från min utpost

En vit jul.

2010-12-12T20:38:00.002+01:00

Mörbylånga vintergata.

Att gå med en kundvagn ut till en parkering i isiga vintertider, det kräver sin man. Vagnen slirar och sladdar, och jag förundras över att en så moderna affär som denna, i den stora staden Kalmar, inte har systemet med tak och eluppvärmda "körbanor" för vagnarna.
Så minns jag att jag har flyttat 80 mil söderut. Inte satsar man på det här, det som i Sundsvall är en självklarhet för alla butiker som vill ha vinterkunder! Här är fortfarande, trots allt, vintrar som denna, en ovanlighet.
Och trots vintern ser jag att stora vägen blivit bar - inte bara av salt..

Det är en ros utsprungen... mitt i den kalla vinter...

Och en solstråle skiner på en hasselbuske så att hela vårglädjen drabbar mig.
Jag försöker minnas solen och den avtinade vägen idag, när världen åter frusit och stormen viner.

I Birgittakyrkan i söndags fick jag höra en fascinerande historia ( Fredsljuset ) om hur elden från ljuset i Födelsekyrkan i Betlehem hållits brinnande sen kyrkan byggdes 565. Scouter världen över sprider den från land till land, de tar den med sig på tåg, i bilar och andra transportmedel. Nu hade ljuslågan kommit också till Kalmar och den fick tända adventsljusen i ljusstaken. Den ska tända Lucias krona den 13 dec.
Det behövs verkligen tankar på fred, tankar på det goda, nu när Sverige skakas av det otäcka självmordsdådet i Stockholm.

Vad är Ölands vägar i jämförelse med Rysslands?

Värre än efter en riktig fåk.

Går bussen in till stan idag?

Här snöar det, vinden viner kring knutarna, men kan vi egentligen klaga? Jag fick ett mail idag, med bilder från Ryssland. Och plötsligt ser det hur mjukt och fint ut som helst, på vår lilla ö.
Nu blir det en vit jul, och en vit Lucia.
Här i Mörbylånga firas alltid Lucia i kyrkan, det är en fantastiskt musikhögtid vart år.
De små tärnorna som för några år sedan stod med det batteridrivna tärneljuset instoppat i munnen och vinkade till mamma och pappa, de är nu stora flickor som hjälper de små nya barnen.
Vi i kören har övat tillsammans med barnen och ungdomarna idag. Det är så vackert, så vackert!

Förrförra årets Lucia.

Att ha hund innebär nya kontaktytor.
Genom Totoro har jag fått en hel massa nya vänner här i Mörbylånga med omnejd. Aldrig har jag haft så många härliga hundmötestillfällen, när jag tidigare haft hund.

Alla hundar sitter still - utom Totoro, han till matte vill!

Vi har tagit efter Åke och Karins fantastiska initiativ i Borgholm, de har gåing för hundvänner varje tisdag, sen sju år tillbaks.
Och vi har nu precis börjat ett mini-gåing här i Mörbylånga. Sju hundar med mattar gick tillsammans i tisdags runt i köpingen. Jätteroligt för både hundar och människor. Även om initiativtagarnas hundar, (Cinas och min), var de hoppigaste och valpigaste... Trots att de ändå övat i Borgholm.

Så har vi startat Mörbylånga hundsällskap, med hemsida och allt, och vi ska fortsätta att gå tillsammans. Kanske blir det ett tillfälle på helgen, och ett på en vardag...

Hundar är som sagt kontaktskapare.
Likaså barn.
Jag hörde en historia om hur man i Holland försökt ge männsikor chans till denna kontakt, även om de inte har barn eller hund. Det var en butik där som har röda och gröna kundkorgar. Den röda betyder " Jag ska bara handla idag, har inte tid till kontakt", medan den gröna betyder " jag vill handla men också gärna prata med den som har lust, kanske ta en fika eller något".

Barn och hundar, kontaktskapare.

Fåk.

2010-11-30T18:03:00.000+01:00

Rosorna ger upp nu.

Att vara instoppad i en vit säck.
Allt är vitt, luften, marken, himlen, Vitt, vitt.
Jag har hört mycket om fåken, det talas ofta om den här på Öland.
-Vänta bara tills fåken kommer...

Man måste köra försiktigt i det hala väglaget!

För er som inte vet vad fåk är, kan jag berätta att det är den öländska snöstormen. Den där snön som "faller" horisontellt, alla vägar som genast sopas igen av hårt packad snö. Man blir blind, man ser ingenting annat än vitt.
Många är historierna om människor som gått vilse på alvaret i fåken, förirrat sig, sen frusit ihjäl. Hästslädar har kört på östra sidan - där inte landborgen berättar att man är nära havet. Isen har legat hård och fast, snön har täckt över alltsammans och hästskjutsen har kört åt fel håll, istället för inåt land har de kört utåt, mot iskanten...
Snöstorm eller fåk, vitt är det i alla fall. Överallt.
Men vi går inte vilse Totoro och jag, vi leker i snön.

Jag tränar honom att INTE nosa i rådjursspår, harspår.. Svårt.

Det är den sista november idag, och det känns som att vintern har kommit för att stanna. Vinter i november. På Öland!
Det känns alldeles väldigt bekant för mig, vinter i november, det är inte alls ovanligt i norra Sverige. Det känns som barndomsvinter.
Frågan är hur ovanligt det egentligen är här nere.
Mamma berättade att hon och morbror Erik fått en spark i julklapp ett år. De fick tillåtelse att leka med den istället för att gå till julottan det året. En fantastisk ynnest! (det kan ha varit 1923-24)

Men det jag tänker på är att det naturligtvis var riktiga vintrar då, annars skulle de aldrig ha fått en spark! De åkte skidor, mamma som var sjuk av astma blev buren av drängen till skolan när det var riktigt besvärliga snödrivor. Och det var alltså i Högsrum, på mellersta Öland.
Hon hade dessutom minnen av att de körde med häst och vagn över isen till Kalmar! Hon var själv inte med, men hon hörde berättas om det.
Frågan är vad som är normalt. Vi har alltid så kort perspektiv när vi försöker hitta det normala!
Och det är nog bara att "gilla läget", skotta snön när den ligger djup, skratta med hunden som så fullkomligt gläder sig ut till yttersta svansspets.

Resterna av en backstuga. Murstocken är det som syns.

Vi hade kursdag i Orreforsskogen i lördags. Letade efter kulturminnen under snön.
Vi hittade rester efter en backstuga. En liten stuga med en stor sten som ena väggen. Murstock, tre väggar och tak. Ända till -30talet fanns det folk som bodde här!
Ännu svårare hade jordkulefolket. De bodde i en håla, nedgrävd i marken. De ägde ingen skog att bygga stuga av, så de grävde sig ner i ett gryt, likt rävar. Och det är inte länge sen, på slutet av 1800-talet....

Fägatan i Stibbetorp.

En vacker fägata i Stibbetorp. Gatan används än idag för att driva ut djuren från ladugården ut på betesmarkerna utanför inägomarken.

Nu sitter jag i brasans sken och gläder mig åt att jag inte bor i en jordkula eller i en backstuga. Vi har det varmt och gott, Totoro och jag. Han är trött och nöjd efter att ha tumlat runt med kompisen Leona i snön.

Fåk.

Paddan har visat sig i källaren igen! Jag som trodde att den hade hittat sin väg ut. Nu är det ju för kallt för honom ute, så jag kan inte släppa ut honom. En hel vinter till i den mörka källaren! Stackars padda!

Akupunktur

2010-10-28T22:56:00.000+02:00

Detta är vägen upp till mitt hus! Man kan inte ana att jag har två affärer, bank, apotek, bibliotek inom några minuters cykelavstånd... Samt HAVET.

Trots att jag har köpt en router som ” är enkel att installera”, är jag fortfarande bunden av nätsladden när jag ska ut på nätet. Ja, ja, det sägs att det är bra, så kan ingen kapa mina bankkoder. Men jag hoppas ändå på att få hjälp med routern när Simon, 25-årssonen, kommer hem.

Det är obekvämare att sitta i hallen än i min fåtölj.

Det här skriver jag som en liten förklaring till varför jag inte skrivit i min blogg på länge.

Nu har jag dock kopplat lös datorn från nätet och sitter alldeles ouppkopplad och skriver. Musiken från Spotify har tystnat. Det som hörs är mitt knattrande på tangenterna och Totoros bökande med ett ben i hundkorgen.

Tystnaden är behaglig.

Tung suck från hundkorgen. Det är snart dags att sova.

Sidensvansar ersätter löven i almen.

Jag har fått akupunktur idag, den fjärde gången den här omgången.

- Du måste väl tro på akupunktur för att den ska kunna hjälpa dig, frågade någon mig, häromdagen. Jag hade berättat om hur oerhört mycket bättre jag känner mig i stela leder och onda ben.

-Nej, egentligen inte. Egentligen har jag svårt att förstå att det kan hjälpa – MEN DET GÖR DET!

Jag berättar för Marie, min akupunktör om konversationen.

Jag ligger på britsen, hon sticker in den ena nålen efter den andra, väntar in så att hon känner ett litet motstånd (?) eller ser min reaktion. Ja, för jag känner när de hamnar rätt. Ibland som en liten stöt, ibland som ett litet stick. Nå´n gång har det varit en liten elektrisk stöt genom hela handen. Om det gör ont? Nej, inte alls, men det känns.

Marie skrattar;

-Nej, man måste verkligen inte tro på det, det finns massor av vetenskaplig forskning på att det verkligen fungerar. Och om man tänker så här: Hur ofta sticker vi hål på huden? Inom sjukvården är det när vi ska ta blodprov eller få en spruta. Så kan det vara om vi skadar oss. Men när kroppen registrerar att en nål sticks in, då skickar den ut sin arsenal av lymfa och vita blodkroppar, för att hindra skadliga ämnen att tränga in i kroppen. Flera nålar, på de rätta ställena, och ett flöde kommer igång. Endorfiner frigörs.

Så när nålarna sitter där i min kropp, då jobbar mina vätskor, leder och muskler genomspolas och jag blir smidig, mjuk och varm.

Det är en oerhört skön känsla.

Tabletterna ska jag äta i fem år, men om jag får en dos akupunktur lite då och då, så kommer jag att klara av de här fem åren med glans.

Benskörhet är också en biverkan av medicineringen. Jag gör vad jag kan för att motverka det. Och Totoro hjälper mig. Vi går på långa promenader.

För att överraska honom, för att vara en rolig och spännande matte – roligare än rådjuren vid sidan av vägen – springer jag lite då och då, hoppar några gånger, springer in i skogen och gömmer mig, hoppar baklänges. Och medan jag gör det, känner jag hur bra det är för mitt skelett att jag belastar det! Vilken tur att Totoro har kommit in i mitt liv. Tack mina kära barn för att ni givit mig honom!

Även om mina vuxna barn ibland anklagar mig för att skämma bort honom som vore han en sladdis.

Bortskämd?

Den lilla vattenpoolen i trädgården – i form av en snäcka.

Leksaker.

Äntligen en riktig hundbädd – fast varför köpte jag inte en redan till Cheeta, eller till Inka, till Bella, till Dooshka?

En lånad bild från Internet. Ettårskalas för hundarna.

Ja, ja, jag skämmer kanske bort honom lite, men han betyder så mycket för mig. Och jag har i alla fall inte planerat ett ettårskalas på McDonalds, vilket förekommer i USA.

Han växer och är tonåring, vi jobbar hårt för att hitta följsamhet i koppel.

I Borgholm, med 20 andra (okända) hundar på stadspromenad, där vet vi ingenting om följsamhet, där gäller det att i 45 minuter slita och dra allt vad koppel och mattearmar håller...

Men det ska nog bli bättre, det också. Trägen vinner, och jag tänker vara trägen!

I lördags gick vi på den fantastiska järnvägsvallen mellan Kastlösa och Skärlöv.

Tvärs över alvaret. Bara Totoro och jag, dimma, alvar, en kungsörn. Så fantastiskt!

Mot väster.

Mot öster.

Anas där någon i skumrasket?

Höst

2010-10-17T18:14:00.000+02:00

Mitt lilla hus, inbäddat i höstlöv.

En frostkall söndsgasmorgon.

Skördetider...

Pumpiga herrar.

Skördemånaden visar sig överallt på Öland.

Nu har min pappa fyllt 85 år. Han och jag sitter vid kaffebordet, visserligen i Mörbylånga, men det är ändå samma kaffebord där vi suttit så många gånger tillsammans, min syster Karin, mamma, pappa och jag.

Karin och mamma brukade vara de som stod för pratandet, i ungdomsåren även för konflikterna och diskussionerna.

Nu är mamma borta och Karin i Danmark. Kvar sitter pappa och jag. Tillsammans. Det är fint. Lite tomt, men ändå är det fint. Och vi pratar om gamla tider, om hur det var när pappa växte upp.

Den lille gossen i Norrlands inland som tjurnackat vägrade göra det ” kloka” som alla gjorde: satsa på ett liv i skogen, som skogsarbetare. Han ville odla växter. Han ville odla blommor.

-Men varifrån kom egentligen ditt intresse? Farmor var väl inte speciellt intresserad av blommor och växter.

-Nej, men pappa var intresserad! Han hade en drivbänk, och det var stor sensation att ha en drivbänk i Norrlands inland på den tiden. Gurka, västeråsgurka var det som han fick att växa där...

Farfar dog när pappa var 9 år, det gjorde kanske att odlandet och växterna blev än mer magiska för pappa, en länk till fadern.

Han refererar ofta till det gamla kinesiska ordspråket som låter ungefär så här : vill du vara lycklig en dag, drick en flaska vin, vill du vara lycklig en månad gift dig med en vacker kvinna, vill du vara lycklig hela livet, skaffa dig en trädgård.

--------------------------

Tiden är svår att förstå, det skrev jag om redan i mitt förra inlägg.

Torvmossen, tusenårig historia.

Men det kan kännas hisnande också i kortare perspektiv:

Jag har ett foto av mina barn, små då, när vi gratulerade pappa på en födelsedag i Krånge. Jag började tänka: Hur gammal var han då? Var det 75?? Nej, det måste ha varit 70.. 65? Jag räknar efter och inser att det var pappas 60 årsdag! 60 år. Där är vi ju snart, min syster och jag. Men han var ju gammal då... eller ..

Jag berättar det för mina barn, fullt medveten om att de inte alls kan se att det är något märkvärdigt i det.

När är det den där svindlande känslan infinner sig? Är det när man kan minnas sina föräldrar i den ålder man själv just är? Är det då som generationerna tar skutt i huvudet och man inser att livet är ändligt och föränderligt?

Min son tror inte att de, han och hans syskon, kommer att känna samma rusning av tiden i huvudet, ” våra generationer är ju ändå närmare varandra än din och dina föräldrar” . Han menar att vi lever mer i samma värld, och han har nog rätt till en del.

Ändå tror jag att det också för dem en gång kommer att kännas konstigt att tänka att ” nu är jag lika gammal som mamma var då när vi... ”

Jag har ont i benen, i leder och muskler, knän, vrister, fötter och händer. Det är en direkt biverkan av hormontabletterna jag får, de tabletter jag ska äta i fem år.

Ändå blir jag smidigare av att gå, jag kan röra mig, jag låter mig inte hindras speciellt mycket. Alltså kan jag ändå inte vara så lidande.

Jag blir plötsligt varse att det kanske inte är stelhet och onda leder som är mitt största problem. Problemet är att jag inte kan identifiera mig med den som har ont. Jag är van, jag är bortskämd med att ha en kropp som alltid fungerar. En kropp som är stark och frisk och inte blir trött.

JAG är inte en som har ont.

JAG är inte en som lider av ålderskrämpor. Jag känner helt enkelt inte igen mig själv...

Samtidigt som den insikten kom gick jag också till min sjukgymnast och fick en omgång nålar, dvs akupunktur igen.

Inga stela leder här inte.

Och det har en mirakulös verkan på stelheten. Fantastiskt att det kan fungera, underbart att det fungerar! Så nu hoppas jag kunna lägga ålderskrämporna på hyllan ett tag till...

Det är faktiskt två hundar på bilden.

... två som blivit blöta

Vi tar fina promenader längs vackra stränder. Leona och Totoro leker bland tång och i hav.

Spökskepp eller drömslott?

Littorinavallens stenar.

En gammal strandvall, Littorinavallen, syns tydligt på vissa ställen där havet karvar ur stranden. De här stenarna slipades och svallade upp på strandkanten för 6-8 000år sedan. Där har de sen varit gömda tills nu...

Nutid och dåtid

2010-10-08T21:45:00.001+02:00

Sommaren och hösten spelar nu på samma planhalva.

När det blåser hårt över ön, då händer det ibland att mitt Internet slutar fungera. En lampa på mitt adsl-modem indikerar tydligt att den inkommande signalen saknas. ( innan jag såg den slocknade lampan raderade jag genom ett feltryck lösenordet...hmmm...klantigt).
Så jag ringer supporten, dels för att höra om det är hela Öland som är utan täckning, dels för att be om mitt lösenord.
Att anlita en supportertjänst via telefon är något jag verkligen tycker illa om. Det brukar sannerligen inte ge mig den hjälp jag behöver. Men vad gör man?

Störning på nätet...

-Nej, det ser inte ut att vara någon störning på nätet...
-Nej, lösenordet kan vi inte ge ut via telefon. men... gå in på kontrollpanelen, så ska vi göra en systemomställning av din uppkoppling mot modemet...
Jag var en gång tidigare dum nog att följa rådet, fick efter en hel dags klickande och återuppringande till supporten, höra att det trots allt visade sig vara ett fel på täckningen just den dagen - och jag fick ägna ytterligare en massa timmar åt att omställa allt tillbaks igen.
-Jag vill INTE göra någon systemändring, jag tror att det kommer att fungera när bara täckningen kommer tillbaks, kan jag inte bara få mitt lösenord?
Nej, se det gick inte alls. Och inte kommer vi längre här, tack och adjö....

Jo, han hade lovat skicka mitt lösenord, men inte fick jag det inte.
Dock erkänner jag att nästa supporterkille, när jag återigen ringde för att be om lösenord, var mycket vänlig och efter några kontroller gav han mig lösenordet per telefon, det hade slutat blåsa över Öland och jag kan nu koppla upp igen.

Visst, det här är en irriterande liten upplevelse. Speciellt som min syster Karin och jag hade bestämt att vi skulle sitta och sticka tillsammans, småprata och titta på varandra via skype - hon i Danmark och jag här..
Men ändå blir jag lite bestört över att inse hur oerhört beroende jag är av Internet. Allt som är så lätt att kolla upp, öppettider, busstider, telefonnummer.. Allt gör man ju via datorn nuförtiden, och när den kanalen släcks, om så bara för en dag, är det som att världen utanför blir så svår att nå. Jag har ju heller ingen TV, är van att kolla nyheter på datorn. Radion, javisst, men det där att passa nyhetstider, det har jag slutat med för länge sedan.
Små irritationsmoment. Men de pekar på hur annorlunda livet har blivit bara de senaste åren. För fyra år sen fick jag bredband. Innan det hade jag uppringt modem, klickande taxa, omöjligt att ta hem filer, titta på TV osv. Fyra år, och allt är förändrat.

Jag går en mycket spännande naturguideutbildning i Kalmar. Visserligen använder vi oss av nätverk och datorer, men det vi behandlar är minst sagt från en annan tidsålder.
Självklara saker, saker jag sett i hela mitt liv, har jag ändå aldrig registrerat och funderat över:
Hur man ser åkrarna i sänkor längs vägen i Småland. Skogspartier växer på små höjder. Böljande fält i de lågt liggande partierna. Javisst, det är ju för att havet legat där, näringsrik jord har sedimenterat på havsbottnen, och efter landhöjningen har det blivit bördig jordbruksmark...
Men, så helt plötsligt blir bilden en annan - det är det här jag aldrig riktigt reflekterat över:
I dalar och sänkor är det mossar, kärr eller sjöar. Det odlas nu på de högre liggande partierna. Eller tallskogen breder ut sig, avlöses av lövskog...
Och facit-Jan berättar att vi passerat högsta kustlinjen... här har aldrig havet bidragit med sediment. Moränen ligger obearbetad, tallarna breder ut sig... men om berget plötsligt består av "grönsten", diabas eller någon annan gångbergart, ja då blir jordmånen näringsrik och där växer de ädlare lövträden.
Spännande att kunna läsa naturen!
Vi åkte i lördags till en mosse strax utanför Nybro.

Inte helt lätt att komma ner på tre meters djup.

En torvmosse med alla norrländska växterna: Dvärgbjörk, pors, rosling, hjortron, skvattram!!!!! Samt rött vatten som klafsade runt stövlarna...

Med borrspadar (eller vad tusan de heter, jag vet inte) grävde vi oss ner i mossen. Den har ju lagrats och växt i långa tider och 1 mm representerar ungefär ett år...vi kom ner 3,65m - dryga 3000år med andra ord! Det vasstrå vi pillrade med växte här tusen år före Kristus!

Ett flertal skogsbränder för tusen år sedan.

En liten tallkotte på 2000års djup...
Skogsbränder visade sig som svarta kolränder i borrkärnan.

Tuggprovet.

Gyttja längst ner, genom att försiktigt tugga på den kunde vi konstatera att det absolut inte fanns några mineralpartiklar, dvs allt var helt och hållet organiskt, dvs det var gyttja, inte lera...

Inte visste jag skillnaden mellan gyttja och lera förrän nu...

Vi besökte också en mosse där torv brutits i många år, och en gammal man fortfarande bryter på gammalt vis, med spade..

På vägen hem från Kalmar idag stannade jag och tittade på mötet mellan nutid och dåtid... Stenarna som släppts av isen i ett band från Småland till Öland, en moränvall där isen tvekande stod och stampade i flera hundra år, då när istidsvåren fick ett bakslag för si så där 12 000 år sedan.

Och på den moränvallen byggdes Ölandsbron 1972, nu är den vägen över till den underbara ön.... Vilken tur att isen tvekade...för trots allt är det praktiskt med bron, även om vi var motståndare till att den skulle byggas då, på -70talet.

Jag kan inte låta bli att ta med den lilla madonnabilden som är upphängd i en fd banvaktsstuga i Penåsa, mitt på det öländska alvaret.

Vinden sveper bort det sista av sommaren...

2010-09-27T21:24:00.001+02:00

( OBS, lägg märke till snabeln! Du kan klicka på bilden så får du amiralen i större format)
För två dagar sen skrev jag om sommaren... Två ynka dagar, och nu är det som en helt annat tid. Vart tog värmen vägen, solen, den vackra sensommaren? Nu sveper vindarna över ön, plockar ner de sista päronen, försöker också kasta ner de röda vinteräpplena.
Men för att försöka minnas att sommaren inte är längre bort än två dagar, får den varma dagens ord ligga kvar...
-----------------
Oh, vilken underbar sensommardag! Jag sitter i min soliga berså, med datorn i knät. det är egentligen för ljust, men jag vill skriva och jag vill inte sitta inne.
Totoro undersöker ingående en hink som står här, tar en slurk läckert regnvatten emellanåt, lystrar när någon går förbi på gatan, hoppas på beröm där han då står vid grinden.

-Men vilken vacker hund! Är det en vattenhund? O, så vacker...
Vi bröstar oss, både Totoro och jag...
------------------------------------------

Leona - hon är favoriten bland favoriter.... Labradoodle...Ullig, busig, underbar. Lika gammal som Totoro.
Man blir väldigt "nörd" när man har hund, speciellt under valptiden. Det är ju regler, umgänge och träning all vaken gemensam tid. Men det kan kännas som en viktig investering i framtiden, om jag ska få den lugna, välfostrade och lyckliga hund som jag önskar mig. Och vi har väldigt roligt ...
Eftersom jag inte har någon TV, tittar jag ibland på svt play, när jag fått tips om något program.
Programmet om hundar var jag bara tvungen att se.
Och jag blir så oerhört fascinerad!
Hundarna och människan har utvecklats tillsammans.
Sen tiden då isen smälte bort från vårt vackra Öland, för 10-12000 år sedan, sedan dess har människan och hunden haft en gemensam utveckling.
Vargar - ja, alla hundar kommer från vargarna, det är nu genestiskt klarlagt - är dagjagande sociala djur. Också människan är det, men inte många andra djurarter. Smart då att slå sig samman.
Och de har utvecklat en förmåga att läsa människans ansiktsuttryck, på samma sätt som vi själva gör!

Hunden, till skillnad från vargen, söker människans stöd vid svåra uppgifter, de ingår i vår flock....
10 000 år av utveckling, av avel!
Är det underligt att jag gång på gång överväldigas av kärlek gentemot min lilla bruna varg?

------------------------
Där slutade jag skriva, då i förrgår, det blev alltför varmt och soligt i bersån.

Höstvindarna må vina men än blommar det i mina rabatter.

Och i skogen blommar kaprifolen...

Vår kör åkte i går, söndag, till Mörrum i Blekinge och sjöng.
Mörrumsån - jag kände mig nästan som hemma i Långseletrakten när jag såg allt forsande vatten. Mindes hur jag stod och tittade ner i den strömmande Faxälven, på väg till skolan.

Jag låtsades ibland att det var Ölandsfärjan som gjorde att vattnet virvlade...

En för mig helt ny växt, när jag flyttat hit ner, är tidlösa. Jungfrun i det gröna, kallas den också. Blommar som en krokus, men på hösten, och med långa stjälkar, alla kommer upp ur samma lök... En lite märklig blomma.. Jättegiftig är den också.

Allt går att köpa för pengar...

2010-09-20T18:00:00.000+02:00

Så är valet över.
Resultatet gör mig uppgiven, men dessutom känner jag mig frustrerad över hur en valrörelse fungerar. Inte för att jag vet hur det skulle vara, men så här är det ju helt tokigt.
Alla vill ha makten. Man satsar massor på att få makten. Reklambyråer anlitas, de ska utforma propagandan så att så många som möjligt låter sig duperas och rösta på just det "rätta" partiet. Reklamvärlden vet precis vad som går hem, den som har mest pengar att satsa lyckas alltså bäst, och den får flest röster och mest makt. Är det sann demokrati?
Var är ideologierna? Vem funderar över hur vi vill att världen ska se ut, hur vår människosyn är?
Det är kanske inte så underligt att ett missnöjesparti återigen kommit in i riksdagen. Ian och Bert var där på 90-talet. Jag hoppas att SD dalar lika markant.

I mörkret och småregnet har mitt ytterlyse passat på att gå sönder, så natten är svart.
Jag sitter inne vid brasan och stickar - det är så härligt att göra det så här på hösten.
Jag lyssnar på en ljud-biblioteksbok, "Pansarhjärta" av Nesbö. Jättekusligt är det, en kvinna springer längs en mörk väg och tycker sig höra flåsande bakom sig...
Totoro är med sina 7 månader nu inne i "spökåldern". Han rycker till, springer till dörren och skäller lite då och då. Jag kopplar honom och går ut och tittar - rakt ut i den kolsvarta natten.
Ingenting.
Men så, när vi sitter där inne helt lugnt, då hörs en rejäl smäll vid husväggen.
Något som bökar och härjar.
Totoro håller på att gå upp i limningen, har skäller som en besatt, nu gäller det att skydda och rädda matte!
Jag lyckas koppla den fladdrande hunden och så går vi ut....
Grannens röda katt fräser till och rusar bort från husväggen.

Men Totoro visar tydligt att där finns mer, jag hämtar ficklampan. En duva! En stackars tufsig duva som nog flugit mot fönstret och sen blivit överfallen av katten...
Tack vare Totoro är duvan nu räddad och kan fortsätta att sjunga To-to-Totoro.....

Förresten så går kärlek också att köpa för pengar! Det är bara att vända sig till en kennel... jag har köpt 22kg chokladbrun kärlek, med bärnstensfärgade, trogna, goda ögon....

All kärlek som finns i den hundkroppen räcker också till vita, fina Leona... Delad kärlek är dubbel kärlek...

Dags att blogga igen!

2010-09-18T16:59:00.001+02:00

Jag blir så rörd när jag hör att människor saknar min blogg, när jag får veta att de väntar...
Så det känns nu att det är dags att börja skriva i bloggen igen.
Den har varit lite för starkt förknippad med cancer och behandlingar, det är nog därför jag velat ta lite avstånd ett tag.

Men nu får det här vara början på en ny fas av min blogg. Jag mår ju bra, jag är ju frisk nu (får man säga så utan att genast bli straffad? Jag gör ett försök).
Det gäller att inse att vingarna bär, även på den fjäril som blivit nafsad av en fågelnäbb.

Jag ska skriva en blogg om min älskade Totoro, en blogg om den fascinerande naturguidningen och om hela vackra, underbara Öland. Och om allt annat som kommer i mina tankar...
Det har blivit höst, idag virvlar höstvindarna runt med löven på gatorna, och de goda päronen faller med mättade dunsar till marken. Jag skalar, kärnar ur, skivar dem i ett nafs, med manicken från Clas Olssons.

Totoro kan driva mig till vansinne. Vi skulle gå ner till centrum här i Mörbylånga idag, jag vill att han ska gå fint, utan att dra i kopplet.
Och han kan ju det.
Ibland.
När han vill.
När det inte är virvlande löv på gatan, mötande hundar, eller allra värst, vägen ner till Leona, den underbara valpkompisen.
Nu är det både Leonas väg, virvlande löv och andra hundar. Jag stannar var gång han drar, han tittar på mig, går fint upp till min sida, tittar mig varmt in i ögonen, med sina bärnstensfärgade, och en blick som säger : Jag älskar dig matte!
Ja, så får han gå igen – tills dess att kopplet blivit sträckt och han har lagt all sin hundkraft i att sträcka det ytterligare. (dvs en halv sekund senare)
Stopp.
Proceduren upprepas, jag blir allt svettigare, alltmer irriterad.
Man ska inte vara irriterad när man tränar med sin hund...
Till sist ger jag upp, blir släpad efter en oerhört stark dragande hund... till LEONA!

Men se, då nafsar han lite på henne, hon hoppar känguruhopp av glädje och han fortsätter att dra. Han ska till trädgården där de brukar leka..
Vi är beslutsamma att de ska lära sig, så vi går en promenad, och då plötsligt visar han sig riktigt duktig. Som om han vill visa Leona..
Den hund som nyss var till salu för en billig penning blir återigen den dyrbaraste klenod.
Kommer det till sist att bli en trygg trogen och lugn hund av honom? Just nu tror jag att han består till 98% av hormoner och de andra två procenten är rent och skärt bus... Ändå är han lugn, det går inte att komma ifrån. Så det är nog ändå världens bästa hund jag fått!
När vi sen går hemåt önskar jag att Maggan,vår hundkursledare, ska se oss. Fast jag hoppas att hon inte såg oss tidigare....

Vi har haft besök från Stockholm, lilla 4 kg tunga Skrållan, 1,5 år, med matte har varit här några dagar.
Svårt för en 6½månaders valp på 22kg, att inse hur man leker med en så liten, men äldre dam.

När man är liten gäller det att sträcka på benen så att man kan se över gräskanten...

Sommaren är här...

2010-06-27T21:06:00.007+02:00

Vilken midsommar! Solen flödar, värmen är bara underbar, efter denna kalla vinter och kyliga vår.
Nu kommer den, den väller sig över oss, vi badar i ett överflöd av solsken och värme. Underbart.
Och jag njuter som aldrig förr! Jag kan bada, jag kan vara i solen, behöver inte skydda varje kvadratcentimeter av min hud från solens strålar.
Jag har inget ärr som ännu inte läkt, jag är frisk.
Och jag njuter, jag njuter både för i år, för förra året och alla nästkommande somrar.
Vattnet i Kalvhagen är varmt, riktigt varmt. Stenbryggan – vilken jag felaktigt kallat piren – leder ut till det djupa vattnet, så det är bara att kasta sig i direkt..
Simma.
Flyta.
Plaska.
Kroppen är lätt och smidig och inga knän eller andra leder knakar och gör ont.

Midsommar, med sill och nubbe, med goda vänner, sång och midsommarstång.
Härligt.

Men visst är det underligt.
Vi människor, i alla fall jag, tål så oerhört lite vad det gäller värme, och kyla.
Jag brukar tänka på älgar, rådjur, rävar och andra djur i skogen. De ska klara trettiogradig hetta, men de ska också klara trettiogradig kyla ( åtminstone de uppe i norr) sextio graders tolerans.
Min tolerans ligger kanske på fem grader.. högst.

Jag blir så trött, handlingsförlamad av värmen. Cyklar och badar, sitter sen i skuggan och läser om alvaret.
I gårkväll cyklade jag till Möckelmosse. Ca en mil är det, hundkärran kändes i uppförsbacken .
- Ja, det finns uppförsbackar också på Öland, kalkstensplattan som är Öland, tippar långsamt åt öster, medan den har en skarp landborgskant i väster.
Puh, så slut jag var.
Och var gång jag kryper ner för att se en liten honungsblomster eller solvända, snurrar det betänkligt i huvudet.
Men det blir bättre… nästa gång på alvaret ska jag ha hatt, även om det är på kvällen!
Jag klagar absolut inte över värmen, absolut inte, men jag behöver vänja mig.

Totoro orkar inte vara i solen, men han måste följa mig hela tiden. Han försöker gång på gång att ligga under min stol, i halvskugga – men det blir för varmt och han kapitulerar, går nästan hela fem meter ifrån mig för att ligga i kompakt skugga!
Fem meter, det är mycket för en liten Totoro!

Jag möttes en kväll av stark parfymdoft, när jag gick längs stigen till pappa. Vildkaprifolen slingrar sig upp bland lönnarna. MEN.

När jag nästa dag går dit för att ta en bild av den, ser jag hur den har slingrat sig runt den stackars lönnen, så lönnen har snörts av nästan helt! Ändå lever lönnen, den har försökt reparera sig så gott det går!

Vallmon har hittat en fin plats under äppelträdet.

Tåg och alvar..

2010-06-18T17:53:00.008+02:00

Jag vet inte om kan få kalla sig bloggare när man inte skriver mer än något enstaka inlägg då och då?
Äsch, om jag inte är bloggare, så skriver jag ändå.
Livet bara rullar på, det är underbart att leva ett vanligt liv!

Min gamla dator trilskas, den hänger sig och vill knappt ha något med mina bilder att göra.
Jag vågar aldrig tömma kameran utan att först ha kopierat alla bilder på en extern hårddisk. När som helst kan det här tröskverket strejka. Men än fungerar den ändå...

Halva juni har gått.
Det är i dag exakt ett år sen jag fick mina första cellgifter. Och mamma låg på sjukhuset, den sista veckan i hennes liv.
Tiden går, jag är så enormt tacksam över att livet är så väldigt annorlunda nu, mot hur det var för ett år sedan.
Nu kan jag låta solen värma min hud. Jag känner vinden leka i håret, kammar mig… vilken ynnest!
Sen har jag ju min lille ullboll, Totoro.
Han präglar mitt liv nu.
Mycket kretsar kring honom.
Vi tränar ensamvarande och inkallning. Vi tränar rulla-runt och sitt och stanna kvar..

Åkte tåg till Göteborg. Spårvagn och hiss…Allt klarade den lille krabaten så galant!

Tågresor är alltid spännande, som gjorda för funderande.
Ett ungt par kommer in i kupén. De ska göra en resa tillsammans.
De ska sitta mitt emot varandra i några timmar.
Läge för samtal, läge för djupa blickar in i varandras ögon.
Tjejen är snyggt sminkad, klädd i tighta kläder, naglarna långa, välvårdade och målade i en klarröd nyans.
Hon sitter rak i ryggen mitt emot sin pojkvän.
Han har nedhasade jeans, med trasiga knän, han halvligger över två säten.
Direkt när han slår sig ner, öppnar han sin dator, sticker skärmen emellan sig och tjejen. All kontakt bryts. Inte ett ord yppas. Han stoppar snäckor i örnen, ser en film, småler, skrattar till..
Hon halar upp sin iPod och försvinner bort i sin musik.
Det känns så tragiskt. Det underbara tillfället till förtrolighet bara försvinner…
Ungdomarna stänger så ofta in sig i sina bubblor, i sina hörlurar..

Jag ser cyklister trampa på med hörlurar – det må så vara i storstadens larm, men här på Öland, bland näktergal och koltrast…
Förresten i storstadens larm blir det väl en trafikfara av det?

Jag har ingen musik i öronen när jag cyklar.

Jag har nu en kärra efter cykeln, Totoro sitter i kärran och jag trampar iväg. Kärran väger sina kilo, hunden likaså, så visst blir det lite tyngre. Men det är skönt att inte skylla allt på dålig kondition!

.
Hela Sverige stannar andäktigt upp i morgon, det är ju prinsessbröllop.
Men jag tar nog ännu en cykeltur upp till alvaret för att titta på alla de fantastiska överlevarna.
Att kunna växa där ingen jord finns, där kylan är stark på vintern, oftast utan snö, eller inbäddade i is. Sommarens stekheta dagar och månadslång torka… ändå växer de!

Gul fetknopp direkt på en kalkhäll...

Och den störste överlevaren av alla : Ölands solvända. En av de första växterna som kom efter istiden. Den har helt anpassat sig till alvarets hårda växtförhållanden, men den finns bara här! Fantastiskt

Stilla innekväll...

2010-05-31T20:00:00.006+02:00

En regnruskig dag på Öland.
Den sista maj, men det känns som höst i luften. Vinden piskar det kalla regnet. Blommande träd vajar i vinden. Syrenerna har precis börjat blomma, det är sent, långt senare än det brukar vara.
Vid mina fötter ligger valpen. Han ligger nästan alltid vid mina fötter.

Fortfarande följer han mig, ligger där jag sitter. Han får mig att tveka inför alla impulser… nej, jag behöver faktiskt inte dricka vatten just nu… jag sitter kvar… lägger planer på hyllan, alltför mycket stör den lilles sömn.
Ibland har jag nästan varit orolig för honom. Är han alltför stillsam, jag vill minnas att valpar busade och härjade oupphörligt.
Den här lille, han är ofta så stilla.
Men tack och lov flänger han också ofta omkring, fladdrar med de stora, hängande öronen, avverkar min tomt på noll sekunder blankt… Biter visst ibland i förbjudna saker, det är bara det att han är så ivrig att vara till lags, att ett stilla nej räcker..
Det är annat än vår första hund, Dooshka, samojeden…. Hon tuggade och bet i allt.
Barnen var små, Simon bara några år. Han tog Dooshkas ben och la i sin säng, Dooshka tog hans leksaker och la i sin korg.

Nu är jag visserligen mer van vid hundar, kanske mer tydlig, kanske är det tryggare då det inte finns barn i familjen, men ändå är det en alldeles väldigt fin och lätthanterlig valp – än så länge!
Inkallningsövningen på hundkursen – ha, som om det vore något. Han rusar ju efter mig vart jag går…
Klickerträning är underbart roligt. Vi övar just nu på att putta boll med nos..
Övar på att åka cykelkärra – det går jättebra, bara lite gnäll från början, men sen kan jag cykla många kilometer…
Övar på att gå på stan.
Övar på att sova ensam nere – det går förträffligt. (även om morgonkisset då gärna kommer inne)
Övar på att vara ensam när jag cyklar till affären – mycket, mycket svårare.
Snart ska vi öva på att åka tåg – vi ska hälsa på Olle i Göteborg.

Han är med på guidning på alvaret.

Ser majvivor vid Hörninge mosse.
Han är med pappa och mig till mammas grav på Mors Dag. Och på vår utflykt till Karums alvar.

Ser ölands solvända lysa gult.

AJ, där var ett elstängsel.
Elstängsel mot känslig, nyfiken nos…
Skriken hördes vida kring alvarsmarken.

Idag är sommaren så långt borta, trots att det är den sista maj.
Men en vacker ros har jag plockat in.

Tulpaner i alla möjliga stadier blommar fortfarande.

Syrener, päronträd, äppelträd…

Jag skriver alltmer sällan i min blogg. Det känns inte lika viktigt för mig längre, men jag vill ändå inte släppa den.
Så, ni som orkar fortsätta att läsa, hoppas att ni håller tillgodo med att det ibland blir ganska glest med inlägg.
Jag går då mest omkring och njuter av dagen och tar vara på varenda sekund av det liv jag har.

Svensk sommar och lite mer från Ungern.

2010-05-22T20:31:00.006+02:00

Det är svårt att sitta inne vid en seg dator när solen flödar, när sommaren överväldigar med sin skönhet. Det är därför jag är så dålig bloggskrivare nu.
Den efterlängtade sommaren, sommaren som ska få ersätta både förra årets tunga sommar, och vinterns hårda kyla, är äntligen här.

Jag går runt och tittar i min trädgård. Jag besiktigar alla ympar på fruktträden. Det finns en klase blomknoppar på en treårs-ymp.. jag vet inte om det är maglem eller stenkyrka..
Och många tvåårsympar ser livskraftiga ut, en ”Backatorp” som kusin Gunnel och jag fixade, några ympar från min granne Jolo, några från min systers svärföräldrar på Sorö.. ja, fruktträdgården kommer att bli en kompott av vänner och minnen, allt manifesterat i läskande frukt.
Näktergalen tjattrar, göken gal..
Jag plockade in en stor bukett tulpaner igår. Det är bara att bara välja och vraka, ta de färger jag vill ha. Inte syns det i trädgården heller, var jag plockat blommor.
Och en stor bukett gullvivor.
UNDERBART

Ungern, det var en så fin vecka. När vi kom sken solen och vi fick känna på det riktigt varma sommarlandskapet – det som sen kommit hit hem.
Men ibland regnade det också...

Ungern har flera varma sjöar, Hevyz är den som ligger närmast där vi var.
Sjön är cirkelrund, och vattnet är svavelosande, tungt. Året runt håller det en temperatur runt 30 grader. När lufttemperaturen är svalare ångar det från ytan. Näckrosor växer i bästa lotus-blomstil.

Den nyare delen av badet känns som ett spa, och jag tyckte nog att det var lite tråkigt. Men den gamla delen – som ett kallbadhus! Trätrall att gå på, duschar med sjövatten, alltså inte varmare än de 30… Och överallt den lätt kväljande doften av svavel.

Att sänka sig ner i det varma vattnet, när regnet piskar, det är bara så ljuvligt. Vattnet är tungt, kroppen blir tung, det är en prestation att simma, så man hänger mest över en stång och känner hur det varma vattnet gör kroppen fullkomligt avslappnad.

Besöket sen i den underbara vinkällaren. Endre har vunnit många priser med sitt vin,. Och utan tvekan är det överlägset det godaste vin jag någonsin smakat. Både det röda och det vita.
Gästfriheten, all den goda maten vi blev bjudna på…

Och Budapest, med ett fantastiskt restaurangbesök. Underbar mat. Vin som får smaklökarna att smälta.
Musiken som spelas av tre äldre herrar, två violiner och en cello, de spelar kvällen igenom.

Musiker lite här och var i Budapest… stan är stor och vacker och vi bor alldeles otroligt centralt. Oturligt nog i samma byggnad som ett natt-aktivt disko. Öronpropparna hjälper endast marginellt.

Så kommer jag hem och hämtar min lille Totoro.
Och har han inte vuxit på en vecka?
Dessutom blivit klok och förståndig och ännu mer fixerad vid mig.
Faktiskt, det är det enda problemet, med den lille. Han vill aldrig lämna min sida.
Och det kan kännas lite bundet.
Men nu har jag börjat en hundkurs, där all träning ska ske genom positiv respons.
Det fungerar utmärkt på min lille raring, men jag undrar hur det hade varit på en lite tuffare hund?
Nå, nu är det helt rätt, och Totoro lystrar och svarar på all fostran… än så länge. Jag vet att en tonårsperiod ska komma, men än så länge är han bara underbar.
Och på kursledarens rekommendation har jag nu börjat en ny form av ensamhetsträning.
Han älskar ju mig, över allt annat. Jag är bara helt underbar.
MEN.
Ett märgben är faktiskt ännu underbarare.
Så han får ett märgben att gnaga på, endast när jag går ifrån honom.
Första försöket gnällde han sig igenom, missade benet… men sen kände han lukten där det legat, och en så´n miss riskerar han inte en gång till.
Så två gånger har jag nu ersatts av märgbenet, med gott resultat!
Och jag har lånat grannens barnkärra efter cykeln och cyklat med honom till stranden. Det var väl så där lagom kul, men det går. Jag kände dock frihetens vindar smeka, och jag blir helt salig i tanken på alla utflykter vi ska kunna göra..

Förkylningen dämpar mig, får mig att ta det riktigt, riktigt lugnt, och det är faktiskt riktigt skönt.
Må gott alla vänner, låt oss alla njuta storligen av den sommar som ligger framför oss.
Var dag är en underbar gåva…

Det skålar vi för!

Hemma igen

2010-05-20T21:33:00.004+02:00

Ingen aska hindrade flyget, allt har gått helt enligt planerna. Hyrbilen som kom och hämtade oss, resan till Keszthely vid Balatonsjön vilken gick som smort... Cikadorna som sjöng (?),och vinkällaren som vi blev bjudna in till...
Världens underbaraste vin! Så var också väggarna tapetserade av diplom.
Aldrig har jag smakat ett vin som Endres!

Men jag har fullt upp, och min gamla dator känns jobbigare än någonsin. Jag har blivit förkyld och jag har börjat valpkurs med Totoro..
Så jag återkommer..
Just nu orkar jag inte skriva mer. Vill bara säga att allt är fint och sommaren ljuvlig.
Jag återkommer alldeles snart.. Lev väl!

Ungern nästa

2010-05-06T18:54:00.004+02:00

Att ha ett litet yrväder till valp underbart och urjobbigt.
Ett litet charmtroll som övervakar vart steg man tar.
En liten lurventuss som så väl behöver sova, men som ändå följer mig vart jag går.
Det blir att jag försöker sitta stilla, i alla fall vissa stunder, så att han ska få sin sömn…

Men jag tränar honom i att vara ensam, och det går. Faktiskt riktigt bra, även om han inte alls tycker om det.
Så jag får lägga upp en taktik, passa på när han är lagom trött, inte övertrött, han får något att sysselsätta sig med, och så går jag.
Cyklar iväg.
Hjärtat i halsgropen.
En halvtimme, de första gångerna, står det i en av mina böcker. Han ska hinna komma till ro, i min bortavaro.
Så jag tittar på klockan och ger mig iväg.
Tänk om han rivit huset?
Tänk om han står och skäller sig hes, blivit alldeles uppjagad och för evigt paralyserad av skräck inför ensamhet.

När jag cyklar upp på min gård lyssnar jag.
Inte ett pip. Inte ett gnäll…
Jag smyger mig fram till dörren, sätter nyckeln i låset, och då hör jag hur han drullar nerför trappan mot ytterdörren.
Vift, vift på svansen och stora slickningsproceduren.
Om han sovit, om han bara suttit och väntat.. jag kan aldrig få veta det, men han verkar hur lugn som helst.
Och jag blir lättad.
Andra gången idag, lika lyckat.
Det går ju fint det här, jag kommer snart att kunna lämna honom så pass länge att jag hinner cykla min Risinge-runda!

Det är jättekallt, inte mycket till vår, men tack vare det håller sig alla blommor så länge. Totoro har här sällskap av Pella, en bordecollieblandning...

Jag packar.
Plockar med sommarkläder.
Kameran.
Laddaren till kameran och det nya minneskortet.
Laddare till telefonen.
Pass.
Visst ja, papper från försäkringsbolaget.
Ut och kissa med Totoro.
Plocka i ordning.
Och innan resan, guidtur på norra Öland, vi ska dessutom ha avslutning på geologikursen. Bli diplomerade geo-guider.
Innan det, åka till uppfödaren och lämna den lille lurvtussen.
Han ska återförenas med mamma, pappa och två kullsyskon , en vecka.

Jo, alltså, jag ska åka till Ungern.
I-L och jag ska åka till Ungern, till hennes Ungern.
Hyra bil i Budapest och ge oss ut på landet.
Jag har känt I-L sen jag var 17-18 år. Ungern har i många år varit hennes andra hemland. Så jag har drömt om att också åka dit en dag, men det har aldrig blivit av.
Inte förrän nu.
Askan hotade att ställa in resan, innan det hade jag jättemycket trassel med min biljett, men nu ska väl allt fungera hoppas jag.
På söndag far vi.
På lördag är jag hela dagen uppe på norra Öland.
Lite bilder från vårt fina södra alvar:

Vaktande hund som växer för var dag.

Skulle man försöka plantera ett träd här vore det dömt att misslyckas....

Små lokala stenbrott ser man på många ställen. Och vi såg dessutom en stor, lång huggorm! Då tog jag min hund och åkte hem! Genast!

Alldeles särskilt bra känns det, då jag i tisdags var på återbesök på kirurgen. Idag är det exakt ett år sen operationen.
Marie, läkaren, kom glädjestrålande och berättade att allt tyder på att den behandling de givit mig, är den absolut bästa behandlingen för min tumör.
Det har framkommit alldeles nu.
Jag hade nämligen en ytterst ovanlig sort, en liten, liten modertumör, av långsamväxande sort, som ändå hade spridit sig rejält till lymfan.
- Bara några få fall på flera tusen patienter, sa hon.
(Om jag nu skulle råka ut för något så ovanligt, kunde det då inte hellre ha varit en lottovinst?)
Visst kan jag börja tänka, en så ovanlig och okänd sort, den kanske kan hitta på vad som helst…
Men jag väljer att se Maries mycket glada ansikte, och lita på hennes ord.
De gav mig ju en mycket tuff behandling, trots tumörens ”snällhet”. Men, som sagt, det visade sig vara det allra bästa man kunde göra.
Och nu bara litar jag på att allt går bra.
Jag vågar lita på sommar och höst, jag ser blomknopparna i körsbärsträdet, och minns min rädsla i fjol, då när jag planterade det knopplösa trädet.
-Hur är allt när/om det blommar nästa år?
Jag kan svara nu:
-Det kommer att blomma, och det är BRA!

Hej hopp, vi hörs när jag kommer hem…

1:a Maj

2010-05-01T13:50:00.009+02:00

Solen skiner, denna 1:a maj. Det känns sommar i luften, även om vinden är kylig. Molnen hänger i väster, och väderleksrapporten talar om regn, men än skiner solen. Än är det så vackert.

Simon och Laura har varit här, de har satt upp en stängselbit, så nu är min gård mer överskådlig.
Det finns ett hörn där lillen kan smita in till grannen, men det är ett ypperligt träningshörn.

Jag säger ifrån,
Totoro skuttar.
Jag visar mitt missnöje,
Totoro vänder.
Massor av gullegull och beröm..
Så tittar han på mig, provar en gång till… samma reaktion, han backar. Ytterligare en gång.
OK, det är nog så att matte inte vill att jag ska gå in där..

Han lyder, än så länge. Valpen lyder, sen vet jag att trotsiga tonåringen måste testa igen, men än njuter jag av lydnaden.

Stängslet kanske även kan skydda mina tulpaner.

Jag tror nu att det är harar som hjälpt mig att odla tulpanlökarna, så som man gör i Holland. Plockar blomknopparna så att lökarna ska kunna växa till.
Så att de nästa år ska kunna blomma ännu rikligare ( och smakligare)

Utan har-hjälp har mina sex tulpanlökar på två år lyckats växa till sig rätt bra, eller hur?

Jag har lånat en cykelkärra, tränar Totoro att sitta i en låda i den, medan jag drar omkring med honom på gården. Tanken är att jag sen ska kunna hänga kärran efter cykeln och jag ska komma ut, ordentligt.
Totoro i kärra och vi kan cykla rejält långt, sen ut på alvaret och jaga fjärilar…

Min värld kretsar kring Totoro, det kan inte vara annat, eftersom jag dessutom är helt bunden av honom. Jag tränar ensamvarande, men det är bara kort-korta stunder jag lämnar honom.
Gräsmattan behöver klippas, men hur jag ska lyckas med det, det vet jag inte.
Han är helt ljuvligt lurvig, mjuk och go, jag tror verkligen att det är en mycket bra hund det här. Han känns klok, lugn, nyfiken och läraktig. ( Och jobbig, som alla valpar. )
Just nu ligger han vid mina fötter, det var svårt för honom att koppla av ute, eftersom fåglar kvittrar, hundar skäller, bilar kör förbi… Så vi sitter inne nu, det vackra vädret till trots, och planerar kanske att åka bil upp till alvaret igen, när middagsslummern är över.

Björkarna har små musöron, äppelträdens knoppar sväller. Så nu är det dags att ympa på äppelträden.

Så här nu ett år efteråt, efter den fasansfulla våren i fjol, njuter jag så enormt av det liv jag har. Jag kan känna med tungan på tänderna, de är hela och nygenomgångna, och jag minns att mammografin friskförklarade mig, jag känner mig hel och frisk från topp till tå.
Mycket är dock kvar innan kroppen är stark igen.
Totoro har bidragit till att jag blivit mer stilla igen, men kanske är det lite bra att jag lugnar ner mig. Tiden kommer då jag får ut och cykla – med kärra – ut och promenera, med hund…

Valpmamma-liv

2010-04-25T10:17:00.008+02:00

När man är en liten valp måste man vara fullkomligt alert och uppmärksam på mamman – flockledaren. Även om valpen sover djupt, måste den följa med när mamman går någonstans. Vargmamman räknar inte in sina ungar, den som ligger kvar blir övergiven – och förlorar den livsviktiga flocken.
Och det märks när man som jag, nu blivit hundmamma.

Jag försöker ibland att smita när han sover, åtminstone gå på toaletten, utan att han ska måsta vakna och följa med. Jag ser ju att han behöver sin sömn.
Men inte en chans. Minsta rörelse jag gör, och han är beredd.
En baby kan man smyga ifrån, låta sova tills den vaknar.
Valpen sover tills jag bara inte står ut med att vara på samma plats längre.
En baby kan man ta med sig i barnvagnen och den kan man bära på magen.
Vad gör man med en baby-valp?
Jo, man kan gå korta, korta promenader.
Man kan hålla sig stilla och mestadels inne… så att den lille stackaren få lite sömn.

Men sen. Valpen växer oerhört fort. Benen blir längre på några dagar, trappan som var en omöjlighet i går, forcerar man snabbt idag.
Inlärningen går fort.
Totoro lystrar till sitt namn – och han tittar undrande upp mot skogen och alla ringduvors sång : Tootootoo Tootoro
Han kommer oftast när jag ropar.

En valp blir visserligen tonårstrotsig, men det är ändå lättare än människotonåringarna.. det gäller bara att vara konsekvent och tydlig. Ett nej behöver inte motiveras och förklaras…Det är ett nej, rätt upp och ner..

Nätterna går rätt bra. jag ligger på en madrass i vardagsrummet – lyfter honom till hans bädd var gång han kravlat ur och ligger bredvid mig. då fortsätter han gott att sova där.. till nästa gång.
Fast i natt har han faktiskt varit kvar i sin bädd ända till kl 6.
Då gäller det att snabbt gå ut, så slipper jag torka kiss den gången.
Annars bryr jag mig inte så mycket om kisset. Jag vet att han blir rumsren. Jag tar ut honom var gång han sovit, ätit och ibland mitt i leken. Nästan alltid kissar han då i gräset. Fast, visst blir det också pölar inne…

Jo, nu har världen plötsligt förändrats och allt, allt kretsar kring valpen.
Så mycket bättre det är nu än förra våren…

En tydlig paradox igen:
Jag skaffar hund för att komma ut mycket. För att öka min dagliga motion.
Så har jag hunden och jag är jättelåst.
Sitter inne för att han ska kunna sova…

Men men, jag vet att bebistiden är – till skillnad från människobarnens – mycket, mycket kort.
Och jag ordnar frihet.

Tar bilen, packar Totoro i en liten kartong, där han sitter nästan helt tillfreds, och vi åker upp till alvaret. Några minuters resa.
Sen. Frihet på det stora oändliga.

Doftande backsippor.

Jätteflyttblock, vid vilket vi sen sitter och vilar. Mina ben är tältpinnar, min tröja tältduk., och där är gott att sova.

Men min kropp vill röra sig mer. Jag känner mer av medicinbiverkningar, svettningar, stelhet, när jag inte rör mig lika mycket.
Men det kommer , det kommer.
Och det räcker med att titta in i de ljuvliga ögonen, smeka den lena pälsen, så är jag helt såld på den lille!

Fiskmåsarna är med för att inte alla bilder ska vara bruna..:-)

Det blev en Totoro...

2010-04-20T20:58:00.006+02:00

En liten lurvig, chokladbrun valp ligger vid mina fötter. Han är alldeles utmattad av att ha bytt hem, han har undersökt min trädgård, bitit av en påskliljeknopp, kissat i gräset, ätit några löv..
Det är klart att han är utmattad.
Namnet var inte klart förrän försäkringskvinnan i telefonen, frågade:
- Och vad heter valpen?
- Ja, jag vet inte än, men det blir nog Totoro. Ja, Totoro heter han.
Stinas namnförslag.

P följde med, hon var ett enormt stöd, sakligt hjälpte hon till med diverse spörsmål. Roligt dessutom att inte göra en sådan här resa ensam!

I bilen hem, han satt så gott i min famn, nu körde P dessutom, så att jag kunde sitta med bebisen i knät. Totoro verkade fullkomligt trygg där han satt, blev kanske lite undrande när motorn satte igång, men vaggvisor fungerar lika bra på hundvalpar som på barn. P och jag sjöng det vi ville säga till varandra, allt till ”Byssan Lull”.s melodi..

Jag blir alldeles handlingsfölamad här hemma. Vill inte störa när han sover, kan inte gå ifrån… samtidigt kan han inte gå långt, och sex kilo är tungt att bära.
Jag känner att jag smyger lite, vi är liksom vilsna, både han och jag.
Men det blir snart en vana, snart känner vi varandra.
Och snart är det han som drar ut mig på promenader.

Jag cyklade igår upp till alvaret, måste utnyttja den sista friheten innan Totoro skulle komma. Och i solen, mellan några enar, la jag mig och njöt av värmen, av dofterna från solvarmt alvar. Jag lyssnade till lärkor och strandpipare, tofsvipor och andra fåglar.
De vackra stenmurarna släpper med fördel igenom lite luft - de rasar inte lika lätt då. Förresten rev man förr ofta ner murarna längs vägarna på hösten, så att inte snön skulle göra vägen ofarbar. På våren byggdes allt upp igen. Somliga murar kan vara nedplockade och uppbyggda hundratals gånger...

Allt är stilla och vackert.
Väldigt stilla och vackert.
Det saknas något...
Flygplanen!
Inte ett streck på himlen. Inga korsande flygplansspår, endast klart blå himmel.
När såg jag Ölands himmel utan dessa linjer sist? I min barndom?

Jag sneglar ibland mot himlen, tycker att askan borde synas, men molnen är bara vanligt grå.
Kommer det här vulkanutbrottet och dess följder att sätta spår i vårt sätt att leva? Kanske hittar vi tillbaks till ett långsammare tempo? Kanske inser vi att det inte alltid måste gå så fort, allt vi gör? Sjötransporter, järnväg…
Eller sätter flygbolagen snart några effektiva filter på sina flygmotorer?
Ingen vet hur länge det här problemet, och vulkanaskan finns kvar. Jag hörde att det finns risk att fler utbrott kommer under samma glaciär…

Ett rådjur har gladeligt smaskat i sig av min nästan utslagna tulpanknoppar!
Och nu lär väl Totoro gå lite hårt åt rabatterna…

Han leker med scillan, knipsar narcisser…
Vad ska månne bliva?

Naturens under.

2010-04-15T09:56:00.005+02:00

En nässelfjäril fladdrar förbi, jag skyndar mig ut för att hinna ta en bild.
Borta.
Humlan i krokusblomman, den sitter mer stilla, så den fastnar. En citronfjäril likt ett löv i vinden, eller en smörklick – citronfjärilen är visst själva orsaken till att fjäril heter butterfly – smörfluga – på engelska.
Inte heller den vill fastna på bild – eller snarare, den är långt, långt borta i andra kvarter innan jag ens hunnit ställa in min kamera.

Men så, äntligen, nässelfjärilen återkommer, sätter sig nu en mikrosekund på gräset, och bilden är tagen. OK, lite suddig, men dock en bild av en fjäril.

Fjärilen som i höstas var en larv.
Spann sig fast, hängde. Fick ett hårt skal.
Innanmätet blev en sörja, en vit, yoghurtliknande gegga.
Mundelar, matsmältningsorgan, andningsorgan, allt smälte ihop till en formlös massa inuti det skyddande puppskalet.
På fjorton dagar omvandlades all denna gegga till antenner, ben, vätskekanaler till vingar, vingar, sugmun, äggläggningsrör, ögon och alla andra delar en fullbordad fjäril består av!
Hur kan det vara möjligt?
Det är sannerligen ett av naturens under.

Efter att ha varit och lyssnat på ett otroligt fint föredrag om fjärilar, av Hans Karlsson, finner jag mig plötsligt vara mycket intresserad av fjärilar.
Inte för att samla och nåla upp, men för att titta på, fota – om jag kommer att kunna arbeta upp en något bättre taktik än hittills – och framförallt fascineras av.
Lila växter vill de ha.
Vit budleja kan slänga sig i väggen, det är den lila de vill ha.
Och nässlor – det finns bakom mitt hus. Jag får vara lite försiktigare när jag plockar nässlor till nässelvatten hädanefter.

Jag läste också om blåstång.
Hur blåstången, en varm, stilla kväll i slutet av maj – vid fullmåne! – släpper ut sina spermier och ägg i vattnet för att de ska hitta varandra, befruktas och sätta sig fast på en klippa eller sten.
Spermier och ägg!
Jag trodde att blåstång var en slags växt. Men nej, den tillhör gruppen protister, varken växt eller djur.
Och anledningen till att den släpper ut sina spermier och ägg vid fullmåne är att den genetiskt lever kvar i en miljö där tidvattnet spelar en stor roll.
Hur det kan bli!

Simon och Olle planterade några krokusar på gräsmattan för 1½år sedan. någon vecka efter det, levererades en skopa sand just där. Nu, ett år senare, blommar de, de har tagit sig upp genom den flera decimeter tjocka sanden!
Men om man börjar tänka efter, så är ju livet fullt av mirakler… hur kan ett barn bli till? Hur kan fåglarna hitta? Hur kan en stor björk växa upp ur ett så pyttelitet frö?

På tal om frön.. pappa har ett indiskt pagodträd. En stor och knölig stam, på vilken det ibland växer friska, paraplyliknande blad, och ibland utstickande röda blommor.
Han har med stor möda lyckats befrukta några frön, fånga upp dem innan de sprätter iväg och i höstas satte han några i kruka.
De grodde, men det enda som hittills växt upp är en tjock stam. Inga blad, bara lite friskt grönt lurv högst uppe på pinnen.
I vintras hade han nya frön, jag fick några, de grodde och upp kom bladrika små växter.

Alltså; de betedde sig helt olika beroende på ljustillgången när de grodde! Nu var det så lyckat att han hade två av sina höstsådda, jag två av de vårsådda, så byter vi och väntar spänt på hur de ska fortsätta att bete sig. Moderplantan står stolt och övervakar sina små…

Vi är så vana vid underverk att vi inte ser dem, var det någon som sa, och det är nog så sant.

Jag väntar också med spänning på det lilla underverket Pluto, som ska komma nästa vecka. Jag har köpt lite nya saker till honom – det är roligt att köpa hundsaker igen!
Men det är bäst att jag passar på att cykla riktigt mycket nu, innan bebisen kommer.

Jag cyklar frenetiskt, tänker att det ska vara bra mot onda leder, jag vill träna och stärka muskler och muskelfästen. Hoppas sen på vätskedrivande medicin, en biverkan av mina hormontabletter är just att man samlar på sig vätska.
Och på bröstcancerskolan igår berättade vår bröstkirurg Marie Sundqvist, att de senaste rönen säger att effekten är lika bra om man efter 2½ år går över till den snällare sorten tamoxifen. För de här aromatashämmarna har en ganska stor påverkan på hela kroppen.
Två och ett halvt år, det känns betydligt bättre än fem år!

Solen skiner, Nunnedalen är knallblå av blåsippor, vårlöken lyser gul, nunneört och violer blommar….humlorna surrar och livet är fyllt av fantastiska under!

Valp på väg....

2010-04-08T19:20:00.006+02:00

Tack all ni som hör av er, ni som så starkt bryr er! Det känns så gott att ni finns!
Jag är glad idag, men jag har haft en sömnlös natt igen… tankar som mal. Det var dock en helt annan slags oro nu, en livets, en glädjens oro.
Jag har länge längtat efter en hund, det blev så tomt efter Cheeta. Och mina fina barn tyckte att de ville ge mig en hund, nu efter allt detta.
Och hunden måste vara riktigt intelligent, efter att ha umgåtts med Cheeta (bordercollieblandning) i tretton år, känns det viktigt att ha en hund som någotsånär kan mäta sig med hennes klokskap.
Hårfällning är jag dock less på. Vill inte ha hår överallt.
Lagom stor ska den vara.
Det blev Kungspudel. Fast jag vill ha den klippt som ett får, inga löjliga tofsar hit och dit.

Så långt hade jag kommit i tankarna. Stina satt på Silverlinjen, bussen på väg till Stockholm. Mannen framför henne läste Barometern, lokaltidningen, och hennes ögon fastnade i en liten annons om storpudelvalpar som var till salu.

- Skaffa tidningen, läs, ring… nu!
Sagt och gjort. Jag ringde, bestämde att jag skulle åka upp mot Mönsterås redan nästa dag – igår.
Och nu är jag med hund.
Den allra ljuvligaste lilla bruna ulltott.
En chokladbrun liten sak.
Jag smälte direkt jag såg honom, hade väl preparerat mig i tankarna.

Jaha, så var det klart.
Och genast ägnar jag natten åt att fundera över hur jag ska lösa diverse praktiska detaljer.
En liten hund är som en bebis, kräver väldigt mycket den första tiden.
Men de mjuka öronen… magen så len så len… och de små ögonen…uppmärksamheten. Glädjen, nyfikenheten.
Sen… när han är större, jag ser oss gå ut på alvaret, oändliga turer. Han ska var med mig på mina guidningar, kanske ska han få bli en geo-hund..?

Och Öland bara fortsätter att flöda över av sol, av de vita snödropparna, vilt växande i diken och snår, krokus på alla möjliga och omöjliga ställen.

En krokus har trängt upp mellan stenplattorna i min berså.. Blåsippor bländar med sin blåa färg, gulsipporna knoppas. Tulpanknoppar och påskliljsknoppar sväller..

Gräsmattor är blå av scilla och vårstjärna.

Den senaste återbesökskrisen har kristalliserat livet ytterligare. Jag är nu så oerhört tacksam över att kunna räkna mig till de friska, kunna våga skaffa en valp, kunna planera fortsatt liv…
Jag är med, jag hör till, jag älskar livet!
Och jag älskar mitt Öland.

Cancerskola , panik och påsk.

2010-04-04T16:21:00.006+02:00

Jag vet att man kan genomgå en ny kris vid tiden för återbesök, och det har jag nu gjort, alldeles väldigt.
Så starkt och tydligt att jag inte ens skrivit i min blogg, jag har försökt stänga alla tankar, har kastats som fladdrande löv på skräckens hav – där fick jag till det, va?

Så här är det:
Kalmar landsting har två fantastiska bröstsjuksköterskor. De utgör en länk mellan oss patienter/fd patienter och sjukvården, de är spindeln i nätet, den man alltid kan ringa, också med de allra dummaste frågor. Och man känner sig alltid tagen på allvar.
De har, tillsammans med kuratorn, en ”bröstcancerskola”, dit man blir kallad en tid efter operationer och behandlingar. Det ska vara när allt har lagt sig lite, när livet så sakteliga börjar återgå till det normala.
Vi började den 17 mars. Min födelsedag, och samma dag som jag fick min port bortopererad.
Så långt allt väl.
Vi möts ett tjugotal kvinnor, vilka alla nyligen genomgått bröstcancerbehandling. Några, liksom jag, med det nya håret spirande.
Och vi får information, vi får prata med varandra om mediciners biverkan, om hur det känns nu, hur allt varit.

Det känns givande, gott och fint, solen skiner och jag är så glad för att min port äntligen är borta. Till avslutning visas en video om hur man undersöker sina bröst. Hur man känner igenom dem/det, hur man lyfter armen uppåt, tittar på bilden i spegeln och ser så det inte finns några indragningar, inåtbuktningar, förändringar i bröstets form…
Så har jag aldrig tittat förr.
Alltså gör jag det när jag kommer hem.
Och där är helt tydligt en indragning i det icke-opererade bröstet.

Världen rasar igen. Munnen blir knastertorr. Livet som såg så ljust ut – nu mörknade det.

Efter en sömnlös natt ringer jag bröstsjuksköterskan, hon ordnar genast en tid till mammografi. Jag skulle ju ändå på återbesök i maj, nu får det bli lite tidigare.
Väntar i två veckor på mammografin.
Och livet smulas sönder.
Allt återupprepas. Skräcken från i fjol nästlar sig in i nuet, våren skrämmer mig nu som i fjol. Framtiden krasas sönder.
Ska jag sitta i karantän ännu en sommar?
Må illa ännu en sommar.
Tappa håret igen.
Och en sämre prognos, betydligt sämre prognos.
Våga lita på livet?

Jag försöker att bara hålla tankarna borta. Försöker att inte fundera på hur och om.. men särskilt på nätterna kommer de upp igen, alla räslor.
Jag vill ju leva, jag vill inte vara sjuk, jag vill vara med i livet…

Positivt tänkande, det orkar jag inte. Övertalning av Gud och ödet, inte heller det orkar jag, ändå gör jag det i alla fall på natten… försöker, försöker ..
Framför spegeln vågar jag inte titta på min kropp. Jag väjer med blicken.
Livet får sig ännu en törn. Framtiden skrämmer mig.

Två veckor, sen får jag komma på mammografi.
Klinisk mammografi.
Rummet som minns min skräck från i fjol.
Allt känns som en upprepning, och vad kan då bli annorlunda i frågan om resultat?
Munnen torr som en öken.
Sömnlösa nätter… igen…. Jag tittar på naturen, jag tar bara förbehållslöst in. Allt gott och vackert jag kan...

Så har det gått två veckor, vi träffas åter på sjukhuset för ”böstcancerskola”.
Jag bönar och ber och får tillåtelse att ringa sköterskorna för att fråga efter resultatet nästa dag.
Kriser. Krishantering.
”-Ofta kommer en ny kris, i samband med återbesöket”
Jo, tack, jag vet det. Mycket väl vet jag det, och jag hoppas att det bara är en krisreaktion..

I tankarna formulerar jag sms:en jag ska skriva – sen efter, när allt är över…
Och, slår det mig plötsligt, jag formulerar det hela tiden i positiva ordalag!
Då ser jag att jag nog ändå egentligen inte tror att det är något farligt, det här.
Egentligen är det nog en krisreaktion i samband med återbesök, uppblandat med lite kryddstakt hysteri.
Och visst.
Beskedet kommer sen, i telefon, 2 min över 8…Jag ringer på minuten när de öppnar…
-”Det ser helt normalt ut”
Livet tänds igen.
Framtiden kommer till mig, med vårsol och nyutslagna blåsippor.
Jag jublar och påsken är här, livet finns, också för mig!
Ännu viktigare, ännu viktigare att ta tillvara varje underbar fantastisk dag!

Nu ska vi cykla till Beijershamn och titta på fåglar, Stina, Sam, Kerstin och jag….

Och en GLAD GLAD påsk önskar jag er alla!

VÅRTECKEN

2010-03-16T20:56:00.005+01:00

Det går lång tid mellan mina blogginlägg nu. Det är så mycket som pockar på. Jag går ofta och formulerar mig, men se att ha tid att sitta och skriva, det vill sig inte riktigt. Nå:

Öland ligger fortfarande täckt av snö, även om snötäcket krymper alltmer. Några bara fläckar mitt på åkrarna kan skymta fram, och där samlas grågässen.
När jag var barn och gick i småskolan i Långsele, Ångermanland, då fick vi på hembygdskunskapen sjunga sången om årstiderna.:” I mars börjar bonden sin åker att så…”
Jag kommer ihåg att jag alltid tyckte att det var horribelt, hur kunde bonden börja så när det var så mycket snö kvar, överallt?
Senare förstod jag att sången syftade på södra Sverige, och det var med avundsjuka jag sjöng med i den.
I år gäller den inte någon alls! I år kan inte den ivrigaste bonde så sin åker i mars, i alla fall inte här på Öland.
Åkrarna är snövita.
Snödrivorna ligger höga längs vägarna, men asfaltvägarna är bara, torra och underbart cykelbara!

Förra veckan var jag uppe ”på fjället” här på Mysinge alvar. Ser ni fjälltoppen skymta där borta? (Mysinge hög).
Vore det här en vanlig vinter skulle Öland ha ytterligare fantastiska turistattraktioner – ”Skar-vandring på alvaret”. ”Skidtur i oändligheten.”
.
Jag hade en dryg decimetertjock snödriva ovanpå min rabatt mot västerväggen. För att skynda på våren tog jag spaden och grävde bort snön. Drygt en decimeter tjock isig snö.

Och under snön låg alldeles färdiga, t o m utslagna snödroppar! Fantastiskt, vilken optimism! ”Klart att våren kommer, lika bra att vi sätter fart och fixar blommorna redan nu.”

Och tofsvipor flyger över de snörika åkrarna.

Några rapphöns ( ja, ja, de är stannfåglar men i brist på andra vårtecken tycker jag att de duger).

Några av mina fruktträd har jag börjat klippa – det är vårtecken!
Och nu ligger vi i för fullt, vi som går geo-guide utbildningen. Vi från södra delen av ön ska guida våra kamrater från norr.
Vi läser på om granit och skiffer, om istider och fossil, och jag koncentrerar mig mycket på alunframställningen.
Tänk att människor har kommit på att utnyttja naturens resurser så. Hur kom man fram till att man skulle låta alun kristallisera sig, hur upptäckte man vilken effekt det hade vid färgning av tyger och garner? På 1700talet, när jag tycker att man skulle ha fullt upp med att så och skörda för att ha mat att föda de stora familjerna med!
Och nu går vi omkring i ruinerna efter denna industri, jag kan nästan höra arbetarna ( av vilka en tredjedel var barn under 12 år) stöna och svettas och hosta i svavelröken…
Den 27:e mars har vi vårt gesällprov. Jag hoppas att snön inte gör det alltför svårt att hitta bland ruinerna!

Hönshus och grishus, vackrare än idag, eller hur? De har dessutom sjöutsikt. (Adolfshamnn vid Stora Bruket)

Så ytterligare en sång:

"Nu hoppar haren kråka på ängens vita gräs". Tänk, jag trodde att han bara satte samman ord, Alf Hambe. Men i går fick jag verkligen se att det är en del av verkligheten!

Portad for ever?

2010-03-05T16:08:00.007+01:00

Det här är egentligen fusk. Krokusen är fotograferad i pappas växthus, men den lovar vår, eller hur? Och löftet sprider glädje.

Jag är besviken. Riktigt besviken.
Men så ser jag vad jag är besviken över – en bagatell, ett ingenting.
Bör jag skämmas över att jag blir besviken över en liten bagatell, när allt det huvudsakliga är som det ska?
Nej. Egentligen inte.
Jag ska bara vara tacksam för att jag är i den situationen att en liten bagatell kan göra mig besviken. Då är jag frisk, riktigt frisk!
Så här är det.
Jag hade fått tid för att ta bort min port-a-cath, den där grejen som är inopererad under min hud, för att möjliggöra cellgiftsbehandlingar. Nu skulle jag äntligen få ta bort den.
En liten operation, men ändå måste alla förberedelser göras.
Fasta från midnatt.
Skrubbning från topp till tå, med den där vassa svampen och uttorkande tvålen. Håret –ja, jag har ju lite hår nu – det blir som svinto, hårt, torrt, spretigt.
Rena kläder.
12.30 är min tid, så rejält hungrig är jag. Sitter i väntrummet och drömmer om den där mackan man får efteråt. Läser i min bok.
-Tyvärr Eva!
En ung sköterska kommer in. Tyvärr, det har komplicerat till sig, en operation har tagit längre tid än beräknat, en akut kom emellan. Min lilla operation måste därför skjutas upp.
Jag bör varken bli arg eller besviken, tänk på dem som orsakat förseningen… inte skulle jag vilja vara i någon av deras kläder.
Ändå, blir jag så besviken.
Trött, hungrig, jag trodde jag skulle bli av med porten.

Nu blir det ett nytt försök på min födelsedag. Den 17 mars. Med hela proceduren med fasta, skrubbning..
I barndomen var min födelsedag krispiga tulpaner, takdropp och tårta.

Ett år var födelsedagen ett akutbesök på Infektion efter en veckas svår magsjuka… jag minns att apotekstjejen gratulerade mig, när hon skrev mitt personnummer på medicinen…
I fjol var det finnålspunktion av min misstänkta knöl.
Och i år blir det då liten operation.

Ja, ja, födelsedagar ska ju firas…
Vi har haft underbara dagar, våren är äntligen på väg. Vintergäcken blommar, snödropparna tittar upp och de få fåglar som visar sig i vattenbrynet tycks livliga och fulla av energi inför den kommande säsongen.

Jag har plockat fram min cykel!
Klär mig varmt, och trampar saligt iväg
Här nere tinar vägarna först! De blir bara och torra snabbt. Inte som i norr där de är isbelagda till mitten av april. Så nu cyklar jag.

Kallt är det fortfarande, - 7°C i natt, några minusgrader på dagen.

Stelheten i kroppen har släppt! Den släppte helt plötsligt efter den senaste akupunkturbehandlingen! Det är alldeles otroligt, det känns som om hela kroppen är nysmord, armar och ben kan röra sig utan motstånd, jag går nerför trappan utan grimascher ….

Så vad spelar det för roll att jag får ha min port-a-cath en och en halv vecka till? Ingen alls.
Solen skiner, våren kommer och i år ska jag mer än någonsin vara med och suga i mig varje god droppe solsken..

Alvarsvitt

2010-02-25T15:00:00.010+01:00

Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle ha så stor glädje av ett par skidor här på Öland!

Så som i min barndom, står de gedigna träskidorna lutade mot husets vägg. Kabelbindningarna gör det möjligt för mig att använda mina vanliga vinterskor.
Pjäxor hade vi som barn, speciella läderpjäxor med en skåra runt hälen för bindningen att ligga i. Dubbelsnörning, och händerna var alltid stela av kyla när de skulle försöka remma upp de frusna knutarna.
Men nu har jag alltså mina vanliga vinterskor.

Jag sätter mig i bilen och kör rakt ut på alvaret. Det är bara vid Möckelmosse som det finns en parkering upplogad, därför stannar jag där också idag.

Och jag klättrar över stenmuren, spänner på mig skidorna. Skidar rakt söderut.
En blek sol tittar ner, för övrigt är det bara vitt.
Dis och dimma, sol i dimma, vit snö. Det är så otroligt vitt att jag egentligen inte ser någonting alls!
Det känns som att ha stoppat huvudet i en säck av vitt ljus. Jag ser inte marken, jag ser inte om det bär av upp eller ner – nu är ju alvaret platt, men snödrev som gör marken något ojämn finns det. Jag ser inte vad som är himmel och vad som är markyta. Allt är vitt.
Så vitt att det spränger i ögonen.
Och jag åker, rakt fram, i oändlighet.

In i den vita säcken. Ser inget framåt, inget bakåt eller åt sidorna, allt är bara vitt.

Vinden är stilla, så mina skidspår syns bakom mig, tur det, annars skulle jag aldrig vågat ge mig iväg.

Det är en helt otrolig känsla, att ensam åka ut i allt detta vita.

Några enbuskar dyker upp, några låga små alvarsträd. En halvt uppäten hare –
En korp kraxar.
För övrig total tystnad.

Solen bryter igenom alltmer.
Inget snöskoterbuller.
Inga fjällturister.
Bara jag och alvaret.
Det är nästan andäktigt.

SNÖ SNÖ SNÖ

2010-02-23T19:02:00.003+01:00

Det pratas knappt om annat än om vädret dessa dagar. Inte ens OS berör människor så mycket som det eviga snöandet, den eviga vintern.
Jag skottar snö mest varje dag, känner hur armar och rygg får sin dagliga motion med snöspaden.
Nu börjar det bli svårt att få plats med snön, den rasar ner igen, strax efter att jag lagt upp den.
Promenera kan man endast på plogade vägar, annars blir det till att pulsa.
Pulsa i knädjup snö.

Simon, min yngste son, och hans flickvän Laura kom på besök över helgen. Hon har aldrig varit på Öland förut, så vi måste ju visa henne allt i Mörbylånga som är värt att se.
Flädervägen, så klart.
Och fågeltornet, hamnen.

Jag har bara ett par skidor, så vi pulsade runt.
Det är nyttig träning.

Och de byggde en snölykta av den fina kramsnön.

Det har blivit en vinter så som vintrarna var förr.
Alla är tagna på sängen.
SJ upptäcker – liksom varje vinter – att tågen inte fungerar i snö.
-De är gjorda för torr snö, inte fuktig som den vi har här.
Hus rasar för taken är byggda som om det aldrig snöade.

Fast den gång man byggde stadskärnor på romerskt vis, i vackra kvarter, tänkte man ju inte heller på att den egentliga meningen med kvarteren var att skydda från för mycket sol och ge fritt tillträde för svalkande vindar … något som visserligen är ändamålsenligt i sydligare nejder, men knappast i vårt oftast kyliga klimat..

Kallt, förresten.
Det beror på hur man ser på det.
De senaste 900 000åren har vi oftast haft is här i Skandinavien.
100 000 år is, sen en kortare period på 10-15 000 år med klimat som det vi har nu, 100 000 år istid igen, och en kort 10-15 000 års ”värmebölja”
Så där har det hållit på. Och vi är snart inne i en 100 000 års isperiod igen, även om vår klimatpåverkan kanske kan fördröja den något lite…
Men stå ut, vänner, efter 100 000 år kommer värmen tillbaks…

Fast jag hoppas nog på en vår ändå, nu, alldeles snart…
Och småfåglarna kvittrar friskt.

Hägern flyger över åkern och snön klibbar under mina skidor.
Det droppar från takrännan och Aftonbladet skriver på löpsedeln att våren finns inom räckhåll.
Jag är också hoppfull då jag tycker att stelheten i mina armar och ben blivit lite bättre. Gör det inte också lite mindre ont i mina leder, blir jag inte lite mjukare?
Yoga var morgon.
Träning i form av skidåkning, pulsning, skottning.
Akupunktur.
Qigong i varm bassäng.
Tiden, jag har ätit mina tabletter i snart tre månader, kroppen vänjer sig.
Ja, allt tillsammans, samt drömmar om en annalkande vår, det gör att allt bara blir bättre.

Än är det vinter...........

2010-02-12T20:03:00.006+01:00

-Är vi på Öland eller är vi i Sundsvall? frågar pappa i telefon, med ett skratt.
Jag tvekar.. inte har jag märkt att han varit så virrig, har det slagit helt runt nu? Vet han inte längre var vi är…?
-Man kan ju tro att vi aldrig flyttat!

Nej, inte snurrar det för pappa, det är snarare naturen som snurrar..
Vitt, vitt, vitt.
Snöhögarna i Mörbylånga växer.
Min trädgårdsgång blir djupare och djupare. Groparna där de stackars hungriga rådjuren grävt efter fallfrukt blir som grottor i snötäcket. Fasanerna plöjer sig fram – fast oftast använder de ju skottade gångar, vilket jag berättat om tidigare..

Vinten påminner om min barndoms vintrar. De senare åren snöröjs vägarna i norr med snöslungor, snökanterna bli annorlunda. Här plogas det fortfarande – ingen idé att skaffa snöslungor för de sällsynta vintrarna, plogar räcker oftast till.
Men det leder till att landskapet blir ett annat.
Snöhögarna växer. De blir till berg, härliga berg för barn att åka pulka i.
Vägarna kantas av höga snövallar.
Ja, det ser ut som det gjorde i Långsele, när jag var barn. Vita tjocka snövallar.

Annars ser Ölandsvintern ut på ett lite annat sätt än den jag är van vid.
Här draperar flygande, flytande snöböljor vägarna, som mjukt tyll sveper de fram. Vägen blir mindre och minde, drivor bildas tvärs över vägarna.
Runt träden, runt varje buske bildas drivor, vindens riktning syns tydligt. Hålrum på vissa ställen, höga drivor på andra sidan.

En uppskottad väg driver genast igen.

Kalmarsund är isbelagt.
För en vecka sen såg jag hur svarta fåglar trängdes tätt, tätt i en liten öppning strax under bron. Några svanar flög över bron, söderut. Gav de upp? Nu är också de små öppningarna frusna och fåglarna borta.
En isränna under högbron. En isränna fylld av tallriksis..

Min syster Karin har varit här, och vi fick en fantastisk solig dag på alvaret, med mina ”nyfådda” skidor.
Vi kände oss båda som när vi var barn, i Långsele, när vi åkte över lägdorna för att samla poäng till ”snöstjärnan”.
Men det här var inte Långsele, det var Stora Alvaret på Öland!

Sen gick solen i moln och jag blev vrålförkyld.
Besviken, nåt så oerhört, över att jag skulle vara sjuk igen, att jag inte orkade, att jag hörde mig själv gnälla över ont…ont i benen, ont i knäna, ont i halsen…

Ändå hade vi fina dagar, fast vi gick inte de där långa sköna promenaderna som vi hade planerat.. och egentligen var det en välsignelse för min brutna lilltå! Jag har äntligen tvingats lyssna till den, låtit den vila, och kan jag inte nu klokt konstatera att den mått bra av vilan?
Liten och röd, tjock och skimrande som en stekt prinskorv är den, öm och ond, men jag kan nu gå betydligt bättre än jag kunde för en vecka sen…

Cykeln den står där den står, det tycks dröja länge innan den kan komma fram. Så nu har jag lånat böcker om yoga.
Gör solhälsningen var morgon- fast långt ifrån så elegant som de unga eleverna i en skola vi besökte i Indien..

Jag tränar lite på min boll.
Qigongen i vattnet – o, så underbart!
Nu när jag har varit sjuk igen, bara förkyld den här gången, men ändå, och när jag känner hur jag ”vaknar upp” igen, då kommer åter den där nästan lycksaliga känslan av att min kropp är min.
Mitt liv är mitt, jag ska tacksamt ta emot, ta vara på varenda dag jag har!
Även om det snöar, även om vinden viner och ingen vår syns inom räckhåll…

Träning

2010-02-03T20:10:00.004+01:00

Det snöar, mer och mer.
Jag skottar. Mer och mer.
Det är ju i och för sig en god träning det också, bara man undviker de sneda rörelserna.
Men fasanerna bligar så irriterat på min trädgårdsgång när jag inte hunnit skotta. De plöjer sig fram i djupsnön, simmar i snön.

Men om jag går ut, då flyger de minsann, de skriker och larmar och lyckas med kort startsträcka lyfta den tunga kroppen.
För att sen åter trava vägen fram när kusten är klar…

När gången är skottat inspekteras den noga.

Jag var till sjukgymnasten igår.
Har oroat mig för mina onda knän, mina tunga ben och ömma leder. Visst vet jag att det är biverkningar man kan få av medicinen, men i ärlighetens namn så har jag haft ont i knäna förr. Efter långa cykelturer…
Tanken på att knäna skulle vara dåliga, att jag sliter ut dem med cykling har jag värjt mig för, och därför knappt registrerat…
Nu lugnade hon mig så helt!
Att knäna gör så ont nu, är säkert för att jag redan hade svagheter i dem… och botemedlet är att träna dem!
Även om det är tendenser till artros, så är det träning som är det viktigaste.
-Men kan jag inte slita sönder knäna då?
-Blir du svullen? Inte? Nej, då är det ingen fara. Svullnad är ett tecken på att de har överbelastats, men annars är det bara bra med träning! Du stärker upp musklerna runt om och avlastar därmed lederna.
Så skönt! Jag har alltid känt en viss bävan när jag efter en lång cykeltur haft riktigt ont i knäna:
-Nu har jag nog förstört någonting, har jag tänkt.
Men så är det alltså inte!

Men än är det långt kvar innan jag kan göra några långa cykelturer.
Dels är ju min kondis så dålig, men jag cyklar på motionscykeln på gymmet… Dock är tio minuter där evighetslånga medan en halvtimmes cykeltur på mina fina cykelvägar går i ett nafs.
Sen är det ju det här med snön… Cykelbanorna är översnöade.
Den brutna tån gillade inte folkdansen i måndags, så nu kan jag knappt gå…Än mindre ställa mig på skidor .
Motigt nu.
Men jag har min stora boll, jag gympar så gott jag kan. Och jag har gymmet.
Det ska nog bli ordning på mig också.
Jag är så evigt tacksam att jag får/kan cykla trots att knäna gör ont… det ska inte få hindra mig.
Jag köpte några fröer i går.
Kunde inte låta bli. Det är ju så ljust nu. Och det ska väl bli vår snart…
Men jag försäkrar, jag har ännu inte sått någonting. Det räcker med att hålla fröpåsarna i handen, än så länge…

Min riktiga cykel står inne under tak, det här är en gammal, dålig, och inte lär den bli bättre av sin vinterförvaring?

Förresten, om ni skriver en kommentar - o, gör gärna det, jag blir alltid så glad när jag får respons! - så har jag nu blivit tvungen att lägga in en granskningsspärr. Jag har nämligen börjat få spam-liknande kommentarer... Men den enda skillnade för er är att jag kollar igenom att det är en "äkta" kommentar innan den blir publicerad. ( jag tror endast att det gäller "anonym" kommentarerna)

Vinter

2010-01-31T18:06:00.006+01:00

Det knarrar under skorna när jag går. Vägen ner till samhället, och i hela samhället är gnistrande vit, prima sparkföre.

Men ingen åker spark här. Många cyklar trots de isiga vägarna. Utan hjälm, dessutom!
Jag har lärt mig att man ställer undan cykeln när snön kommer, sen är det sparken som gäller. Till dess att vägen tinar fram igen.
Jag kan fortfarande känna den sprittande lyckan, bara jag tänker på vårens första cykeltur på den nyframtinade grusvägen. Doften av våt väg, av cykeln, av smältande snö i dikena… friheten det innebär att åter kunna cykla.

Snön ligger nu några decimeter djup, luften är torr och kall.
Det är riktig vinter, en så´n vinter som smakar barndom och Långsele.

Jag har fått ett par gamla gedigna träskidor av Anki. Tack Anki!!!
Så spänner jag dem på fötterna, hemma utanför min dörr. Jag stakar mig ut längs havet. Jag hade tänkt köra upp till alvaret, och åka där, men det snöar och jag sparar alvarsturen till en soligare dag. Dessutom var det –17,7 º C i morse! Det kallaste denna vinter.

Åka vilse i snörök och vithet har jag inte lust med när det är så kallt…

Så jag ger mig iväg. Skidor på fötterna, stavar i händerna. En lycka genomströmmar mig, så härligt, så fritt.
Jag åker över åkrarna, jag följer väl uppstampade harstigar.

Deras små mjuka tassar har preparerat spår som passar perfekt för mina skidor. Stavarnas gnekande i den ibland av vinden hårt sammanpackade snön. En korp kraxar.

Några rådjur letar desperat föda på majsåkern..

Jag kommer så ner till havet.
Där är alldeles stilla. Alldeles tyst. Inte ett vågskvalp, inte ett fågelrop. Havet är fruset så långt det går att se.

Ja, när jag körde över bron till Kalmar i fredags, såg jag att det faktiskt var fruset hela vägen över. En liten ränna mitt under högbron. Någon liten pöl där mängder av frusna fåglar samlades, annars bara vitt.

Jag skidar fram, men det går sakta. Benen är tunga, fötterna gör ont, jag har så dålig kondition. Det har inte gått obemärkt förbi, det här året, och hormontabletterna jag äter nu, ger som biverkan just trötthet i ben och muskler, ledvärk… men, men, det är bara att arbeta sig fram.
Konditionen ska jag hitta igen, hoppas jag. Biverkningarna av tabletterna kanske kroppen vänjer sig vid. I vilket fall är det att föredra, framför att låta bli att äta dem…
Och i morgon är det februari! Ett steg närmare våren…

Kurorten Mösseberg

2010-01-25T10:55:00.009+01:00

Så är jag hemma igen, efter en stärkande, fin vecka i Västergötland.
Mösseberg.
Mösseberg är ett av platåbergen, de som sticker upp ur det annars ganska plana landskapet. Och som jag skrev sist, här vid foten av berget, eller klättrat en liten bit upp, ligger kurorten.
Berget reser sig lodrätt rakt upp, på sydsidan ligger denna fantastiska park och det stora huset.

När solen ligger på, vår och sommardagar, måste det bli en växthusliknande miljö här.
Jag kan gott föreställa mig varför man valt att lägga en kurort här.

I den vackra parken finns mängder med mindre träbyggnader, kalla och frusna nu, men de minner om svunna tider.

Och nu är jag här. En av många rehab-patienter.
Jag får så lustiga bilder i mitt huvud.
Dels den där om att vi ser ut som kvinnliga buddistiska munkar, de brukar ju vandra i enhetliga kläder och med rakade huvuden. Nu har vi ju alla hår, men det är väldigt kort på de flesta av oss…
Vattengymnastik i bassängen, vi tänjer och stretchar, hänger likt havstulpaner fastkletade vid bassängkanten..
Som strandande insekter ligger vi sen på yogamattor och lyfter armar och ben utan att förflytta oss…
Men det är så gott. Det känns att muskler finns där jag inte trott några muskler skulle finnas.

Det väsentliga med den här rehabiliteringen är just den fysiska träningen. Att hitta tillbaks till rörelser, att bygga upp styrka oh kondition. Förebygga lymfödem och andra problem genom smidighet i muskler och leder.
-Men det tar minst ett halvt till ett år, innan alla av cellgifterna skadade friska celler har återhämtat sig.
Det är lite skönt att veta. Jag måste lära mig att vara snäll mot kroppen, att tålmodigt och segt träna den, men att inte misströsta när jag känner att jag inte orkar.
Bubbelbad på kvällen, skönt att slappna av de trötta musklerna i varmt bubblande vatten. Skönt att sträcka ut alla senor och leder i bassängen.

Vi har ett eget bord i matsalen, vi elva som kom samma dag. Och alltefter att veckan går, hinner vi lära känna varandra mer och mer. Vi kommer från olika situationer, har olika svårigheter med oss, men vi möts här med det gemensamma målet att lära oss hantera vår situation både fysiskt och psykiskt.
Det är gott.

Det finns också tid att gå ut i det vackra vinterlandskapet,

Maria och jag går långa promenader, både i den lilla staden Falköping, och uppe vid bergskanten. Frisk ren vinterluft.

Nu har jag också denna vecka gjord, nu har jag verkligen avslutat min cancerperiod.
Porten sitter kvar under huden vid vänster nyckelben, jag kan inte riktigt förstå varför jag ska ha den kvar…
Nu är jag frisk. Nu startar resten av mitt liv.
Det goda livet.

Och nu längtar jag efter vår...

Mösseberg

2010-01-19T08:54:00.003+01:00

Ett tjockt lager snö ligger över Västergötland. Det syns att det aldrig varit över noll, snön är kritvit och fluffig, drivorna djupa, vägarna vita.
En stor vacker gammal park, med resliga träd, vitmålade av snö på ena sidan stammen, vackra trähus med snickarglädje runt om i parken. "Öferläkare" står på en skylt, "Kontor" på en annan.
Husen är tomma och kalla nu, men det är inte svårt att föreställa sig finklädda herrar och damer på kurort, spatserande runt i parken... Alla träden i grönska, fåglar, blommor.
Berget, Mösseberg ligger bakom, eller egentligen ligger kurorten en bit upp på berget.
Det största huset, huvudbyggnaden, fortfarande ett vackert gammalt trähus, med långa loftgångar och balkonger, det är det som används nu. Och det är tillbyggt med en stor nyare del.
Här går vi ibland omkring i vita morgonrockar, alla de kortklippta kvinnorna. Likt buddistmunkar.
Vi får gymnastik och bubbelbad, vi får egna träningsprogram.
Mjukgymnastik på morgonen, god mat i matsalen.
Ja, vi har det så gott.
Alla har vi dessutom liknande erfarenheter, vi har liknande historia.
Jag är den enda från Öland, de flesta kommer från Stockholmstrakten, Stockholms landsting betalar vistelsen, till skillnad från Kalmar landsting. Kalmar har inte avtal med någon rehabilateringsgård. En klar brist!
Jag har sökt, och fått fondmedel från CTRF - tusen tack CTRF- men det innebär också att jag endast har en vecka här, medan de andra har 12 dagar.
-Så synd, sa läkaren, man hinner så långt på tolv dagar... men en vecka är bra det med...
Kan stressa mig lite.
Det känns ännu viktigare för mig att verkligen ta vara på varje dag, varje aktivitet här...
Det är gott, det är så gott att vara här.
Jag kom i lördags, det är tisdag idag, och det känns redan som att jag har varit här väldigt länge. Det är fint.
Jag sitter nu i källaren, vid en av två gästdatorer. Alldeles bredvid mig är S:t Eriks Kapell. Som en liten grotta under stora huset. Påminner mig om internetcaféet i Mt Abu, Indien, vägg i vägg med hindutemplet.
Inga bilder idag. Bilderna kommer när jag kommer hem. Nu ska jag iväg och få mitt personliga träningsprogram i gymmet. Hinner knappt läsa igenom vad jag skrivit då klockan tickar fort och jag måste skynda mig för att hinna i tid till sjukgymnasten...
Men jag har det gott. Ska nu lära mig se framåt, våga lita på att isen bär.

Tulpanens Dag

2010-01-16T14:39:00.003+01:00

Igår stod jag i badet igen, det varma ljuva vattnet på behandlingsbadet på sjukhuset.
Qigong.
Jo, visst är det lite svårt att hålla jordförbindelsen, när kroppen är lätt och mjuk, men det är så underbart det där att vara lätt och mjuk.
Armarna rör sig smidigt, det är så skönt och välgörande att sträcka ut, att tänja alla muskler och senor. Värmen gör det lätt.
Jag tittar på dem som står framför mig, perspektiven bryts i vattnet, de ser ut att bestå av huvud och ben, fötter. Som så´na där huvudfotingar barn ritar.. Huvudfotingar är vi allihop, ändå är det armarna som rör sig mest.
Man kan känna sig så vacker, smidig, ja rent av graciös, när man står där i vattnet och rör sig likt svajande sjögräs.
Här suger vi på varje rörelse. Känner in. Långsamt.
Total kontrast till de snabba, rytmiska rörelserna i folkdansen. Där gäller det att hålla tungan rätt i mun, att hinna uppfatta vart foten ska nästa sekund… fast jag hinner aldrig uppfatta det…
Så olika, och så väldigt bra, på var sitt sätt…
-Nu får ni använda de fem minuter som återstår till vad ni vill… säger ledaren när musiken tystnar.
Och jag flyter ut i vattnet, ligger rakt upp och ner, sträcker varenda muskel, varenda sena i hela kroppen, och det är bara så ljuvligt underbart!

Jag mår så gott när jag går därifrån, glad över att jag hittat den här gruppen. Och inte blir jag mindre glad när jag utanför MAXI möts av en hel massa unga flickor. De står med stora hinkar fyllda med tulpaner, delar ut en bukett med tre vackra blommor till var och en som passerar.
-Får jag ge dig en tulpan idag, det är Tulpanens dag.
-Va, får jag dem?
Människor häpnar, får vi dem? Alla ser vi lika glada och förvånade ut, får vi dem?

-Det här var det roligaste jag någonsin gjort, hör jag en av tjejerna säga till en annan. Dela ut tulpaner…
Stämningen inne i affären är en annan, alla ler, alla är så positiva.
Trädgårdsmästardotter som jag är, så tycker jag egentligen att det är lite konstigt att Tulpanens dag firas i januari. När jag var barn kom tulpanerna alltid lagom till min födelsedag, i mitten av mars.
Jag tycker fortfarande att det krispiga ljudet av tulpanstjälkar mot varandra, betyder JAG FYLLER ÅR. Det betyder vår, takdropp och tinade fläckar på grusvägen. Jag älskade tulpaner då och jag älskar dem nu, också när de kommer i januari!

Men vi är många som längtar efter vår och varmt vatten....

Jag åker i morgon till en rehabiliteringsvecka i Mösseberg, Västergötland. Jag ser mycket fram emot det, tänker mig att det ska bli det tydliga avstampet från min sjukdomstid, in i den friska vardagen.
Min blogg vill jag nog fortsätta att skriva i, det är så roligt att göra det. Och jag ser att ni fortfarande är många som följer mig.
Men bloggen kommer att återgå mer i det den var från begynnelsen, hoppas jag. En betraktelse över livet, ö-livet och Öland.
Ja, ja, vi får väl se vad det blir. Somliga skriver varje dag, ibland flera gånger om dagen, för mig passar det nog bättre med någon gång i veckan. Bloggen får inte vara ett självändamål. Inte heller tänker jag låta den tynga mig. Tillräckligt mycket har jag gjort av plikt och för att ”vad ska de andra annars tänka” .
Det liv jag får nu, efter cancer och behandlingar, det känner jag verkligen att jag vill använda på det allra bästa sätt. Ärligt. Sant. Klokt…. Och fyllt av tacksamhet.

Vinterdagar

2010-01-12T15:46:00.003+01:00

Nu är jag frisk och full av kraft.
Så är det..
Men det kanske inte stämmer riktigt, inte alldeles riktigt.
Jag är frisk. Onkologläkaren talade om för mig att man ofta hamnar i en svacka efter allt man gått igenom. Att de anhöriga kan ställa sig förvånade:
-Är hon inte glad nu, när allt är över?
Att kroppen är trött av alla cellgifter, av strålning, av sjukdomen och chocken.
Man ska inte begära av sig själv att man är på topp efter en sån här pers.
Fast det skulle väl inte gälla mig?

Ändå kanske det gäller mig också, precis som alla andra. Jag är så trött. Jag orkar inte riktigt vakna på morgonen, jag tycker inte att jag vaknar på hela dagen.
Jag är trött. Kroppen är tung. Och jag är besviken på att kroppen är tung, seg, trött. Nu vill jag vara alert. Fylld av kraft.

I går kväll började jag en av mina nya aktiviteter: Jag gick med i en grupp folkdansare. De dansar bl a ungerska, rumänska, och makedonska danser, till underbar musik.
Jag följer så gott det går. Stampar och klampar, svänger med benen i snabba takter.
Det känns roligt, det känns väldigt roligt, men mycket snart känner jag totalt stopp både i huvudet och i kroppen.
Jag orkar inte!
Så himla ansträngande är det inte, men jag orkar inte.
Jag sätter mig och tittar på de andra, och jag försöker duktigt förklara för mig själv att det är så helt naturligt att jag inte orkar. Jag försöker berätta att krafterna kommer att komma, att jag måste ge min stackars kropp tid, att den kommer igen. Men ett trumpet barn sitter inuti mig och skriker att : Jag vill kunna nu! Jag vill inte vara svag!
Jag känner mig som en stolpande elefant bland balettdansöser…
Ändå är jag övertygad om att jag ska fortsätta. Jag vill fortsätta. Jag tycker att det verkar vara ett så roligt sätt att umgås, både med människor och med musik, och dessutom få motion på köpet.

Jag har också börjat qigong i behandlingsbadet på sjukhuset.
Det var skönt!
Det var helt underbart avslappnande och skönt. Varmt vatten upp till axlarna, mjuka stilla rörelser i varmt vatten, stilla musik.
Fyra kvinnor i vattnet och en ledare på bassängkanten.

Dagliga promenader i det fortfarande så vintervita landskapet.

Det har blåst rejält, de stackars små hararna kurar, halvt översnöade, mitt ute på ett fält i blåsten…

Koltrasten äter med god aptit de bär som ännu hänger likt julprydnader i träden.

Snö, mera snö...

2010-01-07T20:22:00.005+01:00

Ja, så har vintern kommit rejält också till oss här nere på Öland.
Vägarna är vita, finfina sparkvägar, men ingen åker spark. Snöröjningen håller igång, från morgon till kväll, vinden viner och drar med sig snön,. Så även nyplogade vägar har kompakta vallar.
Lite som att vara på fjället. Vinden. Snön, allt det vita.
Trots det dåliga väglaget ser jag många som cyklar. Också äldre herrar… Men jag låter min cykel stå inne, jag vill verkligen inte utsätta mig för benbrott. O, så jag längtar efter att få ta fram den igen, efter att cykelvägarna ska tina rena!

Termometern visar endast några få minusgrader, det är skönt. Jag hör att det är betydligt värre på de flesta andra ställen.

Jag skottar upp snö på mina rosrabatter, det känns fint att ge dem ett extra skyddande täcke.
Lindar hönsnät och aluminiumfolie runt det unga plommonträdet, och körsbärsträdet jag planterade i våras.
Rådjuren har nämligen hittat hit. De lockas av de äpplen jag låtit ligga kvar för koltrastarnas och fasanernas skull… visst får rådjuren äta äpplen, men barken på de unga träden vill jag verkligen inte att de ska skada.

Det är riktig vinter. Det känns på något sätt väldigt riktigt, som det ska.- Vinter i januari, snö som täcker marken, sniglarna kanske fryser ihjäl… så blir det sen vår.
Det är lättare att glädjas åt snödropparna som blommar när det varit vinter… när man slipper misstänka att de tagit fel på årstid.

Fasanerna med sina tunga kroppar plöjer sig fram i den djupa ulliga snön. De ser ut som vilsna vikingaskepp..

Jag har ätit mina hormontabletter i dryga tre veckor. Och även om jag tycker att en dimma ligger över världen och mig, så mår jag nog bra på dem. Tröttheten jag känner kommer kroppen säkert att vänja sig vid. Det kan kännas oändligt att jag ska äta dem i fem år… men om de håller mig frisk så är det för mig ett billigt pris.
Och jag fryser inte längre så mycket om huvudet! Håret är nu så pass långt (ja relativt sett) och tätt att det faktiskt värmer! Det känns underbart!

Ut med 2009 - in med 2010

2010-01-03T14:14:00.005+01:00

Strålande sol och bländande vit snö. Kylig vind, men anoraken skyddar mig. Det är friskt, rent klart.
Ett nytt år har börjat.
Aldrig förr har jag varit så mån om att städa bort det gamla året.
Jag tar ner min gamla, 2009 års almanacka, lossar den från spiken den hängt på ett år.
Ibland står ett telefonnummer i kanten, någon annan viktig anteckning. Så jag bläddrar igenom.
Januari, det var Indien och bröllop.
Februari, en kort kall månad, då vinden ven och jag har en Göteborg- anteckning i slutet av månaden. Jag hälsade på Olle och Simon.
Då.Innan.
Sen kommer mars. Mammografi den 3:e. Små svaga blyertsmarkeringar… VC… bröstmottagn.
Som om jag ville kunna sudda bort dem. Ändå måste de stå där.
De fruktansvärda veckorna, sömnlösheten, tapetseringen av vardagsrummet, färgburkarna blandade med ångest och kommissarie Sejer i talboksformat.
Ofattbarheten. Skräcken.
Almanacksbladen är tomma, vita. Jag vågade inte skriva någonting.
Så kommer en svag anteckning op. i början av maj.
Midsommar, ett litet c. Längre fram, efter några månader står det lite tydligare cellg.
Så den 25 juni, ett kors längst ner. Mamma.
Beg.byrån.
Bouppt.

Allt så kort som möjligt.
Fler cellg. Överstrukna ibland och nya datum ditskrivna.
Stråln. står det sen. Med starkare penna, större bokstäver.
Och till sist, i december, ett stort KLAR.

Den almanackan förpassas till pappersåtervinningen, den har funnits med ett svårt år, jag vill inte ha den kvar, vill inte bläddra fler gånger i den.
Hänger upp en ny.
Solen och vinden idag, jag går ut, måste ut, vill ut.. tar på mig anoraken som jag inte använt tidigare i vinter.
Ett kvitto i fickan.
Den 23 mars 09. två dagar före beskedet.
Ändå anade jag då, jag hade fått återkallelsen till mammografin, prover var tagna på knölen… de sömnlösa nätterna hade börjat.
Jag var på IKEA och köpte en bokhylla. Minns faktiskt ångesten.
Köpte tapeter och färg.
Sömnlösheten hade börjat.

Jag känner nu att jag blivit buren rakt genom allt detta, och jag är ute på andra sidan!
Det är otroligt, jag har kommit igenom det mörker som jag då trodde var evigt.
Nu har jag ett nytt år, jag känner mig frisk, jag är frisk, och jag kan börja träna upp min kropp igen.

På nyårsdagen sjöng vi tillsammans med några andra körer, i Algutsrums kyrka. Och jag gick dit utan att ha något på huvudet!
Det känns så stort. Jag döljer inte längre en flint, jag har en frisyr, visserligen väldigt kort, men dock, jag har hår!
Så lämnar jag buffen i det gamla året.
Går in i det nya med stolthet och glädje.
Och tacksamhet.

Gott Nytt År

2009-12-30T17:39:00.005+01:00

Julen kom och gick.
Huset fylldes av barn, stora, vuxna barn.
Det är så gott att få hem dem alla, och de stannade ganska länge, alla utom Olle.
Han är i Egypten nu, ville väl bada lite mer.
Kanske tyckte han inte att det var varmt nog, här i hamnen på julaftonsmorgonen?

Tack vare att jag avstod från årets juldopp, kunde jag fotografera istället. Det gäller nämligen att vara snabb med kameran vid juldoppen, ingen har lust att posera särskilt länge. Isen är ivägen. Fötterna blir bortdomnade.
Men han badade. Utan bastu!
Vi hade planerat för en lugn och trevlig jul, men redan på julaftons morgon, efter badet, upptäckte vi att avloppet svämmade över i källaren, och vi fick klara oss utan toa och dusch, utan att kunna diska, vare sig i maskin eller för hand.
Fem personer i ett pyttelitet hus. På jul.
Pappa bor väldigt nära, och det var tur det, så julmiddagen bar vi bort till honom, vi åt och diskade där, toan användes flitigt.
Och på juldagen lånade de unga grabbarna en rensmaskin av vår granne, och de stod i avloppsvatten upp till anklarna, sa de. Jag tror att det var en lätt överdrift.
Huset stank avlopp, men ganska snart vädrades det ut och det kunde bli jul igen.
Snön var så vackert vit innan de kom, ja, de hann se den, men sen kom regnet, och det har regnat i stort sett oupphörligt hela helgen.
Idag, när de sista åkte, idag kom solen, den har strålat så fint hela dagen. I lä var det riktigt, riktigt varmt. Tänk att den verkligen kan värma, trots att den ännu är så svag, och trots att termometern visade på –4.
Det var ju så här jag ville att det skulle vara hela julhelgen, det var det här jag vill att Sam skulle få se, hans första jul i Sverige.

Jag har börjat med mina hormontabletter, känner mig så sömnig av dem. Men det innebär också att jag sover väldigt gott på nätterna…
Antagligen kommer jag att vänja mig vid dem, och när bara solen kommer lite mer..
I går hade vi körövning med en annan kör… och jag gick dit utan buff!
Kallt om nacken, kallt om huvudet, och det kändes modigt. Håret är fortfarande mycket kort, men det finns där.
De som inte känner mig, de tänkte nog endast att jag har en väldigt kort frisyr.

Jag är väldigt trött i dag. Huset blev tyst och tomt, och jag vill bara sova.
Och jag vill önska alla ett riktigt Gott Nytt År!
Jag hoppas att 2010 ska bli lättare än 2009. Ibland tänker jag att det var för att vi aldrig firade nyåret i fjol, som det blev ett så svårt år. Vi satt på flyget till Indien, på nyårsnatten, och själva nyårsfirandet försvann vid en
tidszon...
Men det här året. Måtte det bli ett gott år.
Alltid känner jag en bävan inför ett nytt år.. en rädsla över vad som kan hända. Större nu än den brukar, men ändå hoppas jag på ett rent och klart år, ett gott år, utan så mycket svårigheter. För min egen del ett år med återhämtning och friskt mod. Ett år då jag ska bli starkare, ska våga tro på livet igen, ska känna kraften återkomma. Jag tycker mig ha blivit så oerhört mycket äldre det sista året, jag ser en gammal kvinna i spegeln, känner en gammal trött kropp... Men av det nya året önskar jag få kraften att känna mig yngre och starkare igen, och med hår på huvudet kommer nog också lite mer av det gamla vanliga jaget fram...

Vinter i Mörbylånga

2009-12-17T10:33:00.004+01:00

Snön yr utanför fönstret. Pannan är nysotad och nyladdad med pellets, en eld knastrar i kaminen – mest som trevnad – och det känns verkligen att julen är i antågande.
Jag är glad att strålningen nu är över, att jag hann bli klar med den innan detta snöande började. Innan vägarna blev glashala.
Sakta börjar jag vänja mig vid tanken att det är över.
Jag försöker se det som något som var… försöker hitta imperfektformerna. Det var då. Jag hade bröstcancer… då när jag var sjuk… en gång hade jag cancer.
Jag försöker hitta tanken att det kommer vanliga dagar efter det här. Mitt liv kommer att fortsätta.
Alldeles väldigt viktigt känns det nu att göra det allra bästa av det liv jag har kvar, det liv som i ett slag inte längre är så självklart.

I januari ska jag få åka till Mösseberg, på en veckas rehabilitering. Det låter alldeles underbart, en spa-liknande miljö, god mat, förhoppningsvis goda samtal och varma bad, massage. Där hoppas jag också hitta styrka i tron på det fortsatta livet.

Strålningen har givit mig två rejäla brännskador, blåsor, vätskande sår i knallröd hud. Ont. Ont. För första gången har jag ont.
Det gör ont när jag ska sova, det gör ont närhelst jag rör på mig… men brännskador klingar av och jag tycker redan att det har vänt. Det blir bättre, snart är också det helt borta. Det blev mycket värre efter att strålningen var över, tack och lov, skulle inte ha varit roligt att få strålning på den ömma huden.
Men även det läker ihop, och jag blir en ärrad men frisk kvinna.
Julen är som sagt nära. Huset kommer att fyllas av mina stora, långa, underbara barn… alla tre och Sam, naturligtvis.

Jag erkänner att jag är trött, det har tagit på mina krafter, jag tillåter mig att gå i ett lugnare tempo. Och med förtröstan litar jag på att våren kommer med ljus och styrka.
Nästa gång jag står och tittar på ejdersträcken som flyger över sundet, då hoppas jag att jag känner styrka i stället för den avgrundsdjupa sorg jag kände i våras. Nästa gång jag ser dem, hoppas jag att mina ögon inte ska grumlas av tårar. Ja, om det inte är glädjetårar då, förstås, glädjetårar över att livet kan fortsätta.

Äntligen i mål! Underbart...

2009-12-10T16:58:00.004+01:00

-”Grattis!”. säger läkaren när han tar emot mig idag. ”Du kan nu verkligen sträcka på dig! Det har varit en lång väg…”
Ja, det har varit en lång väg. Den 25 mars fick jag mitt hemska besked, efter det har livet varit en lång väntan, en orolig väntan, på att jag ska ta mig igenom detta. Och nu är jag här!
Jag fick min sista strålbehandling idag. Och det är verkligen tur att det är den sista, då det börjar göra riktigt ont uppe vid nyckelbenet. Den tunna, tunna huden orkar inte mer.
Nu ska den få vila, även om jag vet att strålskador är som brännskador, de fortsätter att förvärras ett tag efter att strålningen upphört.
Men nu kan jag smörja hur mycket jag vill. Behöver inte vara försiktig inför nästa behandling.

När jag kom för att göra finnålspunktionen, på min födeölsedag, den 17 mars, då hade de just satt igång med att förbereda marken utanför onkologen inför en utbyggnad.
Nu, när jag är klar med min behandling, nu är bygget nästan klart.
Jag ser förtvivlan när jag ser byggnaden.
Jag minns det fruktansvärda besöket på mammografin, den smärtsamma biopsiden… sköterskorna som fanns någonstans i utkanten av min förtvivlan.

Sjukhuset kommer aldrig mer att kännas neutralt.
-Det har varit fint att träffa dig, säger de snälla sköterskorna på strålningen…
-Ja, detsamma, svarar jag, men måste genast ta tillbaks lite… alltså, det var fint at ni har varit så fina, men det har inte varit roligt att måsta komma hit!
Så skrattar vi i samförstånd.
-Nu vill jag inte se dig här mer, säger läkaren också, leende, efter det avslutande besöket. Och jag ber till Gud att varken han eller någon annan onkologläkare ska behöva träffa mig igen.
Porten, jo, men den vill de nog ha kvar ett tag till…. Äsch, jag vill bli av med den, den är ju ett sjukdomstecken.

Jag träffar E på sjukhuset, och vi sitter i restaurangen och summerar. Skönt att inte bara åka hem…
Tillhör jag den vanliga världen nu igen? Visserligen har jag inte mycket till hår, men jag är som alla andra..
Det bästa han sa läkaren, det var nog svaret på min fråga om jag bör vaccinera mig mot den vanliga influensan:
- Nja… du tillhör ju inte någon riskgrupp!
Jag tillhör inte någon riskgrupp.
Jag är nu inte mer känslig än andra.
Jag behöver inte alls sky närkontakter mer… Nu är livet tillbaks i det något så när normala!

Så kommer jag hem, och på min dörr hänger blommor.. En amaryllisblomma, en vacker stängel, med ett kort.
”Äntligen!
Antagligen den viktigaste exam Du gått igenom i ditt liv!!
Kramar /K”
Jag blir så glad. Jag har mina aningar om vem som skickat dem, men säker är jag inte… TUSEN TUSEN TACK, i alla fall.
Ja, så går jag nu en jul- och nyårshelg till mötes. Och jag är alldeles frisk.
Lite darrbent kanske, det tar ungefär dubbelt så lång tid att återhämta sig, som det tog att trycka ner den stackars kroppen.
-Men det är bara bra att använda kroppen så att du blir trött!
Så skönt, så skönt.

Och de små änderna (och andra sjöfåglar) de plaskar vidare och påminner om kommande vår.

Vilken tur att vi inte har permafrost!

2009-12-07T13:00:00.003+01:00

Redan har vi kommit en hel vecka in i december. Jag har fyra dagars strålning kvar, varav en idag... På torsdag är jag klar!
Då har jag fått min stråldos, maximalt vad min kropp relativt riskfritt kan ta emot.
Fem veckor, det kändes fullkomligt oändligt, de där första dagarna, nu är jag på upploppet. Nu är jag alldeles snart framme... Underbart!!!
En lång, lång resa, från mars till december, som en graviditet.. 9 månader.
Erfarenheten av cellgifterna känns tyngre i minnet än det egentligen kändes när jag var mitt i det. Nu är jag bara så evigt lycklig att vara klar med det.
Evigt lycklig över att bo här på underbara Öland är jag också.
Mitt i allt regnande kommer solen med en alldeles strålande dag, den trotsar väderleksrapportens prognos om regn och mulen himmel..
Varm len sol, mjuka dimmor som hänger kvar. Och benen orkar cykla Risingerundan, solen rakt i ögonen. Kor och fornminnen, dimma och sol...
Jag inrättar mina dagar efter strålningsbesöket i Kalmar. Strålning och sen smörjning när jag kommer hem. Huden är brunröd. Vid nyckelbenet, där huden är så tunn, där har jag fått lite utslag, men endast lite, lite kliar det. Fyra tydligt bestrålade områden.
Jag accepterar nu att allt handlar om sjukhuset, om att vara patient, om behandling. I fyra dagar till..
Men i helgen kom K från Stockholm. Ett mycket kort besök, men vi hann med både regnpromenad, solskenspromenad och julmarknad i Triberga.

K och jag brukar gå och gå när vi träffas. Vi strosar på alvaret, vi går längs stränder.
Vi går och går. Och vi pratar och pratar...
Redan planerar vi nu sommarens upptäcksfärder, kanske skulle man ha en GPS för att hitta alla gamla alvarsvägar och källor? På vissa kartor och i några böcker finns koordinater utsatta...
JO, jag har ju också börjat geo-guideutbildning!
En fantastisk föreläsare från högskolan, fina böcker och det är bara så spännande. Perspektiven hisnar när vi tittar på jordens utveckling, bergarternas bildande...
Det normala på vår breddgrad är permafrost... ett ca tre kilometer tjockt lager is ovanpå markytan!
Vilken himla tur att vi råkat födas under en av de mer ovanliga värmeperioderna!

Den första advent.

2009-11-30T17:01:00.007+01:00

Sol och dimma,. Mest dimma. Gröna gräsmattor och blöt jord.
Juleljus i dimma. Stjärnor i dimma.
Det är vackert, det också.

När man som jag, sjunger i en kyrkokör, då innebär advent de där härliga sångerna i kyrkan, alla stearinljusen i kyrkan.
Kyrkan full av folk..

Vi har blå kåpor, vi i kören.
En spegel där uppe, där vi klär om.
Och där ser jag mig själv, med buffen på huvudet. Som ett huckle. Som om jag skulle ut och mjölka…
Jag är så oerhört less på att se mig utan hår, kanske skulle jag ändå ha satsat på en peruk? Men då skulle jag sett mig i spegeln, med en främmande kliande kalufts på huvudet…
Jag tycker att hela världen nu ser hur det står CANCER skrivet på mig.
Blek är jag också, blekare än jag brukar vara.
-”Det är nog ingen annan än du som tänker så”..
Nej, kanske är det så. Jag är överkänslig. Jag är så less på allt det här, jag vill vara frisk och igång på mitt vanliga sätt.
Men jag VILL vara med, jag vet att jag hör hemma i kören, jag är omgärdad av varma goda vänner. Jag vet att ingen, ingen tittar snett på mig för att jag ser ut som om jag vore på väg ut till getterna i stallet.
Tvärt om känner jag ett starkt stöd – och med bra stöd kan det vekaste strå klara vinden…
Ibland glömmer jag dessutom min buff, jag känner mig som vanligt.

Det är så roligt att sjunga, även om det vi sjungit så fint, så väl avstämt i stämmorna, inte alltid blir lika vackert när vi sjunger upp… men det får vi ta. Vi är ju amatörer, vi gör så gott vi kan.

Vi hade en träff med sjukgymnast och lymfterapeut på sjukhuset i torsdags. Där fick vi lite upplysningar, möjligheter att ställa frågor, det är ju så mycket vi undrar över.
Vi tre som opererades samma dag, satt där allihop.. Alla har vi gått igenom cellgiftsbehandlingen, och alla är vi nu igång med strålningen. Vi har en stark samhörighet, vi tre. Så avlägsen känns den dagen, den 6:e maj, när vi opererades. Det var början av sommaren, nu är det snart jul.
Nå, men vi fick veta lite mer om lymfödem och lymfsträngar.
-Men vi som nu klarat operationen, och halva strålningen, och inte märker någonting av ödem, vi ska väl inte kunna drabbas av det nu?
Jo, det kan vi visst. Det kan komma upp till ett år efter avslutad strålning.

Allvaret kommer fram igen. Allvaret med infektioner, rosfeber som kan komma vid minsta sår – livet ut! Eftersom lymfsystemet är så förstört.
Allvaret med lymfödemet – men fler än hälften slipper det ändå, så hoppas kan man fortfarande.
Allvaret med den strålade huden, den ska aldrig behöva utsättas för sol, alltid skyddas med solskyddsfaktor och kläder.

Ibland får jag tankar om hur man kommer att se på cancerbehandlingen om några årtionden – under förutsättning att forskningen fortsätter att gå framåt.
Man kommer att tycka att behandlingen vi har idag är oerhört trubbig.
Lymfkärlen kapas av. Flera lymfkörtlar opereras bort.
Tänk om man kunde ta bort cancern, men behålla lymfkörtlarna..
Hela cellgiftsbehandlingen, så grovt den slår. Den mejar ner allt, blodkroppar, tarmludd, slemhinnor, hjärnceller och hårsäckar, urskillningslöst.
Tänk om man kunde cellgiftsbehandla cancerceller och ”cancerfrön” men spara resten.
Ändå är behandlingen så förfinad idag, mot hur den var för 20 – 30 år sedan.

Nu är det som sagt första advent, mörkret har lagt sig som en tung säck över Öland. Jag känner att det påverkar mig, tröttheten gör att allt känns tyngre.
Men jag behöver bara tänka på tulpaner och påskliljor som ska komma, jag synade igår mitt lilla körsbärsträd – och är där inte redan små blomknoppar, de som väntar på att vintern ska komma och gå. Sen slår de ut i full blom.
Äppelträden blommar.
Lärkorna sjunger…..
Och den här våren hoppas jag innerligt, att jag ska kunna våga njuta, våga lita på att livet håller..

Lite mothugg ibland...

2009-11-24T12:30:00.003+01:00

De säger att man kan bli trött av strålningen.
-Ha, det gäller ju inte mig, har jag tänkt. Ingenting kan bli likt cellgifternas trötthet.
Jag lever på som vanligt, njuter av att inte slås tillbaks, av att slippa må illa..
Men.. Helt plötsligt och oväntat känner jag återigen att min cykel plötsligt är så trögtrampad.
Öland har fått idel uppförsbackar igen.
Kroppen väger plötsligt ett ton, den pressar sig mot stolen där jag sitter, benen är av bly. Ögonen vill nästan inte hålla sig öppna.
-Många blir trötta efter ungefär halva tiden…
Men ändå, jag var inte förberedd. Inte skulle jag bli trött igen, jag är ju på väg ut ur det här, jag blir ju bara starkare.
Med tröttheten kommer rädslan.
Kommer livet att förbli så här, kommer jag alltid att vara sjuk?
Äsch, jag vet att det bara är tröttheten, jag talar mig naturligtvis till rätta.
Målet finns inom räckhåll, jag vet att jag snart är starkare, och det är helt naturligt att man blir så här underligt trött, mitt i behandlingen…
Men naturligtvis hinner små tankeungar pyra, om spridning, om återfall…

Det är lite kusligt när biverkningarna börjar göra sig påminda. Så tydligt blir det vilken tuff behandling det ändå är.
In i hjärnans skrymslen kommer gifterna och krasar sönder celler…
Jag känner ibland att jag har svårt att koncentrera mig, svårt att orka lyssna, mina tankar fladdrar iväg och plötsligt är jag långt borta.
Och när noterna ska sorteras in i pärmen, körens noter… Då blir det blir bara stopp.
Så väldigt stopp, jag kan inte få till det, måste lägga undan de osorterade högarna och gå ifrån.
-Hjärntrötthet, får jag höra. En dold biverkan av cellgifterna, och med den kommer också koncentrationssvårighheter.
En vanlig, men som sagt, dold biverkan. Och den som kanske sitter i längst, ett år, kanske två.
Det är skönt att få en förklaring., men det är skrämmande att cellgifterna har en så stark påverkan, också innanför skallbenet.
Hur länge dröjer det innan kroppen har återhämtat sig? – och det är bara att hoppas att cancercellerna inte gör det alls-

Mer komplikationer vad det gäller kören och sången. Jag har väl aldrig varit någon stor sångarbegåvning, men nu håller rösten sämre än någonsin. Jag tänkte att det kanske har att göra med att jag inte varit med på så länge – men riktigt håller inte det argumentet, då jag haft uppehåll förr…
Och jag småkraxar och hostar, rethosta…
-Ja, det är nog vi.. Vi är ju ganska nära där med strålningen. Så tyvärr får du nog dras med det ett tag, några veckor efter avslutad strålbehandling. Men det går över!

Jag fortsätter att gå till kören, med kraxande stämma och noter i oordning, jag går ändå dit. Där finns värme, gemenskap och musik, en härlig blandning. Och nu i juletid, det är så underbart att sjunga alla dessa julsånger.

Solen kommer solen går, men mestadels är det alldeles grått.
Så det är nog inte bara strålningen som gör mig trött.

En stor lättnad är det dock att Stina och Sam har hittat en lägenhet nu. De behöver inte leva som hemlösa heller efter nyår.:-)

Väldigt ofta summerar jag det år som gått. Förra året den här tiden planerade vi för fullt den kommande Indienresan och Stinas och Sams bröllop.
Hur hade det varit om jag upptäckt min knöl före den resan?
Hemska tanke, det hade blivit katastrof.
Inte hade jag kunnat åka dit i det chocktillstånd jag var då, när den var nyupptäckt…
Inte hade det känts bra för Stina om jag stannat hemma i skräck…
Så trots allt, det var ju bra att det blev som det blev, att jag hann hem, att de hann gifta sig…
Hur kommer nästa år att se ut, aldrig har jag väl varit så rädd för framtiden som jag är nu. Samtidigt som jag också är i trygg förvissan om att allt går.. allt går ändå.

Det blåser kallt, solen som visade sig för några timmar sen, har dragit sig tillbaks. Jag ska gå ner till biblioteket och se om jag hittar någon bra bok….

Sol.. och halvvägs...

2009-11-20T18:29:00.009+01:00

Äntligen!
Efter oändliga dagar av dis, dimma och regn kom hon idag, solen. Hon bländade mig när jag körde hem över Ölandsbron, sol på himlen, sol i vattnet, ljust, varmt, vackert.
Så mycket det gör när solen skiner. Så mycket lättare allt blir.
Och nu har jag redan gjort hälften av strålningen! Det är ofattbart att det ändå går så fort, snart, snart är jag klar.

Jag hinner knappt sätta mig ner i väntrummet, innan jag får komma in. De är snabba, tjejerna på strålningen. Vackra glasutsmyckningar pryder den labyrintliknande ingången till strålningsrummet.

När jag ligger på strålningsbritsen blir jag plötsligt väldigt rädd att jag ska lukta armsvett. Det blir ju så uppenbart, så tydligt, när jag ligger där med armarna över huvudet.
Så minns jag den gången i början av mars, när jag var till vårdcentralen. Knölen i armhålan. Mitt i armhålan. Jag var så rädd att jag skulle ha armsvett vid undersökningen… jag minns att jag tänkte:
-Måtte armsvetten vara det största problemet med den här undersökningen..
Det var det inte.
Men nu är jag alltså tillbaks där, armsvetten är mitt problem…
Kanske kan jag se det som ett tecken på att jag är frisk, att jag är på väg ut i det vanliga livet? Jag tänker inte ”tumör”, jag tänker ”armsvett”.

Det har varit så sköna dagar, trots dimman och diset.
Färgerna blir mjuka, fåglar samlas ännu längs stränderna. 12 hägrar såg vi en dag, de samlar sig tydligen så här på senhösten. Och sångsvanar.
Jag har plockat in gladioluslökarna, de ligger nu och torkar till nere i källaren.
Min laptop har gått sönder, den är helt enkelt inte samarbetsvillig längre. Först var det bilen, nu laptopen. Och det är sån´t där som bara ska fungera.
Jag sitter inte lika bra här, vid den här gamla datorn, det blir jobbigt för ryggen och jag orkar inte skriva så som jag vill.
Får försöka lösa det på något sätt.
Men glad blev jag då det faktiskt gick att ladda in bilderna från kameran också på denna gamla trötta dator.
Så håll tillgodo, lite Ölandsbilder (vill du se bilden i större format, så klicka på den..) från en dag då det känts som vår… värmande sol… plaskande fåglar i hamnbassängen,
Och flygande änder…
Föreresten, jag skickar ut en förfrågan, som en metrev i väntan på napp
Stina, min dotter, och hennes man Sam, står nu utan lägenhet från 1:a januari. De har haft ett andrahandskontrakt som gått ut... finns det någon som har en känning, någon som har en bekant eller bekants bekant som har en liten lägenhet i Stockholm att hyra ut?
Flötet får guppa och jag hoppas att någon nappar, att någon vet något, i så fall, snälla, skicka mig ett mail....

"Vanligt liv" inom räckhåll...

2009-11-16T09:48:00.006+01:00

Jag cyklar grusvägen fram, diset ligger som ett täcke över hela bygden. Så slår mig plötsligt insikten om att SNART ÄR JAG UTE UR DET HÄR!
Det så många sagt mig, det jag själv intalat mig, gång på gång, kändes plötsligt alldeles nära, alldeles sant, alldeles riktigt.
Jag går snart ut ur det här. Snart börjar mitt normala liv igen, aldrig någonsin så som det var innan, men det kommer att fortsätta. Jag kommer att kunna tänka på vanliga saker utan att alltid vara medveten om att jag också har min diagnos och behandling…
När håret växt ut så att jag inte så tydligt är den cancersjuka, då kommer mitt liv att vara vanligt…
Det känns otroligt. Som om jag ändå aldrig riktigt vågat tro på det.
Nog vet jag att jag alltid kommer att ha alarmberedskapen nära, som det ju blev så tydligt i fredags med sköterskans ”Tyvärr Eva.”
Jag kommer alltid att vara rädd för återfall… men kanske inte lika rädd som jag varit för cancer förut.
Jag har kommit så långt i bearbetningen av sjukdom och död, att det inte riktigt kan skrämma mig lika mycket lägre. Eller på ett annat sätt. Jag vet att livet är skört, det är ingen överraskning.
Ändå ska jag gå ut i det ”vanliga” livet, bekymra mig om de små världsliga sakerna igen. Jag ska snart inte ställa allt i relation till sjukdom och död.
Mitt liv ska gå vidare.
Jag hoppas att jag får leva frisk i ett långt liv, men även om jag inte får det är jag tacksam för var dag jag får. Att inte vakna med illamående. Att orka lite mer än ingenting. Att väga träffa goda vänner. Att våga gå till kyrkan på en konsert, att våga sjunga med i kören, att våga åka buss. Och att orka och vilja cykla, att kunna cykla… Det är livskvalitet!

Öland, med stenmurar….
Ibland känns det som att gå i en norrländsk björkskog…
Några maneter uppspolade på stranden..
En jorduggla på spaning…
Det är livskvalitet!

Kan det verkligen fungera det här?

2009-11-13T13:03:00.006+01:00

Dagarna går, nu har jag klarat av 7 strålningar... jag har blivit tatuerad, små, små blå prickar på min kropp.
-Hur kan ni sen dem? De är ju så små.. och jag är så prickig, hela jag.
-De ligger mitt i laserlinjerna, och vi ser dem, var så säker på det!
De är trevliga, de är noggranna, och det går allt fortare för var dag. Inställningen som förr tog tid, nu går det snabbt och lätt.

Men nog kan jag få en lite siencefiction-känsla. Eller kanske motsatsen, jag kan börja titta på allt det här med utifrån-kommande ögon.
Här lägger de upp mig på ett bord. De riktar en stor skärm mot mig, kroppen görs rödrutig av röda lampor.
Så går de ut, jag ligger ensam med den stora skärmen riktad mot mig, ingen beröring, inte någon handpåläggning utan bara ett ljud. Också underifrån.
Det känns ingenting. Det syns ingenting.
Och jag låtsas tro på att det ska kunna göra någon nytta! Ha, det känns som rena humbugen, som vidskepelse, som övertro...
Om jag inte kände till röntgenstrålar, om jag aldrig hört talas om strålar av olika slag, ja, då skulle det verkligen kännas som den största formen av lurendrejeri. Och jag skulle skämmas över att jag låter mig luras...

MEN. Nu tror jag faktiskt på det... Och jag smörjer mig med aloe-vera när jag kommer hem. Huden klarar sig, än så länge, det varken syns eller känns...

Det går bättre och bättre. Jag accepterar att jag är cancerpatient. Men sen, sen ska jag minsann bara vara fd cancerpatient!
Jag tror att jag är avspänd där jag ligger. Har börjat klä mig med sidenlångkalsoner under jeansen, så att jag behåller värmen. Dessutom är jag varmt klädd innan jag kommer in, så att jag absolut inte börjar med att frysa.
Ja, så jag ligger där, skönt avspänd.
Sköterskorna är vänliga, personliga och vi skrattar och småskojar.
En av dem har osedvanligt kalla händer, hon gnuggar dem och ber om ursäkt, och vi pratar lite om det.
Så går de ut.
De kommer in igen, mitt i behandlingen:
-Tyvärr Eva...
säger hon och blixtsnabbt skjuter alarmberedskapen, paniken, skräcken en pil genom hela mig.
-... så måste jag ta i dig igen, med mina kalla händer.

Så nära ligger ändå alarmberedskapen. Här tror jag att jag är avspänd, men ett enda Tyvärr, får hela cancerbeskeds-skräcken att vakna igen.
-Puh..
Det var ju bara kalla händer. Lättnaden är enorm, och vi kan skratta åt det. Den stackars lilla sköterskan ber tusen gånger om ursäkt, men hur skulle hon kunna veta hur otroligt uppjagad jag tydligen är bakom den lugna ytan? Hon ville bara förbereda mig på de kalla händerna...

Bilen gick sönder i onsdags. Mitt på Ölandsbron började varningslampor att lysa och jag fick akut åka till verkstad med bil utan generatorrem och med trasig kylare....Bilar!! Det är med bilar som med datorer, de ska bara fungera!
Gruvsamt dyrt kommer det att bli...

Dock skiner solen nu, denna fantastiska fredag. Jag kom hem och gav mig genast ut på cykeln, ut på alvaret. Solen bländar, den värmer, den gör hela världen så vacker. En dag med sol väger gott upp flera tunga molndagar...

Man vänjer sig..

2009-11-09T17:19:00.007+01:00

Allt bli en vana, så fort blir allt en vana.
Kanske var det det jag var så rädd för i fredags, att det ska bli en vana att jag är cancerpatient?
Att det ska bli en vana att jag lägger mig upp på den kalla britsen för att ta emot behandlingen.
Jag strävade emot, ville behålla min mycket vaga, men dock känsla av att ha kontroll över kroppen. Över mig egen kropp.

Nu har jag ändå vant mig. Vi vänjer oss vid allt. Den gången det var små barn som skulle födas var det den naturligaste sak i världen att lägga sig tillrätta i en gynstol och låta vem som helst i vit rock undersöka, känna, klämma. Det som var så oerhört intimt blev en alldaglig vana.
Vi skyddar oss väl på så sätt, vi kan hantera det som blir vanor.
Och idag var det nu tredje gången jag skulle strålas.
Apparaten, de röda linjerna, paketkänslan, mekaniskt surr och strålande ton.. kalla händer mot naken hud. Det går ju.
Ted Gärdestads sång hörs någonstans ifrån.
Tre ställen bestrålas, det är därför det tar lite längre tid, 20 min. men jag lär mig att blunda, att slappna av, att andas lugnt och det går.
Så många goda tankar följer mig, ni är många som bryr er, tänker på mig, ber för mig. Jag känner att jag inte är ensam, det är så gott.

22 gånger kvar.
Det är som en adventskalender, jag borde ha en lucka att öppna för var dag. Alltid en dag mindre.
Eller en muckarkam. En pinne att bryta bort för varje dag, när kammen är tandlös då är det jag längtar efter här.
Och det vore ju alldeles perfekt, för vad ska jag med kam till?

Idag var den enda dagen i veckan som vi kunde samåka, L och jag. Dvs jag åkte med L och hennes man.
Det var skönt, och det gav mig dessutom en tillhörighet. Någon väntade på mig när jag var klar.
Jag påminner mig återigen om att jag ändå är lyckligt lottad! Så många som kommer hit till onkoloen är riktigt svårt sjuka. De har smärtor, de har långtgående spridning av cancer. De har dystra prognoser.
Medan jag har en relativt god prognos, ett stort hopp om att bli frisk, en tro på att bli återställd efter den här tiden.
22 gånger till, sen är jag klar…
Och som sagt, jag vänjer mig. Sidenlångkalsonger under jeansen, så blir hela kroppen varmare.
En liten meditationsstund var dag… det ska gå fint…

Jag hör att det är en väldig överbelastning på onkologen i Kalmar. De har 30-40 patienter att stråla var dag… Så det är nog inte så konstigt att det är näst intill omöjligt att få till några bra tider. Det är bara att ta det som det är och gilla läget. Se om jag ibland kan passa på att göra något roligt när jag ändå är i stan.

Igår var pappa och jag på turné. Vi har gjort en hel del nedslag i diverse samlingslokaler, den sista tiden. Han håller sitt föredrag om odling i sand, gödsling med gräsklipp. Jag visar bilder och är chaufför och allt-i allo. Vi kommer till den ena lokalen efter den andra, vi ser projektordukar och stolar. Det känns som om vi vore ett litet teatersällskap.. tar värdarna i hand, får veta hur det är planerat med kaffestund och frågor.
Det ganska länge sen, så lite ringrostigt var det kanske från början.
Vi var i Växjö.
Det gick så fint. Pappa är så glad när han får berätta om sin odling och åhörarna, mest kvinnor i min ålder, de blir så hänförda, så fascinerade. Många har följt hans råd i många år, läst hans böcker, nu blir de tagna av att få möta honom i verkligheten.
Det är väldigt roligt, och det är roligt att vi gör det här tillsammans, pappa och jag.

Och alla fåglarna har ännu inte hunnit flytta, än går sträcken söderut.. Alltid lika spännande att gå ner mot havet och se hur aktiviteten är just idag..

FEM VECKOR...

2009-11-07T14:30:00.008+01:00

Nu är det bara strålningen kvar…
Kanske har jag tagit ut lättnade för tidigt?
Kanske har jag tillåtit mig att känna mig nästan färdigbehandlad alltför tidigt?
Nu blir jag så besviken.
Jag gråter igen, en massa gråter jag. Orkar inte hålla modet uppe.
Jag vill inte vara cancerpatient, varje dag! Jag vill inte bli påmind om mina tumörer, jag vill inte se spegelbilden av min kropp i strålningsapparatens glas.

Det har redan börjat skymma när jag får min tid på strålningen, den andra dagen. Igår.
Alla andra patienter har gått, jag är ensam kvar.
Och inte går det så fort där på strålbänken inte.. jag har hört om behandlingar som tar några få minuter… jag får ligga och ligga och ligga. De springer ut och in, ritar nya streck där de gamla hotar att släppa.
Så det mekaniska ljudet, kylande luft som virvlar över min kropp.
Inte vet jag var strålarna går in. Inte vet jag egentligen vad de gör.
Jag bara ligger där, rädd att ens andas för häftigt, jag vill ju inte ha in strålarna i mina lungor.
Paniken hotar att komma.
Om jag bara reser mig, tänk om jag inte kan behärska mig, tänk om jag reser mig upp och säger att jag inte står ut…
Naturligtvis ligger jag stilla som en trästock.
Ja, för trästock är väl det jag känner mig som.

Jag får min vaccination. Blodvärdena är riktigt bra, så jag känner möjligheten att våga ut bland lite folk igen – kören – det fyller mig ändå med glädje.
Annars känns det mest eländigt nu.
Tiderna jag fått för två veckor framåt, bildar ett skuttande hoppande omönster. Det är olika tider varenda dag, 13.50, 15.10, 8.00, 12.30 osv. Ingen chans att skapa rutin, ingen chans att passa in med bussar eller samåkning.
-Vi har så väldigt många patienter nu, och några, som du, behöver ju så lång tid .
Och jag blir påmind igen, påmind om att jag ju inte bara hade en cancertumör i bröstet, det var ju lymfan också, så det ska strålas både bak och fram och på sidan.

Trött, pressad och lidande av ljusbrist, frysande är jag när tårarna pressar fram. Var det det här som blev mitt liv?

Jag vet att ingenting har förändrats, jag har fortfarande en relativt god prognos. Allt ska vara borta nu, alla behandlingar är bara till för säkerhets skull. Jag är bara så trött…
När det bara blir lite ljusare. När bara de här veckorna är över, när jag bara kan få glömma att jag är cancerpatient.. tänk när håret växer ut och det börjar sticka upp små vintergäck i gräsmattan.. och snödroppar…
Jag går ut i trädgården och ser och gläder mig ändå åt att det fortfarande finns några små blommor som gör sitt till för att förgylla tillvaron.
Och när jag igår hämtade min cykel som jag haft på service, passade jag på att cykla runt i Kalmar. Det är bara så underbart, jag är fri, tar mig lätt fram överallt, behöver inte begränsas av parkeringsmöjligheter…
När det blir lite vår, ska jag ta med mig cykeln på bilen och sen cykla runt, runt i den oändligt vackra staden…
Till dess har jag fem veckor som bara ska gå…

Det strålar en stjärna…

2009-11-05T15:18:00.005+01:00

Eller i alla fall en apparat. På mig, på min kropp. På min frysande, huttrande kropp. Jag ligger med armarna över huvudet, bar överkropp.
Bädden jag ligger på hissas upp, högt upp, min kropp sträcks och vrids som vore den ett paket. Ja, som ett slaktdjur känner jag mig. Röda linjer bildar mönster på huden, det är lamporna de riktar in apparaten efter. Svarta tuschstreck som ser ut att dela in kroppen i styckningsdelar…
Men de är så vänliga, de berättar hela tiden vad de gör. Först ska en simulator ställa in alla lamporna. Jag belyses då bara, inga strålar. De mäter och ritar, riktar och mäter. Och jag ska slappna av, trots att jag fryser. det är klart att jag spänner mig, av det fryser jag mer och det gör att jag spänner mig ännu mer.
När hela apparaten ändrar läge, den snurras ner under mig, jag ska ju strålas bakifrån också, mot lymfkörtlar, då ser jag affischen de har satt upp i taket. Att titta på.
Jag tror att jag har sett den förut.
En gäng byggjobbare sitter på en balk högt högt över en storstad, Manhattan skulle jag kunna tänka mig. Stadsbyggnaderna är bara små dimhöljda torn och spetsar. Och där sitter de, männen, lugnt, och samtalar, äter sin matsäck.
I det andra rummet, simulatorrummet, där var samma balk i samma miljö, men nu låg arbetarna ner, de slumrade på sin lunchrast, antar jag.
Min svindelkänsla av att ligga uppsurrad på britsen med brummande apparater och blinkande lämpor runt mig, känns liten och banal i jämförelse.

För nog var det även idag känslan av flygplan som ska till att starta, surrande ljud, vridande apparater, lysande streck och mekansika ljud, och människorna i ett angränsande rum.

Jag fick inte influensavaccinet idag, de ville kolla med infektion, eftersom jag en gång för evigheter sedan, reagerat på en gammaglobelinspruta. Men i morgon lär jag få den.

Blodprover skulle också tas. Min port sitter kvar, och det är därför smidigast att ta blodprovet genom den.
Det gör absolut inte ont, sköterskan sprutar in lite koksalt och heparin, för att blodet inte ska levra sig i portens fina små rör.
Och illamåendet väller över mig!
Kroppen skriker att den inte vill ha cellgift.
Jag vet så väl att det här inte kan påverka mig, mitt förnuft vet att det här inte är något alls att reagera på, men det vet inte min kropp!
Illamåendet lägger sig när jag kliver upp från stolen, och jag blir bara så fascinerad över hur starkt det psykiska påverkar det fysiska.
Jag vill kunna använda denna starka psykiska kraft på ett sätt som är till gagn för mig. Visualisera.
Veta att min kropp är fri från cancer för eviga tider.
Hjälpa kroppen att mota alla farliga celler, även efter det att cellgifter och strålning gjort sitt verk.

Det tog lång tid idag, flera timmar, jag känner mig alldeles slut när jag kommer hem, trots att det inte inneburit någon ansträngning från min sida.
Elektrikern ska komma och installera min keramikugn, sen ska jag börja med mina figurer igen…
Och cykeln har jag lämnat på service. Den fick ingen service i våras, ingenting blev som det skulle då.
När jag går ner i källaren för att ordna lite inför elektrikerns besök, ser jag att en av mina källarpaddor kommer fram. Jag har saknat dem, jag har inte sett dem sen i vintras. En halvstor, kanske några år gammal. Men brukar de vara så fläckiga? Är det någon som vet?
Och förresten, så glad jag blir för era fina kommentarer.. och för de fina mailen jag får. Det är så gott att inte vara ensam! Tack, tack, tack…

Minns i november, den ljuva september....

2009-11-03T15:51:00.005+01:00

November är en seg månad, i år tycker jag den känns segare än någonsin.
Ändå har vi bara kommit några små dagar in i november.
Det är mörkt, det är rått, det är kallt.
Ändå har solen strålat från en klar himmel hela dagen.
Mörkt på morgonen, kvällen kommer krypande redan vid tre, halvfyra.
Solen skiner visserligen idag, det är helt underbart, men också när solen strålar som mest så är skuggorna svarta och de är långa. De sträcker sig som långa armar över den av löv täckta marken.
Vinden är kall.
De flesta löven föll efter frostnatten i lördags.
Plösligt har det blivit fri sikt in till grannarnas tomter, syrenhäckarna som står som täta väggar är nu ljusgenomsläppliga pinnar.
Jag skyndar mig att göra det jag ska i trädgården. Bäddar in det som ska bäddas in. Rosorna som står i krukor får stå ute ett tag till. Rosorna i rabatten ska få lite skyddande tallris, de också, men de kan hinna blomma lite till, hoppas jag.

Pumpan som pryder min trappa, den har jag karvat ur och gjort fiskgryta av… Mums, riktigt gott, faktiskt, och det ska vara så väldigt nyttigt.

Jag har några dagar nu, innan strålningen ska sätta igång. Jag försöker stärka mig så mycket jag kan, till kropp och själ. Cyklade ut idag, i stark motvind och strålande sol. Genom de avlövande skogspartierna, ut mot havet, vilket fräser vilt i vågtopparna.
Några jägare med hundar ser jag efter cykelvägen, och jag är glad att jag är klädd i en röd jacka. De lär inte ta mig för ett rådjur..

Jo, jag har ringt och pratat med Mösseberg utanför Falkenberg. De har bl a vecko-rehab-kurser för bröstcancerpatienter. Och jag ska få komma dit!
Det känns verkligen som en sporre, något att se fram emot, efter att strålningen och allt är avklarat. Så det blir någon gång efter jul..
Svajet jag skrev om i mitt förra inlägg har stillnat av, och nu är jag tillbaks i att det här är min lott, och det ska gå så bra det kan gå.
Riktigt kan jag nog ändå inte förstå att cancern har drabbat mig. Trots allt jag har gått igenom det senaste halvåret, känns det overkligt och osannolikt.
Jag ser mig själv i spegeln, det kala huvudet.. är det verkligen sant, är det verkligen på riktigt? Är det inte bara en teater jag spelar med i?

Kommer livet att kännas vanligt igen, någonsin?

Det svajar ibland...

2009-10-30T10:53:00.003+01:00

Jag mår bra. Jag är stark. Jag fixar det här…
Men.. kanske är jag mycket skörare än jag trott.
Jag ser ju så realistiskt på allt som sker.. eller gör jag det? Kanske jag tränger undan?
Men, om jag så tränger undan, gör det något? Jag kan inte annat än göra bästa möjliga av situationen, och vara väldigt snäll och förstående mot mig själv när jag svajar.

Det överraskade mig så. Att jag skulle reagera så starkt.
Först var det ju det här med strålningen. Att jag nästan glömt att jag är patient, att jag inte vill lyssna till orden: cancerceller.. spridning…
Men det går ju ändå bra, jag planerar hur jag ska ta mig till och från sjukhuset, hur jag ska lägga upp mina dagar. Konkreta planer.
Och jag planerar att jag ska våga börja umgås lite mer med folk, sjunga i kören igen, krama mina vänner – o, så jag längtar efter en kram!

Men så lyssnade jag lite förstrött till ”Fråga doktorn” på webben igår. De tog väldigt kort upp lymfans roll vid cancersjukdom. De pratade om att lymfsystemet kan sprida cancercellerna vidare i kroppen. De sa att vid bröstcancer undersöker man alltid lymfkörtlarna i armhålan för att se hur långt spridningen har gått…
Sen lyssnade jag inte mer. Det är absolut inget nytt, jag vet allt det där. Jag visste från allra första början att jag hade cancer i lymfkörtlarna i armhålan, det var ju där jag upptäckte min knöl.
Ändå.
Skräcken överföll mig igen. Spridning. Runt i kroppen.
Tankarna virvlade hela natten, jag måste mobilisera tankarna på döden igen. Veta att livets värde inte räknas i antalet år, minnas att relationerna är det viktiga…
Först när jag åter förlikat mig med döden, först då kan jag somna.
Jag förlikar mig med döden, men jag vill inte dö, nu.
Jag ska inte dö nu, jag ska fortsätta att kämpa.
Jag plockar fram alla de goda berättelserna jag hört, jag minns alla orden om de goda behandlingsmöjligheterna. Jag lägger min tilltro till läkare och sjukvård, och slappnar långsamt av.

Men det förvånar mig, att jag så oerhört lätt ramlar ner i förtvivlan. Jag kan inte, ska inte, läsa om cancer, tankarna springer iväg med mig i alldeles fel riktning. Mitt omdöme är inte tillförlitligt, jag läser in ord som inte finns…
Den information jag får av läkare och sköterskor är alldeles tillräcklig, och den gäller ju dessutom MIG, och min situation…

Så dags för nästa etapp...

2009-10-28T17:02:00.005+01:00

Sjukdomen känns långt borta, jag är frisk, mår inte illa, jag är lite tröttare än vanligt, men inte mycket. Det hindrar mig inte särsklit..
Därför har jag ingen lust att gå in i patientrollen igen. Jag är ju frisk.
Kommer plötsligt ihåg, visst ja, det var ju en allvarlig, en farlig, en livshotande sjukdom jag hade.
Jag får papper i min hand som berättar om nästa steg, strålningen.
Vissheten kommer över mig igen. Cancer. Jag är inte klar, har bara klarat av en del-etapp.

Men skönt är det att se trappan upp till onkologen, och INTE GÅ UPP DÄR!
Jag hör att den nya delen av sjukhuset som byggs bl a kommer att bli nya lokaler för onkologen. Gode Gud, gör så att jag ALDRIG kommer att behöva vistas i de nya fina lokalerna!

Jag har tid hos en sköterska på strålningsenheten. Alla är alltid så vänliga, vi blir så varmt mottagna.
L, som opererades samtidigt som jag, har också tid här, så vi hinner dela våra erfarenheter lite. Hon har haft det betydligt jobbigare än jag, jag har nog än en gång haft tur.
Även om jag visst erkänner att det har varit en mycket tuff behandling..
Det känns fint att prata med L, sist vi sågs var på operationen i maj, en hel sommar, oerhört mycket har passerat sen dess.

Det första besöket hos sköterskan är bara för att kolla att jag kan lägga upp armarna bakom huvudet. Det måste fungera när man ska göra datortomografin.
Och det går ju fint.
Så är det bara att leta sig upp till röntgen.
Det är underligt på Kalmar sjukhus, husnumren känns totalt godtyckliga. Inte är hus 18 i närheten av hus 19 inte. Det går inte att se någon logik.
Mamma och jag irrade runt rätt ordentligt när vi skulle till hörcentral och kirurg. På den tiden trodde jag att det var någon slags ordning, så jag trodde mig ha grepp. Nu vet jag att jag inget vet, och det är faktiskt lättare. Men tyvärr börjar jag ju dessutom bli rätt hemmastadd på sjukhuset nu, jag skulle nästan kunna ställa upp som guide…

Samma sköterska kommer till röntgen.
De klistrar metalltrådar runt området som ska röntgas. Ritar med tuschpenna. Och så körs jag in i en brummande cylinder.
Jag blundar och tror att jag ligger i ett startande flygplan. Röda lampor lyser.
Det går fort, så är allt klart.

Nästa torsdag ska jag så börja strålas.
I mörkaste november.
Jag frågar om biverkningar, vad har jag att vänta?
-Framförallt är det huden som kan bli lite öm, lite irriterad, så det är viktigt att smörja sig.. sen kan man uppleva en annorlunda sorts trötthet, en trötthet som man inte känner igen.
Jag tänker på cellgiftströttheten, den kände jag heller inte igen sen tidigare, nu ytterligare en. Att det finns så många olika sorters trötthet.
- Strålningen slår sönder cellerna, både de friska och cancercellerna. De friska reparerar sig själva, och det är det som gör att man kan bli trött. Men som tur är kan inte cancercellerna reparera sig själva…
Fast jag hoppas att jag inte har några cancerceller…
Jag hoppas att de är bortopererade.
Jag hoppas att cellgifterna inte heller hade några cancerceller att angripa.
Och att strålningen ska vara i onödan.
Liksom sen antiösterogenet som jag ska äta i fem år.
Jag vill att allt ska vara i onödan, men jag är väldigt tacksam att de ändå angriper alla eventuella uppstickare.. Livrem, hängslen och cykelhjälm, sa de. För att vara på den säkra sidan.

Jag åker hem och gör allt jag kan för att återigen glömma att jag är patient..

Den här dagen har varit en helt underbar dag, med strålande sol och riktigt varmt i min berså. Jag flyttar min rhododendron, nu ska den få stå på norrgaveln.
Blåbärsbuskarna gräver jag också upp. De tycker inte om den kalkrika jorden här på Öland. Så nu ger jag dem varsin stor kruka, med härlig sand och till våren ska de få tjockt med gräsklipp och så långt som det är möjligt, enbart regnvatten… Tro om jag kan få dem att tro att de växer i Canada då? Men i vinter får de en skyddad tillvaro under almen.
Jag bäddar också ner mina små sticklingar, de kurar också så gott under den stora almen och den fortfarande gyllene lönnen.
Det är så roligt att gå och plocka, allra helst när jag kan lägga mig i solen och njuta så fort kraften tryter.
Går in och svarvar äppelringar, ska försöka torka några av dem också..
Men oj, så tidigt det blir mörkt! Och ändå är jag norrlänning och borde vara van.
Blir man någonsin van?
Några timmar om dagen har jag ändå vunnit genom att flytta söderut…
Jag cyklade till Kleva strand idag, mötte två vackra hästar med ryttare, en hund, och solen... de gyllene löven, Resmo kyrka i fjärran.. Livet är underbart! Varenda dag, varenda stund...

2009-10-25T19:53:00.003+01:00

Novemberdimma och novembermörker har slagit till redan nu, ändå har vi en vecka kvar av oktober.
Att vrida tillbaks klockan gör ju också att kvällarna blir ännu mörkare. Varje höst blir det lika överraskande mörkt. Kan det verkligen vara så här?
Och det kan det.
Men än leker lönnarna solar, de lyser så starkt i skogen. Och alla pumpor som varenda ölänning pryder sin gård med, sin trappa eller sina grindstolpar med, de lyser de också.

Vi gravsatte mammas urna i går, lördag.
Jag hämtade den på fredagen, och den fick en fin plats i köket till dess det var dags för gravsättningen.
Ett hål i marken på gravplatsen, en grön duk som täcker över all jord runt hålet. En vit slät vacker urna, med mammas namn och levnadsår inristat i en liten metallplåt. De små rosa rosorna på gravplatsen blommar fortfarande.
Pappa, Olle, Simon och jag.
Kyrkvaktmästaren i sin mörka kostym en bit bort. Han ger oss psalmböcker, om vi vill sjunga något.
Vi är ingen sångarkvartett, men jag klämmer tvekande i med ”Härlig är jorden”, de andra nynnar med. Och det känns ändå rätt att vi sjunger det för mamma…
Att hon nu är begravd i Högsrum, hennes barndomskyrka, så fantastiskt det ändå är! Hon bekymrade sig rätt mycket över var hon skulle ligga, en gång.
- Inte vill jag ha en gravplats i Indal, jag känner inte alls att jag hör dit!
Vi pratade om minneslundar, men inte heller det var någon riktigt bra lösning för henne.
Men sen, i och med flytten hit ner, så blev det bara helt klart och tydligt att det var i Högsrum hon skulle ligga. Hon var så nöjd med det beslutet, det var så tydligt att hon nu kommit hem, både i livet och efter det.

Underbart har det också varit att ha pojkarna hemma. De är stora och långa och fyller upp mitt lilla hus från golv till tak, men det är så oerhört gemytligt att ha dem här! Även om det nu blev ett kort besök den här helgen.
Olle och jag såg solen i morse och vi skyndade ut på en cykeltur.
Det är tyngre att cykla, det tar emot, konditionen har blivit rejält nedsatt under den här cellgiftskuren, men jag kan cykla!
Och jag kan ju bara bli bättre, när jag nu ligger så lågt i kondition, kommer det säkert att gå ganska fort att bli betydligt starkare. Synd att vintern kommer… jag hoppas på att det inte blir så många veckor med is på cykelbanorna…
Och var morgon nu vaknar jag med en lycko-känsla.
Jag mår inte illa!
Det är så otroligt fantastiskt att inte må illa!
Jag måste inte skynda mig att äta för att mota bort illamåendet. Nu kan jag vänta med att äta tills jag blir hungrig!
Och jag kan dricka kaffe, utan att kväljas!

Mitt hår har börjat växa, lite, lite… var dag stirrar jag på min spegelbild för att se om det inte har blivit lite längre, lite, lite längre.
-En tum på en näsa, gör mycket, sa mamma, och det stämmer på mitt hår nu. En millimeter fördubblar ju hårets längd, så det är riktigt mycket.
Det dröjer innan jag behöver kamma det, men om jag står i starkt ljus och håller huvudet i rätt vinkel, dessutom har glasögonen på mig, då ser jag hur en skugga bildas på huvudet. HÅR!
Till jul kanske jag har en kalufs, kort visserligen, men ändå…

Åter hänger regnmolnen över Öland.

2009-10-22T18:20:00.007+02:00

Åter regnar det, höstdimman sveper över alvaret, efter några underbara soldagar.
Det är skönt att få minnas att solen finns där uppe. Tur vi fått se den några dagar.

Jag vaknar efter en orolig natts sömn.
Pappas katt ska till veterinären för att bli kastrerad.
Jag minns min syster Karins beskrivning av hur deras katt flängt runt hos en stackars veterinär, som försökt fånga den för att ge den en spruta. Hennes händer blev alltmer blödande, och katten hängde i gardinerna…
Hur ska jag ens få in den stackars katten i kattburen?

Jag lirkar och lockar. Katten är otroligt snäll och medgörlig, han låter sig till sist lockas in i buren. Och jag stänger igen grinden!
Den blick jag får, av sveket, av missbrukat förtroende, den skaver inuti mig.
Stackars katt. Inte har han ju heller fått äta på länge.
Skriken är hjärtskärande. Han kissar på handdukarna i buren under bilfärden.
Pappa och jag njuter ändå av resan, det är vackert också med höst-Öland. Och veterinärkliniken ligger så otroligt fint i en liten by. Den gamla ladan är ombyggd till veterinärklinik.
Veterinären släpper ut kissen, vilken tar tillfället i akt och kelar med alla händer som sträcks fram, inga blodiga gardiner här inte!
Sen stoppar hon in honom i buren igen!
Bara så där!
Som om det inte alls är svårt, nej det är inte svårt!
Hon håller honom mjukt, jag håller buren så den står helt stilla, så för hon in katten baklänges i buren, och han bara finner sig!
Inga brutna löften, inget lirkande, inget sviket förtroende…
Baklänges, det ska jag prova nästa gång. Enkelt, målmedvetet.

Ja, nu är han kastrerad.
Lite hemskt att utsätta honom för det. Har vi rätt att ta ifrån katten hans normala drift och instinkt?
Men alternativet är ju att inte ha katt… för ingen vill ha en okastrerad hankatt, som kissar inne, som drar runt på byn bland alla kattfröknar…

Skönt att ha det gjort, dock.

Jag mår inte illa idag! Det är helt fantastiskt. Jag hinner bli hungrig, det har jag inte kunnat bli på länge, då illamåendet har tvingat mig att äta innan hungerkänslorna kommit.
Att vakna och inte må illa! Det är en ynnest, en gudagåva. Vad gör det då om dimman ligger tung över ön, om hösten gör att ljuset inte når ner under molnen?
Tröttheten ligger kvar, den lär väl vara kvar ännu en tid, men jag tycker mig ändå känna alltmer sprittande liv under den.

Jag handlar på stora ICA i Färjetaden. Både åt pappa och åt mig. Två olika ICA-kort, olika kassar. Och folk som kommer nära, jag håller mig undan, vill inte andas andras utandningsluft, baxar mig bakåt, så avståndet ökar.. känner mig lite trängd.
Kommer ut. Och handväskan är borta!
Bil- och husnycklar, plånbok med alla kort, kameran…
Paniken kommer, jag rusar tillbaks. En kvinna utanför butiken ser mig:
-Jag lämnade väskan till kassörskan!
Inne i affären pekar en annan kvinna ut vilken kassa, och kassörskan sträcker fram väskan till mig!
Så många vänliga människor på en gång.. pust, åter överväldigas jag av tacksamhet!

Det är gott.
Det är så gott.

En ny krönika på netdoktor.se har publicerats. Det är skoj att jag får skriva där.. tack Björn!

En dag att njuta av... i..

2009-10-20T17:04:00.006+02:00

Solen gör allt. Så underbart det är med klar sol.
Det har varit en helt underbar dag. Gnistrande solsken, de gyllene löven som låtsas att de består av sol, alldeles själva. Mjuk, ljummen vind. Sol ner i min berså där utemöblerna fortfarande står kvar. Jag bara ligger, och njuter, och låter mig smekas av ljuset och värmen i solens strålar.

Lite emellanåt reser jag mig upp och plockar några äpplen, fyller en hink, lägger mig igen. Nyckelpigorna blir störda, jag har flera gånger hittat nyckelpigor i halvdvala, tryckande bredvid pinnen i ett äpple. Har de tänkt sova vintersömn där?
Så ligger jag igen.
Jag kan känna en viss otålighet. Jag vill känna det där kristallklara, känna att illamåendet har svept bort. Men det är kvar. Och det brukar vara kvar också den andra veckan, men nu, nu när kroppen vet att det är slut med cellgifter, nu borde den väl hoppa över åtminstone någon dag av illamående… Likaså den här ofantliga tröttheten, jag vet att den brukar komma, men nu är det ju över…
Tålamod, tålamod.
- Gode Gud, ge mig tålamod… Men fort..

Så har jag också där att lära mig. Jag vet att det blir bättre, jag vet att jag är så rasande nära målsnöret… så ska jag väl ha tålamod. Stoppar i mig lite skorpor, en smörgås, det hjälper mot illamåendet..

Pillrar ner lite vårlökar. Igen. Tulpaner, påskliljor… bäddar varmt och gott om dem.
Cyklar till affären, kroppen orkar inte ens gå idag, men att sitta på cykeln och glida fram i solen, det orkar den! Så turen till affären, vilken brukar ta ca 2 minuter, tar nu säkert en halvtimme.. längs stranden, det glittrande havet, alla sjöfåglar… mot badplatsen där ljuset är ännu intensivare.
Och jag bara dricker ljus, smeks av sol, andas frisk luft och känner livet spritta i den visserligen trötta, men fullt levande kroppen.
Facebook var en gång ungdomens hemvist. Och visst är det säker mest ungdomar som håller till där fortfarande. Men nu har också vi ”vuxna” hittat dit och etablerat oss där.
Vi skriver små rapporter om dagsform, om tankar som dyker upp. Vi följer varandra i de små detaljerna.
Vi kommenterar varandras status, visar varandra bilder, tipsar om små filmsnuttar.
MEN.
Att det dessutom skulle innebära helt nya bekantskaper, det har jag aldrig räknat med! Bekantas bekanta, vi lär känna varandra lite genom våra kommentarer.. och nu helt plötsligt har jag hittat två helt nya vänner. Goda vänner, känns det som, med massor av gemensamma tankar och intressen.
Jag drar iväg i min fantasi, tänker att vi ska träffas alla fyra, min ursprungliga väninna och hennes båda väninnor. Åka till Åland, vandra i solen, njuta av natur och goda samtal.
OCH.
Upptäcker att jag planerar framtid – utan förbehåll! Jag tänker inte ” om jag inte får återfall, om inte en katastrof i någon form kommer”
Nej, jag förutsätter framtid.
Så är jag verkligen på väg att bli frisk, skit samma om jag också fortfarande mår lite illa…
Nog vet vi alla att saker kan hända, när som helst. Vem som helst. Men det är ju livets villkor, och det är vad vi har att lära oss leva med.

Livets villkor

2009-10-16T19:30:00.003+02:00

För en gångs skulle tycks det vara Öland och Gotland som står för det regniga och stormiga vädret, medan resten av Sverige får glädja sig åt klar höstsol.
I alla fall igår.
Det blåste och regnade, mina äpplen började falla, men i mossig gräsmatta faller de mjukt.
Vattentunnorna svämmar över, jag pular med slangar och hävert, vill inte att det ska rinna ner i källaren.
Det är underligt så tillfredsställande det är att hålla på med vatten, slangar, pytsar. Barnet i mig vaknar, jag minns hur vi gjorde dammar och kanaler på grusvägen utanför växthuset när jag var barn. Mamma var inte så glad åt att vi grävde kanalerna med foten – i gummistöveln. Stöveln gick naturligtvis sönder, men vad var det i förhållande till det fantastiska forsande flödet in i nästa damm.

Jag sover lite dåligt nu, min mage har ännu inte repat sig efter penicillinet, så många tankar virvlar genom huvudet på natten.
Det är inte längre ångest, inte ens rädslor som släpps fria, det är mer funderingar över livet.
Jag tänker på hur sjukdom präglar livet, och präglar synen på det egna jaget.
Jag har varit sjuk, eller i alla fall behandlad för sjukdom, sen i mars.
Jag ser det som en parentes i mitt liv, och jag kommer att lämna det.
Men den som växer in i det, hur är det att leva hela livet, från barnsben med sjukdomsmedvetenhet?
Jag tänker på min mamma.
Hon blev 91 år, friskare och starkare än alla sina fem syskon.
Men.
Hon hade sin astma, sin svåra astma.
Ja, det var hennes.
-Jag har ju min astma.
När hon var fem år låg hon i sin säng och hostade – katterna var hennes enda tröst, de huserade i hennes säng. Inte visste någon då att allergier kunde förvärra astman…
En gammal kvinna kom in i köket och talade med hennes mor:
-Ja, här blir det snart gravöl, kan jag se.
Mamma hörde det, la det på minnet, och hade det med sig alla sina år.
Hon var klen, kunde inte springa som de andra. När snön någon gång låg djup, bar en av drängarna henne till skolan, hon orkade inte gå själv.
Hela hennes liv har hon vetat att hon var sjuk, haft det med som en del i sin identitet.
Mamma är den minsta flickan på kärran...

Efter ett halvårs sjukdom för mig, med en god tillfrisknandeprognos, är det bara att gå vidare. Men att ha det i sig, sen födseln…
Återigen känner jag mig så lyckligt lottad.

Liksom jag gjorde när jag lyssnade till Rapport. Hörde om en man som i mars – samtidigt som jag – fick en hemsk diagnos. Hans var ALS. Han var då fullt frisk och arbetsför, nu satt han i rullstol, oförmögen till det mesta.
Jag har under samma tid opererats och behandlats, men jag ser nu fram emot ett friskt fortsatt liv.
Jag tänker på mannen, och alla andra som är så mycket mindre lyckligt lottade än jag, och jag önskar dem verkligen styrka i allt det svåra.
Vi har alla olika saker vi ska möta i livet, vi vet som tur är, inte vad det är som kommer att ske, men säkert är att vi alla har vårt att möta.
Jag hoppas att vi drar lärdom, att vi blir allt mer ödmjuka, både inför livet, varandra och oss själva.
Jag blir också så varm inombords när jag ser min pappa, och hur han hanterar livet som nybliven änkling.
Han bemödar sig med mat, gör såser, provar sig fram. Han ringer mig och frågar efter recept på äppelkaka, och undrar hur man gör när man kokar kräm.
Hans mat är full av grönsaker och nyttigheter, och jag märker att han tycker att det är roligt.
Alla experiment lyckas inte lika bra, men då är det bara att ta nya tag och försöka igen.
På hans köksbord står alltid en liten vas med friska blommor. Några små astrar, någon liten malva han hittat ute, något från hans egna odlingar. Alltid en fräsch bukett på bordet.
Det är så fint att se.
Hans positiva livssyn och ständiga nyfikenhet är en god förebild för mig.

Jag samlar färger idag...

2009-10-14T15:54:00.002+02:00

Letar upp de vackraste färgerna...
..trots stormen hänger löven kvar, och lyser..

Sommarens sista jordgubbsskörd. Men ja, OK, de är lite surare nu, i brist på sommarsol.

Och en bukett julrosor tillsammans med cyklamen.

Vårlökar att längta efter...

2009-10-13T08:50:00.004+02:00

Jag tittar på mina fingernaglar, de har tvärränder allihop.. en rand för varje cellgiftsbehandling? Inget iögonfallande alls, bara en svag skiftning i färgen, men det visar mig hur stor påverkan den här kuren ändå haft på min kropp.
Jag behöver titta på det, och förstå det, för att hitta ork att tro på att det kommer att bli bättre.
Ja, nu är det tungt, trots att jag gjort min sista behandling.
Det är tungt för att jag är så helt slut.
Den sista penicillinkuren, vilken tack och lov avslutas i morgon, har givit mig ständig diarré, och kraften rinner ur kroppen.
Sömnen störs av ruskiga mardrömmar, i natt var det verklig ondska och hemskheter. Och det var jag som var ond, det var jag som åsamkade så mycket smärta och skräck i min omgivning.
Jag skyller på magen, på illamåendet och på de täta sprången upp på toa på natten.
Och vinden som envisas, de tunga molnen, regnet. Hösten som kommit så obarmhärtigt.

Kanske är det för att jag vet att det är över nu, alldeles snart, som jag riktigt vågar känna efter hur eländigt det känns?
Igår var vi ute och gick, min granne, vän och jag. Välklädda gick vi bland de vackra fläderbuskarna, vattnet skummade, Kalmar kunde skönjas på Smålandslandet.
Var där en liten, liten glimt av en sol ändå?
Då omsveptes jag plötsligt åter av en smak av liv. Livet kommer igen. Jag kommer inte alltid att må så här illa. Aluminiumsmaken i munnen kommer jag snart att slippa, magen blir normal igen.

Varmt påpälsad satte jag sen igång med att stoppa små tulpanlökar och små narcisslökar i krukor, bäddade in dem i sand. Och det känns nästan magiskt.
Ska solen skina när jag plockar fram dem, när de kommer med sina gyllene vårblommor?
Jag grät så mycket över de lökar jag satte i fjol. Det kändes i våras som att om jag bara hade kunnat backa tillbaks tiden tills när jag satte dem, då skulle jag slippa allt med min hemska cancerdom.
På något sätt som att jag skulle ha kunnat kontrollera skeendet, om jag bara vetat.
Nu vet jag att vi inget vet. Jag vet att jag ändå inte kan kontrollera skeendet. Jag måste bara förlita mig på att livet fortgår som det ska.
Och jag förlitar mig på att solen ska skina när de små blommorna vecklar upp sina ljuva vårknispriga kronblad.

Trots min isolering har jag genom Faccebook, plötsligt hittat och framförallt blivit hittad av flera goda vänner från förr. Det känns verkligen roligt!
Eva-Marie från min allra första skolklass i Indal. Lena i Hudiksvall och inte minst min kusin Ingrid i USA.
Så trots att jag sitter här hemma, ensam, så känner jag mig inte ensam.
Jag ser också att många följer min blogg, och det känns verkligen fint att ni är med mig! Jag vet en hel del vilka ni är, men samtidigt är min nyfikenhet oändligt stor över vilka ni är, ni som jag inte känner… jag ser att där finns besökare från 22 olika länder! Är ni svenskar ute i världen, och ni läser min lilla blogg? Fantastiskt! Flera från Danmark, Finland, Norge..
Någon uppe i Överkalix, någon i sydligaste Skåne och allt däremellan. Vilka är ni? Jag blir omåttligt nyfiken.
Det vore väldigt roligt om ni ville skriva bara någon liten rad till mig, berätta vilka ni är och hur era liv ser ut… Maila mig gärna direkt….
Jag är också så glad för de kommentarer jag får, det känns alltid som ett stöd i ryggen, var gång jag ser att någon skrivit något. Tusen tack för det…

6:e och sista behandlingen klar!!!

2009-10-09T19:50:00.004+02:00

Nu är jag färdig – i dubbel bemärkelse!
Idag fick jag mitt sista cellgift. Fantastiskt. Otroligt, nu är jag klar med kuren.
Det började veckan före midsommar, har varat hela sommaren, hela hösten, men nu, nu är det över!
Borrelian har krupit ihop till nästan ingenting och jag har några dagar att kämpa på med illamående och trötthet, men sen blir min kropp allt starkare.
Jag är trött, väldigt trött ikväll, ville bara skriva att det är över!
Håret ska börja växa.
Orken ska porla i min kropp.
Jag ska tillbaks till onkologen för att få min svininfluensespruta, om ungefär tre veckor, dvs då de små vita börjar komma ikapp igen.
Men då ska jag inte lägga mig ner och ta emot cellgifter! Hurra.
Porten, att de vill vänta med att ta bort den, det har med strålningen att göra. De vill inte utsätta huden för något i samband med strålning. Och det kan jag ta. Mycket hellre det än att den ska vara kvar som en säkerhetsventil utifall att om…
Nu ska jag bara slappa.
Ta tabletter.
Vara snäll mot magen.
KRAMAR till er alla som följer mig!

En liten spindel av vänligare sort än fästingen...

Uppe i ljuset igen...

2009-10-08T13:58:00.007+02:00

Så, nu är jag på gång igen!
Jag har lärt mig en hel del om borrelia, jag vet att ett stort, gigantiskt stort blåmärke på benet inte behöver vara en spark av en häst, det kan vara smällen efter på en pytteliten fästingnymf.
Jag är glad att nobelpriset i kemi går till upptäckter som kan hjälpa till att få fram nya antibiotika.
Min värld kretsar just nu mycket kring cellgiftsbehandlingar och cancer. Och efter att nu två gånger fått antibiotika utskrivet för att hjälpa upp kroppens eget undermåliga försvar, inser jag att en cellgiftsbehandling utan tillgång till verksamma antibiotika vore mycket riskabel.

Solen skiner tveksamt på de allt gulare och rödare träden. Hösten är så vacker, luften så klar och god att andas.
Jag har inte mycket krafter kvar just nu, men jag vet att under tröttheten finns musklerna kvar.
De ska snart få återhämta sig, snart, snart.

När jag fick veta att jag skulle opereras föddes en oro för att jag inte skulle klara det vanliga, triviala. En väninna fick så svårt att sota sin pelletspanna efter att ha opererats.
Jag hade just satt in en pelletspanna.
Skulle det nu bli omöjligt för mig, skulle jag inte klara livet här i mitt hus?
Våren kom innan jag opererades, så pannan stängde jag av. Först igår var det dags att testa hur det skulle gå.
Trött av cellgifter och borrelia, penicillinpåverkad, med orolig mage, gick jag ner i källaren.
Och det gick precis lika bra som vanligt att sota pannan!
Musklerna visste inte om att de inte skulle orka dra ut spiralerna, och att lyfta pelletssäckar var väl ingenting.
Då blev jag så där salig igen. Orkar jag det nu, jamen vad har jag då att vara orolig för?

Den dagen jag hade börjat få ont i benet, utan att veta vad det var, då möttes vi alla kusiner. Jag deltog väldigt lite, hade bestämt mig för att inte riskera någon smitta.
Men jag deltog. Jag tycker ju så mycket om mina kusiner, inte kunde jag låta bli att träffa dem!
Regnet och stormen kom just den dagen.
Så vi fikade inne. Jag satt, halvlåg i en soffa, på betryggande avstånd från de andra. De satt där vid bordet och pratade och drack kaffe och orkade.
Ja, då dalade jag, jag låg i utkanten av livet, kändes det som, skulle jag någonsin orka komma in i livet igen?
Jag visste ju inte då att jag hade borrelia.
Jag trodde det bara var så.
Och när tröttheten är så där övermäktig, då är det svårt att orka tro. Då känns det som att livet var. Att det är över. Att det blev så här. Punkt.
Nu kan jag skratta åt min dystopi, det är ju så klart att jag snart är tillbaks igen. Att jag sitter mitt ibland dem. Att också jag skrattar och pratar och har ett hår som irriterande faller i mina ögon ;-)

I morgon ska jag få min sista cellgiftsbehandling!
Den här gången VET jag att jag har vita blodkroppar så det räcker, jag behöver inte ta nya prover, jag behöver inte vänta på resultat, jag behöver inte vara rädd att bli hemskickad utan behandling.
Så ska jag säkert stå ut med hallonsaftsdroppet, med kortisonpirret, med illamåendet. Det är ju sista gången.

Bakslag

2009-10-05T15:38:00.004+02:00

Nu var jag alldeles nära målet, skulle få min sista behandling idag.
Jo, visst var mina blodvärden låga i fredags, som vanligt. Det brukar de ju vara men de har oftast hunnit komma upp i rätt nivå efter några dagar. Så nya prover togs idag. Men det var inte det som var problemet.
Jag har antagligen fått borrelia, en stor röd, ömmande uppsvullnad på benet, frossa, feber och en ny penicillinkur. Jag kände i morse att om jag skulle pumpas full med gift idag, då skulle jag nog gå sönder. Jag mådde redan illa, jag var redan i svaj, huvudvärken sprängde och jag hade fullt sjå att ta mig nerför trappan.
Nej, naturligtvis ger de inte cellgift när man är sjuk.
Jag hann ändå med ett läkarsamtal, avslutningssamtalet man brukar ha i samband med sista behandlingen. Om strålningen, om förberedelser inför strålningen.
Och åter kommer de där orden, återfall, metastaser, tumörer, cancer.
Jag är försvagad idag, då slår orden hårdare.
Då känns det som att jag kommer att vara kvar i sjukdom resten av mitt liv.
Men naturligtvis inte, naturligtvis hämtar jag mig, naturligtvis kommer jag att hitta kraft igen.

Höstkänsla

2009-10-02T17:40:00.004+02:00

Att jag aldrig lär mig! Jag har återigen tagit i alldeles för mycket, jag blir så glad, ja euforisk, när jag känner att jag orkar. Och benen orkar ju. Jag trampar på min cykel i glädje, och jag trampar lite till. Det går ju, kroppen säger inte ifrån, benen vill cykla. Endorfinerna strömmar genom mig och jag blir stor, stark, klarar allt.
Sen då.
Sen faller jag ihop som en tompåse. Benen är fortfarande inte trötta, men resten av kroppen är det. Jag är så trött att modet lämnar mig.
Jag blir så besviken. Ska jag alltid vara sjuk?
Det känns plötsligt oändligt länge sen jag var normal, länge sen jag inte ständigt blev påmind om att jag inte är som vanligt.
Jag har fortfarande svårt att se mig som sjuk, jag är ju inte sjuk. Jag behandlas bara för att jag hade en cellförändring som skulle ha gjort mig sjuk om jag inte fått den här behandlingen.
För sjuk, då blir man väl påverkad på något sätt, nedsatt i kraft och ork.
Just nu är jag påverkad, jag är nedsatt i kraft och ork. Men nu är det inte sjukdom som gör mig nedsatt, det är behandlingen.
Och för att jag får en behandling är jag ju inte sjuk….
Ändå säger jag, tänker jag ” när jag blir riktigt frisk”.
Återställd, kanske är ett bättre ord.
När jag blir riktigt återställd.

Jag cyklar iväg till vårdcentralen, jag ska ta mina blodprover igen. Men sannolikast är mina vita blodkroppar för få, så att jag måste ta nya prover på måndag.
Och sen, om blodkropparna räcker, ja, då får jag min sista behandling på måndag.
Det känns nästan förmätet att säga att det ska bli den sista. Vågar jag utmana ödet så?
Men jag hoppas så innerligt att det inte ska behövas fler cellgiftsbehandlingar…
-Tar man bort porten (port-a-cath, inopererad under huden för att ha direktingång till kroppens större blodkärl) sen, efter sista behandlingen? frågade jag sist.
-Man låter den gärna sitta kvar cirka ett halvt år…
VARFÖR?
För att gardera sig? För att kunna använda den OM…
Ibland kommer panikkänslor skjutande upp genom hela mitt medvetande. Det är framförallt när jag läst en av cancerartiklarna som jag inte ska läsa. Jag slås av att det verkligen är en allvarlig sjukdom jag drabbats av. Jag blir alldeles kall, fattar jag inte hur allvarligt det är? Går jag omkring här och trivs, mår bra, när jag borde förtvivla?
Som om jag kunde göra det en enda gnutta bättre genom att oroa mig och förstöra de dagar jag har.
Som om jag skulle kunna kontrollera skeendet.
Ha ha, jag skrattar åt det primitiva i mitt sätt att reagera. Alldeles helt säkert är det att ingenting blir bättre av oro och grämelse.
Alldeles nu, när jag sitter här och skriver, ringer onkologläkaren. Hon undrar om jag mår bra, om jag har feber, blodproverna visar nämligen att jag har alldeles för lite av de vita blodkropparna.
Så fint att hon ringer.
Nu vet jag att jag får ta nya prover på måndag, jag vet att jag får vänta extra, jag vet att jag ska ta en bra bok med mig.
Så fint att hon visar mig den omsorgen.
Och jag vet att min försiktighet är befogad, jag vet att jag gör helt rätt när jag undviker människor, även om det skär i mig av sorg att inte få delta fullt ut i den kusinträff vi har i helgen…

Öland visar sin vackraste sida idag, visserligen är vinden kylig, men solen strålar från en klarblå himmel, luften står stilla i väntan på det oväder som tornar upp sig i väster.
Jag plockar in mina känsligaste växter på natten, vill inte riskera att de fryser. Änglatrumpeterna, fikonet, avokadon.

Natten ska komma med regn och storm. Kommer äpplena att falla i förtid?
Jordgubbarna, de mognar fortfarande, men smaken blir allt surare, och de lär knappast gilla kyligt höstregn och storm.
Det är bara att inse att det verkligen har blivit höst.
Men en väldigt vacker höst.
Oktober är månaden då bröstcancer uppmärksammas lite extra. det känns bra att så många tänker på oss. Jag blir alldeles varm när jag ser expediten på ICA bära sitt rosa band...

Mår så bra...

2009-09-29T21:37:00.003+02:00

Nu mår jag mycket bra!
Jag cyklar som en besatt, kan inte låta bli, njuter nåt så otroligt av att benen orkar, att tröttheten inte förlamar, att vinden sveper runt mig. Ja, jag njuter av motvinden, jag njuter av att det tar i…
Fem goda dagar har jag framför mig.
Var det inflammationen i fingret, och antibiotikan som gjorde mig så trött efter de senaste cellgiftsbehandlingarna?
Eller blir kroppen van, så att den återhämtar sig bättre?
Eller är det bara så att det är olika från gång till gång?
Eller är det så att vetskapen om att jag nästan är i mål, gör att kraften kommer över mig?
Illamåendet var värre den här gången, men styrkan nu är bättre…

Det spelar ingen roll varför det är som det är, jag mår bara så bra av att det känns bra!
Jag vill för evigt hålla fast vid denna starka livskänsla som jag har nu, jag vill fortsätta att se var dag som en gåva, jag vill fortsätta av att njuta också av hård motvind, när jag cyklar på Ölands alvar.
Pappa och jag köpte vårlökar i går, och nu har jag planterat både tulpaner och påskliljor i krukor som jag ska driva till blom tidigt i vår. Det känns så gott att tänka på våren.
Jag hoppas på en fin vår, på att mitt hår har växt ut, på att jag har återhämtat mig helt efter allt som varit.

En sak klarar jag dock ännu inte av. Och det är att läsa artiklar om cancer, om bröstcancer. Ändå dras ögonen dit, jag kan inte låta bli att klicka fram det när jag tittar på en sjukrådgivningssida på nätet.
Och jag blir helt knäckt. Jag läser orden om hur behandlingen gått framåt, hur bra prognoser det nu är, men jag fastnar där det står att det framförallt är goda prognoser när cancern inte har spridit sig.
Och sen är det allt jag ser.
Spridningen.

Det är dumt, så dumt, det är ju därför jag får all denna tuffa behandling, för att eliminera riskerna som finns i och med att det har spridit sig… jag vet, jag vet.
Men jag ser det bara så tydligt, jag är inte kapabel att läsa artiklar om cancer än. Och då ska jag bara låta bli att göra det! Det är inte ens säkert att jag någonsin ska läsa dem…

Så plockar jag i minnet åter fram de goda historierna jag hört, kvinnorna som levt långa liv efter att ha opererats både i bröst och lymfa.
Jag vet att så många, så många går och gått igenom det jag går igenom nu. Och vi kommer starkare ut på andra sidan. Klokare. Kanske tacksammare och ödmjukare inför livet.

Jag cyklade till Beijershamn idag, men det blev trångt på gångvägen…

Skördefest på Öland

2009-09-26T18:15:00.004+02:00

Öland har nu kommit till årets sista riktigt stora begivenhet. Ön svämmar över vid midsommar, då går det knappt att ta sig över bron. Sen under hela semesterperioden i juni- juli är speciellt norra Öland invaderat av turister. Vägen norrut är svårframkomlig, långa bilköer, husbilar, människor överallt.
Så kommer augusti.
Allt stillnar av. De turister som finns kvar är tyskar, danskar eller holländare. Caféer och butiker slår igen eller begränsar sina öppettider.
September kommer, det blir än mer tomt på gator och vägar.

MEN. Så kommer skördefesten.
Varje grindstolpe, varje gård pryds av stora orangea pumpor. Stora fält är översållade av pumpor.
Halmbalar ställs upp, pyntas pryds.
Och åter rullar bilarna långsamt, långsamt i den oändliga kön över Ölandsbron.
Lilla Mörbylånga som vanligtvis är så tyst och stilla kan plötsligt kännas som en storstad. Människor överallt. Facklor, marschaller, ett fantastiskt karnevalståg med dockor i medeltida skepnad. Eldslukare, gycklare.
Det är fest.

Jag , i min numera lite ljusskygga tillvaro, jag håller mig undan alla dessa människor. Karnevalståget följde jag igår, det är ju utomhus. Jag har min osynliga 1½m bubbla runt mig (host- och andningspartiklar ska visst inte klara mer än 1½m) kommer jag till en människomassa, backar jag, eller går en bakväg.
Jag är ändå med!
Likaså fick jag möjlighet att vara med på Musikteaterns generalrep i Gösslunda, häromkvällen. Utomhus. Måttligt lite folk, men ändå så fin feststämning. Vacker belysning i den svarta natten, skrönor som spelades upp på innergårdar i alvarbyn. Bara det att få komma in bland dessa vackra gårdar, sen se det vackra spelet, höra den fina musiken. Det var en upplevelse!

Så, trots karantän är jag med.
Nu har jag min bästa vecka framför mig. Illamåendet har släppt. Tröttheten är kvar, men den är överkomlig, och bara tanken på att det är sista gången jag kommer att slås ner nästa måndag, det gör att tröttheten är ett litet aber som minsann ska få se på annat snart. Jag ska bygga upp kroppen igen, sätta mig på cykeln, jag ska hitta kraft – utan att slås ner..
Nio dagar har jag nu, nio starka dagar.
Det känns som ett oändligt pärlband av kristallklara dagar. Jag blir alldeles lycklig när jag tänker på all denna tid. Nio dagar att ta vara på.
Cykelturerna blir kortare, men jag ger mig ut.
Njuter nå´t så oerhört av vinden, av att cykla genom det höstmätta landskapet.
Njuter av att orka sitta på cykeln och föras framåt.

Prövningens tid.

2009-09-20T15:57:00.005+02:00

Jag kan inte säga annat än att det är ganska intressant att vara med och se hur det är att ha en kropp som inte fungerar. Det är skrämmande, men i mitt fall, vet jag ju helt vad det beror på, det är som det ska vara, och det kommer att bli bättre. Därav det intressanta.

Men tröttheten är så enorm, benen så tunga, går jag det minsta över en gräns spränger huvudet.
Illamåendet följer mig, hela tiden, även om det blir lite bättre för var dag som går.
Jag har betingat mitt illamående på en hel massa underliga saker.
Ser jag mig i spegeln utan buff – huvudsvålen med det ynka lilla håret, då ser jag hallonsaftdropp för min inre syn, och mår genast illa.
Tanken på nästa behandling, ja om jag bara tänker på själva datumet, den 5:e oktober, så rullar illamåendet igång.
Kaffet smakar dåligt. Allting har en bismak.
Men snart är jag ute ur det här.
Snart kan jag gå någon kilometer, utan att måsta stanna vid första bästa bänk.
Jag längtar oerhört efter att kroppen ska orka igen, efter att få cykla mig svettig, efter att få känna kraften växa till.
Kanske får jag nu en större förståelse för hur det är att leva med ständiga begränsningar. Det är nyttigt. Och jag är ju så privilegierad, jag vet att jag snart kommer att må bättre.
Lustigt är det att plötsligt komma på att jag föredrar att cykla på min "gäst"-cykel, hellre än på min totala favoritcykel. Anledningen är att jag måste lyfta benet två decimeter högre när jag kliver upp på den gamla! Aldrig tidigare har jag lagt märke till att de har olika hög ram!

Jag har en rastlöshet i mig, vill, kan inte bara sitta och må illa och vara trött. Så jag ägnar mig åt en massa skojiga saker.
På promenaderna fotar jag fåglar, det är alltid lika spännande.
Jag har skurit en massa päron som jag torkat i ugnen. Det går inte att låta alla dessa underbara päron ligga och bli förstörda. Provar också att koka och frysa in. Jag ska smaka en päronhalva ikväll för att se om jag tycker om dem. Om det är värt besväret.
Och jag bakar surdegsbröd, så som jag gjorde förr. Men naturligtvis med dinkel, det har jag alltid i brödet nuförtiden.
Så, trots att kroppen nästan ligger helt tillintetgjord så har jag det ganska bra. Och ångest och rädsla göre sig icke besvär, nu handlar det om att parera illamående och trötthet.

Hallonsaft, rädslotankar och jordgubbar

2009-09-15T18:47:00.005+02:00

-Dina blodvärden ligger för lågt, de vita blodkropparna .. så kan du komma lite tidigare så vi får ta nya prover?
Så klart. Det är jag helt beredd på. Bara de två första gångerna var de bra, nu tre gånger i rad är de låga.
Så det innebär en extra timmes väntan. Jag har en bok med mig, tänkte dricka kaffe i det luftiga fiket. Men bara av att gå in till onkologen, se alla de plastiga droppställningarna, det får illamåendet att sätta fart.
Så, nej, tack, inget fika för min del.
Jag sätter mig på en bänk i halvsol och läser.

Men, blodet har blivit bättre sen provtagningen i fredags, så nu är det fritt fram.
Hurra. Jag får må dåligt igen…
Ja, det är kluvet, jag vill ju absolut få min behandling i tid, så det blir klart, men det är väldigt olustigt att fyllas av giftet, att känna cortisonet bubbla i kroppen, illamåendet krypa in i mig genom hallonsaftsslangen.
Kanske är det för att målet hägrar, sista behandlingen den 5:e okt, eller så är det att kroppen har allt mindre kraft att kämpa emot, men illamåendet är värre, huvudvärken kommer. Ja, det är som en bakfylla – i flera månader. Men målet är nära. Och, jag måste komma ihåg, att det finns goda dagar också i behandlingen.
Jag kör bil idag, vill numera inte beblanda mig med bussresenärer. Och det är skönt att komma snabbt hem – slippa vänta på bussar.

När kroppen inte orkar, då kommer också de svåra tankarna.
Den där osäkerheten. Håller livet? Kan jag lita på livet? Kan jag våga tro på en framtid?
En gång cancer, alltid cancer.
Eviga återfall.
Svåra behandlingar.
Borttynande kropp.
Minnen av min klasskamrats mamma som dog i bröstcancer, minnen av andra vänner som inte klarat sig.
Det är tankar jag sällan släpper fram, men de finns där.
Liksom tanken på att dö. Att inte få vara med.
Just nu känner jag mig immun mor cancerknölar, cellgiftet är verksamt och just nu kan det inte växa till några.
Men hur kommer rädslan att ta form sen?
Döden. Jag vill inte dö nu. Jag vill leva ett långt och friskt liv. Så mycket har jag ogjort, framförallt vill jag följa mina barn och eventuella barnbarn.
För att alls orka med ångesten, rädslan för döden har jag kommit till ett accepterande. Jag ser det goda runt mig nu, jag njuter var dag som om den är den sista. Jag lever fullt ut i dag om jag också ska dö i morgon.
Men jag ger inte upp, för det är väl inte det jag gör när jag accepterar döden?
Jag ger inte upp, jag vill leva, jag vill kämpa, men jag orkar inte tampas med dödsångest.
Jag skrev ett svar till en tjej på cancerfondens hemsida. Känner att jag måste läsa det också för min egen del idag, som tröst:

” Inte många vänner klarar att möta om- frågorna.(om-frågorna, de tankar vi har om om om det inte går bra) De blir då förtvivlade, vill trösta bort. Och det är gott och väl, men vi måste också få tala om vår rädsla. Kanske är det där vi behöver allra mest stöd.
Jag har legat många nätter och varit paniskt förskräckt för att dö, nu. Lämna livet, lämna barnen (visserligen är de unga vuxna, men ändå för unga för att förlora sin mor).
Men jag har kommit fram till ett accepterande av döden. Jag ser att livet är underbart, jag vill fortsätta leva, men om jag inte skulle göra det vill jag ha så rent i min livsbok som möjligt. Jag vill ha goda relationer, jag vill känna att jag är ärlig, öppen, så nära mina kära som jag kan.
Och så finner jag ett lugn, ändå, livet är gott, och det är inte antalet år som spelar roll...
Där kan jag bli rädd. Håller jag på att ge upp? Jag vill sannerligen inte ge upp. Klart att jag ska fortsätta att leva. Men för att inte förstöras av ångest, måste jag acceptera livets villkor. Och i ärlighetens namn är det ju inte bara vi som egentligen måste inse livets bräcklighet. Vad som helst kan faktiskt hända vem som helst, när som helst....
Vi har bara fått hjälp att se det så tydligt, och kanske därmed också hjälp att verkligen uppskatta det livet har att ge oss.
Nu, under cellgiftsbehandlingen, känner jag mig immun mot återfall, men hur min hypokondri kommer att skena iväg sen, det vågar jag knappt tänka på.
Ändå tror jag på fortsatt liv, tacksamt tror jag på det. Ångesten är en bakgrundston som kanske ger livet en större dynamik, och en större intensitet...”

Jag avslutar med en glad bild på mina jordgubbar som ännu ger mig färska bär till frukosten var morgon…

Varma sensommardagar

2009-09-11T21:20:00.005+02:00

Hösten har verkligen kommit. Kvällarna är mörkare, kyligare, även om solen fortfarande gör sitt. Dagarna är vackra, varma, soliga, men de är mättade av höst.

Otvetydigt är sommaren över för denna gång.
En sommar som varit så annorlunda, som varit lång och varm och solig. En sommar som varit vacker och blomrik, men väldigt annorlunda.
Min kropp lyser vit, det brukar den aldrig göra på sensommaren.
Cykeln, min älskade cykel, blir mer och mer tungtrampad. Plötsligt har hela Öland blivit de ständiga uppförsbackarnas land. Men jag cyklar ändå.
Inte så långt längre, inte ens nu i min bästa vecka.
Ja nu är min bästa vecka. Kraften är som störst, men den kommer inte riktigt till mig längre. Jag mår bra, jag mår inte illa, men kroppen är så tung. Jag blir trött av ingenting.
Två gånger cellgift har jag kvar. Bara två gånger.
På min kallelse till onkologen står:
”Du har fått tid för blodtransfusion. Besöket kostar kronor.”
Vad jag vet ska jag då inte alls få blod – även om mitt blod inte alltid håller vad det lovar. Och att det är kronor besöket kostar, inte euro då..
Jag hoppas att de ha bättre koll på vad de sprutar i mig än vad som står på kallelsen!

Mamma levde i början av sommaren, nu är hon borta. Gravstenen står på plats på kyrkogården.
Pappa anpassar sig alltmer till sitt numera ensammare liv.
Men vi har många planer, både pappa och jag. Vi ska plantera sticklingar, vi ska spruta rosorna med bikarbonat TIDIGT nästa vår. Innan svartfläckssjukan slår till. Vi ska köpa tulpanlökar, driva i kruka till våren.
Vart de tog vägen, de tulpaner som blommade i fjol, det vet jag inte längre. Jag stoppade ner dem någonstans, men var? Tårarna svämmade över i ögonen när jag grävde ner dem. Då var jag beredd på att livet skulle upphöra, mycket snart. Jag hade ju cancer.
Inte tänkte jag då på var jag grävde ner en lök.
Men det är lika bra, de ska inte behöva drivas ett år till, de ska få blomma på vanlig tulpanblommningstid i vår. Så de får stå kvar. Jag köper nya till drivning.

Ja, det mesta som i våras var så ofantligt farligt, det har stillnat av och blivit riktigt normalt.
Fast jag kan inte riktigt förlika mig med att jag inte har något hår. De tunna testar som fortfarande finns kvar glesnar allt mer.
Jag ångrar absolut inte att jag valt bort peruk, jag känner mig hemma i, trivs i buff. Men är det verkligen jag, den där kvinnan i spegeln?
Jag undviker folk, som sagt, i svininfluensans namn.
Men samhället hjälper mig. Alla är så rädda nu, alla spritar händerna, ingen tar längre i hand. Det gör det mycket lättare för mig.
Fast jag längtar efter att träffa mer folk, efter att inte vara så väldigt undvikande som jag är nu. Jag längtar efter mina vänners varma goda kramar…
Drygt en månad, sen ska mina vita blodkroppar kunna återhämta sig utan att återigen slås ner… O, så skönt det ska bli. Att få känna kraften komma, och få behålla den… bygga upp kondition igen.. inte längre behöva utsättas för de illamåendeframkallande blanka, plastiga påsarna på droppställningen.
I år ser jag fram emot hösten!
Förresten: 22 kg morötter fick pappa på sin kvadratmeter! (klicka på bilden om du vill se den i större format)