot varandra och de andra syskonen, att de näst intill utplånade sina egna viljor, och ingen kunde någonsin veta vad någon egentligen tänkte och tyckte. Svårigheter skulle tigas ihjäl, skam fanns alltid hotande om något inte var perfekt…
Det var tiden och det var ett släktdrag och det var miljön och omständligheterna.
Och vi har alla ärvt drag av den överdrivna hänsynsfullheten, men våra öppna ärliga samtal nu ger oss möjlighet att genomskåda och arbeta med de murar vi inte längre vill ha kvar.
Jag sitter med den befriande känslan att jag inte längre är rädd. Jag är inte rädd att visa mig svag, ledsen, tvivlande, förtvivlad. Inte heller är jag rädd att visa mig glad och förtröstandsfull.

I fröjd gick vi en tvåtimmarspromenad över alvar och betesmarker… jag sov ljuvligt på soffan sen, när de andra lagade maten. Jag njöt av de vänliga rösterna över sallad och pasta…av slamret av bunkar, klirret av glas, skratten.
Det är gott att kunna vara med, trots att det ser ut som det gör just nu.

Och inte är det konstigt att jag idag är så trött, så trött, så trött. Det var det sannerligen värt!
Nu ska jag bara ligga på soffan och lyssna på radion eller eventuellt se något på webTV ikväll..
Jag vill fortsätta att sträva efter att ha rena, raka, goda, ärliga relationer...

Åska och cellgift

Nu är min kropp fullproppad med kemiska stridsmedel igen. Ett krig rasar i kroppens alla celler.
Jag är i gnäll-fas idag, lika bra att komma ut med varningen nu. Gnällfas som bottnar i rädsla och trötthet.
Jag är trött.


Det var ont om folk på onkologen idag. Så nu hängs påsarna på ställningen, sköterskan kommer in och byter påsar när det piper i en apparat.
Tur jag har bok med mig. Men jag känner mig ensam och lite övergiven.

Jag missar naturligtvis bussen med tio minuter.
En och en halv timme att vänta i stan.
Ja, än mår jag rätt bra, lite trött bara. Hittar ett fik, beställer kaffe och en macka, är riktigt sugen.
-Tyvärr,i dag kan vi inte ta kort! Vår apparat är trasig. Det finns en bankomat där nere, sa hon och pekade neråt gatan.
Nej, idag orkar jag inte. Det blir en kaffe och en croissant utanför pressbyrån vid centralen istället.
På en bänk nära ett skyddande tak.
För himlen är blygrå.
Åskan mullrar starkt, högt, ödesmättat.
Vi sitter där, så små, en kvinna till och jag.
- Det är på gränsen mellan fascinerande och skrämmande…
Människor skyndar fram, alla väntar på regnet. Ett litet barn gråter översiggivet. Modern försöker trösta, men ljudet, överalltifrån är så skrämmande. Så stort, så otäckt.

Luften får en aning kyla i sig, men regnet kommer inte förrän jag redan sitter i bussen. Då kommer det. Då förvandlas vägarna till floder, vågor skvalpar på alla öppna platser.

Jag ser att alla människor har hår. Varenda en har hår. Och de flesta kvinnor har två bröst, och jag hemfaller åt en självömkan som jag vanligtvis brukar försöka hålla ifrån mig.
Och när jag kommer hem, öppnar mailen så ser jag en artikel om bröstcancer.

”Nästan en tredjedel av de kvinnor som får bröstcancer drabbas av återfall i cancer i en annan del av kroppen flera år senare. Cancern beror då på att dotterceller till den ursprungliga tumören har överlevt och det vanligaste stället för dottertumörer är i benmärgen”.

Just idag har jag inte motståndskraft för en sån artikel.
Just idag tappar jag orken och kämparglöden och jag blir rädd att jag inte kan hålla modet uppe.
Ja, jag blir rädd av en sån artikel.
Jag vill inte vara naiv när jag tror att min cancer är ute ur kroppen. Jag är rädd att jag släpper in den när jag inte orkar tro att den är helt borta….
Ja, det går runt.
Livet handlar heller inte om antal år, försöker jag trösta mig själv med.
Och jag har goda chanser att klara det här, jag ska klara det.
Så är det bara.
Men jag svajar idag.

Kanske var det jag som var det lilla barnet som otröstligt bävade för det stora svarta hotande åskan? Rädslan som mullrade och blixtrade och för en stund löpte okontrollerat över himlen.
Håll min hand! Jag är rädd.

Men mina rosor blommar oförtrutet vidare.
Och jag lär av dem, kommer igen, även efter häftiga hagelskurar och svåra lusangrepp..

När håret börjar falla...

Det mullrar alldeles väldigt. Svetten klibbar, olydiga kastvindar sveper runt bland knastertorra gräsvippor. Sommaråskvädret är på gång. Regnet är välkommet, om det kommer. Svalkan likaså.
Jag har haft det fint några dagar. Kraften har återkommit, förutom lite magont så har jag börjat känna mig nästan som vanligt.
Olle kom hem på ett hastigt besök, före den stundande Canadaresan. Det är så roligt att ha dem hemma! Både Stina och Olle, på samma gång… fattas bara Simon.
Vi har plockat fläderblommor i den stora fläderskogen.




Porten under nyckelbenet har äntligen läkt så helt att jag kan bada. Och jag har badat! Gissa om jag har badat!
Vattnet är så härligt varmt, ändå svalkar doppen.
Fast visst känns det lite underligt att ha en artificiell grej inopererad i kroppen! En egen kanal till en av mina stora vener. Att vara uppkopplad, på nåt sätt. Som en science-fiction film.
Men det är bra. Jag slipper bli stucken var gång jag ska få cellgift. Blodprover kan också tas direkt där – och det ska tas många blodprover under en sån här kur. Cellgiftet behöver stora vener, eftersom det är så starkt och skulle kunna skada de mindre.
Ändå, jag är inte riktigt vän med min port.

Så har nu stora tussar hår börjat falla. Jag är så väl förberedd att det inte kommer som en chock, jag har ju väntat, men ändå…
Än syns det inte, jag har många hårstrån, och trots att många ramlat, sitter många kvar. Men tunnare och tunnare blir det. Det lär inte dröja många dagar innan jag känner mig tvingad att klippa bort de testar som är kvar.
Nå.
Det går.
Det är ju skönt att det är sommar också, och att jag ändå alltid gillat att gå omkring med solhatt.

Den 15:de juli ska vi ha begravning för mamma.
Det är så konstigt att se hennes namn i dödsannonsen.
Hennes namn, det namn som är så oerhört välbekant, nästan lika välbekant som mitt eget.
Det är konstigt att komma in i hennes rum. Att se den tomma sängen. Att se hennes saker, hennes kläder, hennes böcker. Glasögonen på nattygsbordet.
Det är konstigt att hon är borta, det är konstigt att hon, som alltid funnits, inte längre finns.

Kära mamma, jag saknar dig, trots att jag vet att det var tid för dig att gå, och att du var så helt beredd på det.